Väl hemma sov Emil som en stock till kl. 7.00 den första morgonen, det var bara att gå in och väcka i stor stil. Härligt. Andra morgonen vaknade han 6.45 men då satte vi in motattacken i forma av en rejäl ramsa, musik och så gick jag upp och diskade gårdagens middagsdisk. (undrar varför den inte försvunnit under natten som jag trodde den skulle göra
) Emil surar lite, hummar, mummlar, suckar, slumrar, hojtar och slutligen tystnar han en lite längre stund så då kastade jag mig in och gjorde morgon. Imorse hörde jag ett litet hojt från Emils rum redan 6.15 och tänkte då att snart, snart ska jag sätta in en attack men först ska jag bara sluta ögonen en liten stund till
Vaknade igen en liten stund senare av att Emil var riktigt ARG
, han hojtade argt men bara en pyttestund för sen somnade han 
och då gjorde jag också det. När min radio gick igång klockan sju var det helt tyst i huset, jag smög upp och gick in till Emil som jag hittar djupt sovande raklång på rygg med täcket upp över hela ansiktet. 
Lilla vännen, jag väckte honom och drog bort täcket, då lyfter han upp sin ena arm mot mig, firar av ett leende som fick mig att vackla av rörelse. När jag sen lyfter upp honom märker jag att den andra lilla armen har han dragit in i pyjamasen så den sitter liksom fast och kan inte användas till något vettigt alls. #-o Lill-Prinsen är en fantastisk kille som vet att morgonen är klockan 7 även om man hamnat på rygg tryckt intill spjälorna på sängen, fått täcket upp över hela ansiktet och ena armen fastna i pyjamasen. Trots allt detta vaknar han med ett smile över hela sitt lilla ansikte
. Man borde nog lära sig något av detta, typ att hur jävligt det än är så finns det alltid något positivt att ta fasta på.
Kram Susan