Trots och Barnaboken

[Bustrollets Mamma]

Hejsan
Har en fråga till er här...
Läser i barnaboken om trots och detta med: Jaha då FÅR du inte... osv
Ja, detta funkar ju hyfsat ibland men hur göra alla de gånger då det inte alls är en situation som går att resonera om? TEX:
Jag: Nu skall vi byta blöja. (Jag hämtar en ny blöja)
Hon: Nä, nä nä jag vill hämta blöjan!!!
Jag: Okej, gå du och hämta en ny blöja då.
Hon: Neeeeej jag vill inte!!! (Börjar gallskrika och vifta ännu mer)
Jag: Okej, då (jag hinner inte längre för nu är hon helt vansinnig)
Hon: Viftar, hoppar upp och ned, applåderar av ilska, slår mig på benen och springer hit och dit gallskrikandes.
Inget hjälper. Hon liksom kortsluter.
VAD GÖR MAN!?
I dessa lägen om jag försöker med "okej då får du inte" osv så blir ju resultatet detsamma, hon är inte mottaglig för resonemang och startbanan är liksom superkort. Hon tar till vansinnet DIREKT.
Tips???
Det går inte att få henne sluta skrika på minst en kvart, en halvtimme efter detta.
Händer kanske i snitt ett par gånger i veckan.
VAD GÖRA!?

[Bustrollets Mamma]

Ville bara tillägga att även alla de gånger och perioder då jag istället hållit fast vid första beslutet och inte sagt att "okej gå och hämta en blöja då" eller vad det nu kan ha handlat om, så blir resultatet det samma. Det jag försöker förtydliga är att ilskan och protesterna kommer så fort hos henne att hon hoppar jämfota och skriker och bara inte hör.
Och talar jag inte alls utan bara handlar så blir det ÄNNU värre och hon sprattlar och varvar upp till jagvetintevad!!!! på nolltid och då tar det ännu längre tid att få henne lugn. Jag känner att vi kört totalt fast.
I andra lägen är det lättare att hantera trotset. Jag ger henne två valmöjligheter osv Jag får henne att känna att hon valt själv, att hon får visa mig hur man gör osv osv osv
Jag vet att jag tar till det verbala för mycket och för ofta och i för stor utsträckning i allmänhet. Min dotter är MYCKET verbal själv och är mycket tidig när det gäller att förstå sammanhang osv. Därför är det ibland svårt att inte vara sådär verbal med henne för hon liksom "kräver" det genom att själv vara det.
TIPS emottaget varmt!!!

[mia75]

Jag har inte kommit fram till de kapitlen i barnaboken än men..
På min stora kille som också fick tokflippar i perioder så hjälpte det med att varna först. Typ: snart ska vi byta blöjan! Och så efter någon minut så byter du blöjan. Vet inte om det hjälper för er men för oss funkade det!

[aahlinder]

Jag postade en fråga lite längre ner gällande ungefär samma sak som du. Min son blir tokig trots att jag förvarnar. Han slåss aldrig men blir hemskt arg. Jag försöker också att använda mig av AWs metoder och ibland funkar det jättebra, andra gånger känner jag mej helkass... Tyvärr har jag inga råd att ge dig, bara min sympati och förhoppning om att du får svar från någon som vet...

[Bustrollets Mamma]

tack för era svar.
jag förvarnar i princip alltid då det känns relevant.
det funkar mycket bra ibland, och då särskilt när det handlar om att gå in från lekparken eller så.
Men dessa situationerna jag rådfrågade om är hon inte mottaglig för sådant, eller rättare sagt, det spelar ingen roll för redan vid förvarningen kan hon gå i taket och börja gråta. Alltså, hon kan börja gråta redan av att jag sagt något alls, hon hinner inte ens höra vad jag säger för hon börjar stampa och protestera (inte på ett argt sätt just då utan mer nervöst) redan då jag öppnar munnen liksom...

[JC]

Oj, vad intressant att läsa. Trodde att det var för tidigt med trots men känner ju precis igen min lilla flicka på dryga två år. Förvarningar är jättebra, brukar också repetera hela vägen från lekparken att när vi kommer hem ska vi gå in och äta lunch mm.

Men är "utbrottet" väl igång så är det värre. Jag försöker ofta att avleda från det "heta" ämnet. Om man får kontakt vill säga. Men jag försöker att snabbt ta beslut och så blir det och sedan locka/ skoja med något.

Men det är jättesvårt. Man känner sig ju misslyckad och tar det personligt när det inte riktigt funkar. Jag skulle också gärna ta emot råd om någon har. När brukar flickor gå in i trots? Kan det vara mellan 2- 2½ år?

Mamma till två barnaboksbarn födda 02 och 04

[Gäst]

Jag kunde skriva massor men tänker ta mej friheten att i all enkelhet rekommendera Anna Wahlgrens bok "Anna Wahgren On Line" som är ett uppslagsverk i dessa frågor. Där får man konkreta tips på situationer som lätt uppkommer i vardagen med våra små barn.

