Stor var hon också, 4720 g på 54 cm.Hade som jag skrev i tidigare barnaväntan-tråd kraftiga förvärkar hela onsdagen och var säker på att få åka in redan då. Dagen gick utan att de blev tätare, ca 10 min mellan och jag blev mer och mer frustrerad. Hade dessutom tiktig molvärk HELA tiden mellan värkarna. På kvällen ringde jag BB och frågade vad jag skulle göra, trodde inte jag skulle kunna sova och jag började bli rejält trött. Men dom sa åt mig att ta två alvedon, packa in mig med varma kuddar och i alla fall försöka sova - och det funkade faktiskt. Värkarna la sig under natten och jag lyckades sova från nio på kvällen till sex morgonen därpå.
Dagen därpå satte värkarna igång igen nästan direkt efter att jag klivit upp och nu var dom ännu kraftigare, kände direkt att det var dags att åka in ganska snabbt. Som tur var hade vår barnvakt kommit redan dagen innan och hade sovit över, så det var bara att åka. Storebror undrade nog lite över varför mamma andades så konstigt.
Men när jag bad honom hålla mig i handen och hjälpa mamma andas så gjorde han det. 
Väl inne på BB var jag redan öppen sju cm! Det var skönt att höra, för innan dess hade jag nästan lite panik för värkarna gjorde så sabla ont och jag hade inte insett hur pass långt gången i arbetet jag faktsikt var. Trodde jag skulle ha så här ont i typ tio timmar och trodde inte jag skulle fixa det. Var lite arg på mig själv för att jag inte kunde slappna av och ta det lugnt. Men när jag förstod att det här skulle gå fort så kunde jag slappna av och jobba med kroppen på ett helt annat sätt. En timme senare var hon ute!
Utan att nästan veta om det 
Och vacker hjälp fick du med andningen 
