) är helt utplånade! Ja, det fattar NI ju att de var per omgående. Hur har man kunnat tvivla? 
Tack Anna för ditt engagemang i lördags
, då var vi fortfarande kvar på sjukhuset. Och tack ALLA för råd och peppning inför den stora uppgiften 
Härligt att få följa varandra så här i barnaväntan! Här kommer vår förlossningsberättelse:
Som ni vet så var det ju en lat liten rackare det här som valde att ligga kvar med den naturliga AC:n i värmeböljan.
Måndag 5/7 var det dags för första överburenhetskontrollen och då såg värdena bra ut så vi avvaktade eftersom jag helst ville komma igång på naturlig väg. Ny kontroll onsdag och då var värdena rejält försämrade. För lite fostervatten och tecken på havandeskapsförgiftning. Det var det negativa. Det positiva var att värkarna som jag haft under natten hade öppnat mig 2 cm så att det skulle vara möjligt att göra hål på hinnorna utan gel eller ballong.
Vi kunde inte vänta längre än till nästa dag sa de på Spec. MVC men eftersom de redan hade 3 planerade igångsättningar dagen därpå undrade de om jag kunde ställa upp samma kväll?
Sagt och gjort
Vi ringde farmor, åkte hem och åt middag, duschade och hämtade väskan och vände tillbaka. När vi kom in 17.30 så var det högt tempo från start. De gjorde hål på hinnorna per omgående och det hände....inget 
Jag lovar att jag ALDRIG hade märkt om vattnet skulle ha gått, det rymdes typ på en kaffeservett... Ut och gå i korridoren ungefär en timme. Ingen skillnad på sammandragningarna, fortfarande ganska oregelbundna och inte särskilt smärtsamma.
Droppet kopplades på och då började det hända saker. Njöt av att känna hur profylaxen fungerade. Låg mest på britsen (fruktansvärt obekväm 
) med en saccosäck under benen eftersom de ville ha extra övervakning med både ctg och skalpelektrod. Vid 21-tiden var jag öppen 5 cm, då hade de ökat droppet ca en gång i halvtimmen. Den närmaste timmen ökade värkarna i styrka och blev täta. Hade fortfarande full koll med andningen och support av mannen. Bebisen mådde bra enligt övervakningen.
När de kom in strax efter 22 för att höja droppet en gång till så frågade jag om det verkligen var nödvändigt? Det kändes som om det började gå så väldigt fort
Värkarna blev täta och fruktansvärt oberäkneliga, jag hann inte ens tänka på att ändra benställning innan det kom en ny. Nu kom första tanken på att det kanske var bäst att åka hem? Jag var manisk och tjatade på min man att han inte fick släppa blicken från ctg:n så att jag skulle missa någon värk. Det var verkligen en utmaning att hinna med
, flera värkar så hann jag bara med ETT djupt andetag emellan och flera "lurades" på skärmen. Det såg ut som om det skulle komma en men så planade den ut för att sticka rakt upp.Jag trillade av banan några gånger på grund av detta (värkstimulerande =
) men med Cecilia S peppning och ledord ("det går alltid att hitta tillbaka till banan") som ett mantra i huvudet så fixade vi det. Här kan jag ju passa på att tillägga att jag verkligen är förbluffad över att det föds så pass många barn som det gör med tanke på att många inte använder sig av andningstekniken överhuvudtaget.
Jag trodde verkligen på profylaxen men eftersom jag inte kunnat gå någon kurs utan bara tränat hemma i min ensamhet så fanns viss osäkerhet. Men ALDRIG ALDRIG hade jag kunnat förstå den MILSVIDA skillnaden att komma "rätt" in i en värk och av att komma fel på den. 
Cecilias beskrivning i tråden "Mera om flämtandning" är verkligen på pricken. När jag råkade röra benet (kramp pga den där j-la britsen) och blev överraskad av en värk så trodde jag att jag skulle slitas sönder under det sista öppningsskedet.
Så här långt var alltså allt under kontroll. Visst, jag påstår inte att det var totalt smärtfritt trots andningen men absolut fullt hanterbart. Jag skulle kunna göra det många gånger igen om jag visste att jag kom rätt på varje värk
och om jag slapp värkstimulerande .Min livmodertapp sitter typ där gud glömde den
, vaginalkontroller är besvärliga och därför hade jag bett om så få koller som möjligt särskilt under det intensiva värkarbetet. Jag ångrar nog det idag. Å andra sidan kan jag undra om de verkligen hade hunnit göra någon koll när värkarna började skena...? 
Strax efter den sista dropphöjningen (som jag inte ville ha) sjönk hjärtljuden på barnet. Kurvan började gå upp och ned och då kom de in och sa att han "reagerade lite dramatiskt" så att de skulle sänka. Så dags, tänkte jag
som ju hade sagt att jag hade koll på att det hände tillräckligt. Påminde dem att om det började strula så skulle de få snitta mig med tanke på tidigare snitt.
