Mamma, du hatar mig! (hjälp)

[krumeluren]

Igår utspelade sig en scen som fick mig att stanna upp och riktigt dra efter andan. Storebror, som verkat komma in i andra andningen på trotsåldern hade hittat på bus igen (när ska den egentligen ta slut)
Lite är ju förståss mitt fel, jag hade glömt plocka bort mina akrylfärger från arbetsrummet, och sonen som gillar att måla kunde förståss inte låta bli att måla lite med dem. Allt hade väl varit ok, om inte målarduken varit lillebror och golvet.

Jag plockade fram trasa och rengörinsspray och stora killen fick städa upp på golvet. Därefter fick han följa med till badrummet och skrubba rent lillebror från all lila färg.

inne i badrummet säger storebror...... mamma du hatar mig.

Nä sa jag, jag älskar dig, även om du gör tokiga saker ibland.

Mamma du hatar mig det gör du visst sa sonen då.



Är jag en så hemsk mamma att sonen faktiskt tror att jag hatar honom, eller är det åldersrelaterat?? Hjälp, har jag förstört relationen med min son nu??

[krumeluren]

jag måste vara en hemsk mamma.
Idag har vi tagit reda på tvätt,och äldste sonens uppgift är att vika trosor,kalsonger och småhanddukar.
det började fint, han vek kalsonger, sen fick han en speciell blick som jag inte har något bra ord för, men man ser att han gör något som är elakt och han vet om det. Sekunden efter river han ned all tvätt som blivit vikt, 1 timmes arbete for ut över golvet. Jag blev naturligtvis riktigt arg fel av mig, jag talade om att nu får han hjälpa mig vika om all tvätt. Han började skrika och gapa, attdet kan jag göra själv, han skulle se på sommarmorgon. Naturligtvis, dum som jag är började jag också att gapa och skrika. att det blir ingen tv förräns han hjälpt mig vika tvätten om det så ska ta hela dagen.
Då sprang han in i vårt sovrum och började hoppa i sängen, kasta ut täcken och kuddar över golvet, som han vet att han inte får, och nu började mitt humör att sina. Jag tog honom under armen och bar honom till hans säng och satte ned honom, sa att tills han vet hur man gör i sängar och med tvätten, så får han vara i sitt rum. Då vevar pojken ut med knuten hand i en rasande fart, och träffar mig över näsan så den börjar blöda.
Jag blir så chockad av smärtan att jag börjar gråta, och går ut ur hans rum och stänger dörren. Nu sitter han i sitt rum, har inte kommit ut, och jag funderar på, hur går man vidare nu??
ärdet jag som ska gå in och ta kontakt, eller ska jag vänta på honom??
Hjälp, för så här ska väl inte en4 åring vara??

[Spyro]

Hej! Min son är bara sex månader ung och är så långt ifrån trotsålder man kan komma. Men det viktiga är att du inte förvisar pojken - det är ju bara hans beteende som inte accepteras. Öppna då dörren och fråga "är du färdig? Ska du komma ut nu?". Blir svaret ett gallskrik stänger du dörren, blir svaret en murken tystnad betyder det att freden har lagt sig. Sedan säger du kanske "man får inte slå. Man får klappa snällt, såhär" och handen om handen och visa. Sedan går ni båda ner i tvättstugan och reder upp katastrofen, men var glad! Låtsas som om det regnar. Ni arbetar för att det är kul att arbeta, inte som straff.

[Hege]

Jag brukar säga till mitt barn som just gjort något jag inte tycker om, att jag älskar DIG, men jag älskar inte det du gjort nu.

Och jag lever efter den tron att när du minst förtjäner höra att någon älskar dig, det är det då det behövs som mest.

Många gånger har de kommit, de förlösande tårorna, när barnet är som ledsnast och argast och blir bemött med orden JAG ÄLSKAR DIG! (Själv om älsklingen står till halsen i saker hon inte borde gjort). Då har "Förlåt..." blitt snyftat fram, och man har fått tatt sitt lilla olyckliga barn i knäet och löst det hela.

Mina barn (6 och 8 år) är numera helt klar över och övetygad om att jag älskar dem oavsett vilka dumheter de ställer till. Och det vet också att jag inte kommer älska dem mer än jag redan gör om de är aldrig så duktiga och snälla. Mitt hjärta är redan fylld med älsk för dem, och det är inte plats med mer. Det har fått dem att andas ut, tror jag. De vet att de inte behöver förtjäna min kärlek. Och de kan heller inte förlora den, så de är "safe" hur de än beter sig.

[miar70]

Du får inte tro att din son verkligen hatar dig, krumeluren - det tror jag förresten du vet Han testar bara, och barn kan verka grymma i sin väg framåt, men när han kommer med såna påståenden som att han hatar dig, eller vice versa, bryt inte ihop - det är bara frågor och ord

Svara bara lugnt "nej, du hatar inte mig, kanske är du ARG på mig, och det får man vara, men vi hatar inte varandra!" eller tvärtom - att du är ARG på vad han gjort, men att du ändå älskar honom!

Ibland får man verkligen höra saker som får hjärtat att stanna, men är man bara fyra år, är så mycket ännu abstrakt...
Häromdagen sa min treåring till mig "mamma, du är död och jag ska skära upp ditt HJÄRTA!!!" Då gäller det att samla anletsdragen "JAHAJAAA, ska du det, vad ska du göra sen då...?" Det kan bli riktigt intressanta diskussioner, kan jag lova

Så ta det hela med fattning, ingen hatar nån, och jobba ihop det MÅSTE man ju - eller hur

Kram Mia

[annawahlgren]

Sedan ska man kanske också betänka att en liten fyraåring inte har den blekaste aning om vad ordet HATA betyder till sin fulla kraft. Det är bara ett ord Som snappats någonstans. Pröva med "avskyr", får du se ett levande frågetecken

Vi goda vuxna Vänner av Ordning ( ) har en tendens att tilltro de små barnen abstrakta kunskaper som de inte har. Deras värld är konkret, och "hata" är inget konkret ord. "Döda" däremot är de förtrogna med (via TV och gud vet allt). Men ingen tror väl att de därför begriper vad döden är Däremot vet de hur man gör, konkret. Skjuter med pang-pang eller skär med kniv eller pangar bomb. Men döden Abstrakta döden

Jag sorterar "hatutbrott" under samma avdelning som svordomar och andra fula tillmälen. Saker man bara inte säger. "För så säger inte jag till dig. Så du får inte säga så till mig." Period.

Lite saklighet, alltså. På temat hur-man-umgås-med-andra-människor