[jennifer]

Jag införskaffade Anna Wahlgren online igår och läste det som handlar om trots i två-treårsåldern igår. Jättebra!! Den kan jag verkligen rekommendera för er med barn i trotsåldern.

Sedan gäller det att använda alla tips och råd man får i praktiken - vilket ju inte är helt lätt. Men jag tycker att jag redan känner en skillnad sedan jag skrev här första gången om min sons trots. Det är inte det att han trotsar mindre, men det känns annorlunda för mig när jag bemöter utbrotten och det slutar ofta på ett annorlunda sätt än tidigare. Exempelvis när han puttar/slår/leker för våldsamt med lillebror. Jag försöker följa Annas råd att starta med att se det som en olyckshändelse. "Hoppsan, nu slog du lillebror. Oj då, vad ledsen han blev. Då får vi klappa honom istället. Få se när du klappar lillebror. Vad bra! Så gör man." Och istället för att jag blir arg direkt så slutar det nu ganska ofta med att äldste sonen istället får bli lite stolt för att han vet hur man gör när man är snäll mot lillebror. (Tyvärr så betyder ju inte det att han har lärt sig att man aldrig får slå lillebror för det börjar många gånger om efter några timmar igen, men, men så är det väl.... )

Vill bara avsluta med att detta forum är verkligen toppen! Tack alla ni som tar er tid att hjälpa och stötta!!!

kram Jennifer

[Gäst]

Exempelvis när han puttar/slår/leker för våldsamt med lillebror. Jag försöker följa Annas råd att starta med att se det som en olyckshändelse. "Hoppsan, nu slog du lillebror. Oj då, vad ledsen han blev. Då får vi klappa honom istället. Få se när du klappar lillebror. Vad bra! Så gör man." Och istället för att jag blir arg direkt så slutar det nu ganska ofta med att äldste sonen istället får bli lite stolt för att han vet hur man gör när man är snäll mot lillebror. (Tyvärr så betyder ju inte det att han har lärt sig att man aldrig får slå lillebror för det börjar många gånger om efter några timmar igen, men, men så är det väl.... )

´

Härlig rappor! Precis så gör man! Och inte ska du väl känna "tyvärr...osv" heller! Nä, se det som att du får tillfälle att nöta in lärdomen till sonen igen och igen och igen och igen... Sedan sitter det ungefär 10 gånger längre än vad du ägnat åt inlärningen!

[annawahlgren]

Jag: Nu skall vi byta blöja. (Jag hämtar en ny blöja)
Hon: Nä, nä nä jag vill hämta blöjan!!!
Jag: Okej, gå du och hämta en ny blöja då.
Hon: Neeeeej jag vill inte!!! (Börjar gallskrika och vifta ännu mer)
Jag: Okej, då (jag hinner inte längre för nu är hon helt vansinnig)
Hon: Viftar, hoppar upp och ned, applåderar av ilska, slår mig på benen och springer hit och dit gallskrikandes.
Inget hjälper. Hon liksom kortsluter.
VAD GÖR MAN!?


Tack för ett gott skratt även om jag förstår att du inte precis skämtade

Tre saker kan du odla här:

1. selektiv hörsel. Du "hör" bara inte utbrotten. Tittar inte på barnet. Pratar för dig själv, högt och glatt, men inte med henne. Pysslar med annat. Är orubbligt lugn och glad. Tills du verkligen får nog - och då är det en nogsamt uppföljd förvisning som gäller. Du behöver fortfarande inte bli arg eller hålla minsta föredrag!

2. kroppskrafter. Var tacksam för att du är starkare än lilla gaphalsen, även fysiskt! Det är du inte när hon blir 14. Så ska det hämtas blöja och buden varit olika om vem som ska göra det, fatta bara beslutet - "OK, då hämtar vi den bägge två!" och haffa ungen resolut under armen. Tacka för hjälpen efteråt (vilket säkerligen föranleder nya tjut. Som du inte "hör").

3. utmaningar. Av BARNET. Bestäm inte allting. VET inte allting (utom i rutinerna). Prata inte så förtvivlat. Lär dig fråga i stället, utmana, vänta! "Nä nä nä jag vill hämta blöjan!!!" - "Jaha?" (intresserat). "KAN du hämta blöjan?!" (glatt överraskat). "Undras var blöjan ÄR någonstans?" (förbryllat, hjälplöst). Osv.

Små barn är lättlurade, och det ska vi vara glada för Hon behöver få känna sig duktig, viktig och behövd. Åtminstone ett par gånger om dagen... Som du

[annawahlgren]

PS Och ja, för flickor börjar trotsåldern kring 2,5 år. För pojkar lite senare. De är ju lite senare överlag, om man säger