Värkarna fortsatte att vara oerhört intensiva och oberäkneliga och jag började känna mig lätt bajsnödig. Förstod att det inte var alltför långt till utdrivningsskedet då och bad att få prova lustgasen för de sista 1-2 (?) cm. Den funkade helt perfekt. Jag försökte jämka andningen med lustgasen och tog två djupa andetag i lustgasen och flämtade sedan i den för att inte störa livmodern (trots att de tjatade om att jag skulle ta DJUPA andetag). Sedan andades jag syre. Vet inte om detta var rätt sätt att förena profylax och lustgas men jag tyckte att det funkade förträffligt.
Full kontroll alltså, inte utan arbete och inte helt utan smärta men jag är övertygad att om jag hade haft naturliga värkar hade det varit ännu lättare.
Så inträffar kaos och kris! Hjärtljuden dimper på Viktor, folk rusar in i rummet och säger att han måste ut NU
De beordrade upp mig på alla fyra medan värkarna slet i kroppen för att se om han hämtade sig men hjärtslagen gick bara upp från 50 till 70 för att dyka igen. Jag trodde jag skulle dö av smärtan att tvingas röra mig mitt under en värk och paniken var fullkomlig när de sa "vi får ta sugklocka". Jag lämnar min egen kropp, ser mig själv utifrån. Kan inte fatta hur i hela h-vete de ska kunna få ut en bebis med sugklocka när jag inte ens hunnit komma till krystningen
Jag hade medvetande nog att begripa att jag var i fasen mellan öppningen och krystningen men VAR jag verkligen helt öppen? (De hade ju tjatat om att det gick så långsamt.... ) Jag skrek att de fick snitta mig, var de inte riktigt kloka tänkte jag. HUR ska man kunna få ut en bebis utan krystvärkar
En person höll mig på varje ben och varje arm, två låg och tryckte på magen och läkaren manövrerade sugklockan.
Jag skrek nej och ville inte men inom mig sökte jag ändå efter någon värk att krysta på och när det kom en och sedan en till kändes det som en befrielse. Tre tag med sugklockan och han var ute. [-o< Apgar på första mätningen var 2
men lille Viktor hämtade sig snabbt efter ventilering så på de följande fick han 9-9. Jag känner mig så oerhört besviken på att förloppet forcerades, med stora bristningar som följd förstås. Den enda alternativet - för Viktors skull - var ju övervåld.
Jag kände mig så på banan och är säker på att detta hade blivit en jättebra förlossning annars. Vi var ju så nära målet!
Självklart kan jag aldrig medicinskt bevisa att detta inte skulle ha hänt i alla fall men en förlossning på 6 timmar trots kemisk igångsättning, det tycker jag är FORT. Tycker också att det stod ganska klart att det var droppet han reagerade mot men de menar att överburna barn också är känsligare.
Först var jag arg över att de inte fattat beslut om snitt tidigare men efter samtal förstår jag i efterhand att sugklockan var det snabbaste och bästa alternativet när hjärtljuden föll.
Jag är SÅ ÖVERTYGAD om att profylaxandningen gjorde att de inte tog mig på allvar i värkarbetet. De tyckte inte att jag såg ut att ha tillräckligt ont, för de trodde också att de skulle bli tvungna att katastrofsnitta när de till sin stora förvåning när kaos och panik utbröt upptäckte att jag var helt öppen och stod redo att börja krystningsarbetet. Kanske hade jag fått mer gehör för min upplevelse om de fått göra tätare vaginalkoller....? Profylaxen var helt enkelt för effektiv....
Först hade jag sådan ångest över att jag inte hjälpte till utan i chock bara tänkte att det skulle vara omöjligt men förlossningläkaren har övertygat mig om att det INTE GÅR att få ut en bebis med sugklocka om inte mamman krystar aktivt. Förutsättningen för det är ju krystvärkar
och även dem fick jag s a s medicinskt med akuta injektioner. Efter det traumatiska slutet på förlossningen bröt h-vetet loss på riktigt. Utan att man s a s får någon som helst belöning. Navelsträngen gick av och blev kvar i mig och moderkakan lossnade inte. Fick tas ut handgripligen och det överlevde jag någorlunda med lustgasen som hjälp. Sedan tog inte bäckenbottenbedövningen när jag skulle sys, det visade sig att lustgasen som jag försökte lindra med var syrgas och till slut sa jag att det fick vara nog. Då fick jag åka in på operation och sys med ryggbedövning - helt underbart och säkert blev det ett bättre jobb också. Jag förlorade 1,5 liter blod och fick därför ligga kvar några dagar, men nu är vi pigga!
Ja, pigg det har ju lilleskutt varit hela tiden. Oj, det här blev en hel roman.
Hoppas att jag inte skräms med detta nu. Sammanfattningsvis så är det en ren HYLLNING till profylaxen =D> och aggressioner mot värkstimulerande (men vad gör man när ens kropp inte tar tag i saken och lillen ligger i torrbassäng? ). Träna, träna inför förlossningen tjejer \:D/ Då har ni inget att oroa er för - jag lovar! Komplikationer kan ju alltid tillstöta, men även dem klarar man bättre om man är väl förberedd. Min man...som varit tvungen att lägga sig på soffan när jag sagt "moderkaka" och läst stycken ur Barnaboken (VM i förlossning) . Stod under ovanstående förutsättningar pall som en klippa Se bild på våra prinsar nedan, mer om annekteringen på annan plats!
Kramar från Mindy och återigen tusen tack för all support här!
Vilka guldklimpar du har