Hur jag än gör verkar det bli pannkaka av allt...

[vilsenmamma]

Ja nu sitter jag här mer tårar i ögonen och tycker att allt är upp och ner. Jag försöker vara stark och vettig och leda min underbara sexårstjej in på rätt spår men motståndet är hårt.
Bakgrund: helt ensamstående sedan fem år tillbaka, viljestark tjej som prövar allt till max och ofta visar upp en "jag förstår inte vad du menar" attityd. Tillrättavisningar, enligt "man gör inte så - så här gör man", känns fruktlösa då lilla livet ALLTID väljer att tjata emot allt vad hon orkar, bortförklara, diskutera, vägra rätta in sig efter de normer jag försöker upprätta. Det är inte länge sedan jag blev mycket hårt biten i armen då jag precis lyft upp henne för en "förvisning" på rummet. Upprinnelsen till den händelsen var att släppa ned besticken på bordet 10 gånger (stort slammer), vägra skära själv, gnälla "men det gååååår inte" vid mina demonstrationer om så här skär du, seså fint det blir. Självklart kan hon skära själv sedan länge men uppförandet vid matbordet blev ohållbart bland gästerna. Så jag tar lugnt upp gumman ocg deklararar att kan du inte föra dig okej vid bordet så får du gå undan en stund. Blir biten. Det skriks i högan sky. Hon smäller i dörren, skriker, kastar saker, jag lyckas hålla mig lugn dock. "Ska du komma ut och äta nu?" Javisst, ursäkt till mig och allt. Väl vid köksbordet så börjar allting om... Vad gör jag för fel? Social delaktighet genomför jag varje dag. Lyssnar inte så mycket på gnället utan följer baranaboken till punkt och pricka med hur bra det blivit och vilken tur att du kunde fixa detta. Lillans vanliga beteende är maskning, hitta på bus och göra fel, förstöra sakerna, gråta, vara för tröttt, tycka att det är mammas sak att hänga tvätten, vill inte, bli hårdhänt med sakerna, svara emot mig som en tonåring och det är inte lätt att hålla ilskan i schack alla gånger. Vägrar det mesta, låtsas inte höra på tilltal, skyller ifrån sig med de mest fantasirika förklaringar. Jag har väldigt svårt att hantera att jag alltid blir avbryten innan jag hunnit prata klart eller att lillan avbryter vem som helst närsomhelst. Pratar jag i ett viktigt telefonsamtal, vilket har informerats om tidigare, kan jag mycket väl bli dragen i, tjatad på, kastad saker på för att uppmärksamheten ska riktas mot henne direkt. Även om jag vänligt säger "jag tittar på det när jag är klar" så fortsätter det hela. Usch det låter inget vidare det jag skrivit, min underbara tjej som både läser och skriver själv, intresserad av det mesta, kan koncentrera sig jättelänge på kluriga grejer och har inga som helst "problem" annat än gentemot mig och andra som ibland ger en tillrättavisning på schysst sätt. Hon kan bara inte ta det. Säger jag skarpt i enrum att "nu räcker det, antingen hjälper du de andra att plocka upp spelet utan att förstöra alla pjäserna eller så är du inte med..." så kan jag ge mig den på att på ICA säger lillan "nu räcker det mamma, plockar du inte ihop alla de röda äpplen jag vill ha så går vi ut härifrån". Hur hanterar jag detta med att få tillbaka min "auktoritära" tillrättavisning ifrån henne. Det har hänt vid många tillfällen och i olika sammanhang så jag passar mig noga med ordvalet... Ja nu klarar jag inte att skriva mer för tillfället men jag ser fram emot synpunkter. [/b]

[annawahlgren]

Välkommen är du

Praktexempel på urjobbig sexåring (eller sexårsålder, ska jag säga), som leker värsta tonåring; man kan säga att sexåråsåldern är en första "försmak" av tonåren, särskilt fjortonårsåldern (den andra kommer i elvaårsåldern, förr kallad slyngelåldern). Du förefaller ytterst påläst så du har säkert införskaffat eländig kunskap om sexåringen i Barnaboken

Jag förstår att du inte är glad och att det inte är roligt alls, alltsomoftast. Möjligen kan det trösta dig att veta att ju bättre du "sköter" dessa urtrista och ibland direkt vålsamma utmaningar, desto bättre rustar du er båda för de två följande "tonåren".

Det är bara ni två och jag kan tänka mig att det pratas lite för mycket, förklaras lite för mycket, ö h t invecklas i relationen lite för mycket. Från folk som är otrevliga drar man sig ju normalt tillbaka och det är det råd jag kan ge dig. Du måste inte umgås med en människa som är så pass otrevlig mot dig som hon är, även om hon är ditt älskade barn. Ta alltså till förvisning och låt den komma lite tidigare och vara lite längre. Ge henne andrum på sitt eget håll liksom du behöver andrum på ditt. Gå inte i svaromål och låt henne inte driva dig över gränsen för vad du orkar med. Lätt att säga, och jag vill poängtera att det verkligen inte är förbjudet att bli tvättäkta för-d - men man måste i så fall "bbli" (vara) det under kontrollerade former. Lilla barnet får aldrig driva en så långt att man förgår sig.

Konkret: förvisa direkt. Håll emot dörren om så krävs. Hon ska inte komma förrän hon har fattat spelreglarna. Bryter hon igen mot dem, är det rummet direkt som gäller. Tala om en gång för alla att hon får komma när hon är beredd att uppföra sig som folk, men hon behöver inte berömmas för den saken eller mottas med öppna armar utan ska "bevakas" med ett skärpt öga, och minsta (återupprepad) förseelse mot bättre vetande ska rendera henne ny rumsarrest. Därinne kan hon göra vad hon vill, men hon måste få tid att tröttna på ensamheten och icke-intresset, annars skärper hon sig inte mer än i två röda och det räcker inte.

Bär henne aldrig emot dig utan ifrån dig. Då kan hon inte bita dig.

I telefon kan du bara säga "Ett ögonblick" och ta henne till rummet och stänga dörren. Låt henne bli hur sur på dig som helst. Det är DET vi vill ska gå över, och då måste hon ha tid på sig, se ovan.

Spar på pratet. I affären - vilken utsökt fräckhet med äpplena - skulle jag inte varit snäll. Bara deklarerat: "I SÅ fall, min älskling, går vi hem på direkten. Utan äpplen." Och inte alls låtit söt på rösten. Och så förvisning direkt hemma.

Folk som är sex blir sju. Tröst för ett tigerhjärta

[Fjällfolket]

Hej!

Hur går det för dig....???

/Fjällmor