Många barn - olika graviditeter?

[Linnan]

Hej alla!
Hur har ni upplevt era graviditeter?
Ni som har många barn, har de varit ovanligt lätta och okompliserade? Eller skiljer det mycket från gång till gång?
Min första graviditet var nog väldigt lätt, jag mådde visserligen väldigt illa i början - men det var innan jag förstod varför fattade inte att jag verkligen var på smällen förren i tredje månaden då barnmorskan lät oss höra hjärtat
Men den andra graviditeten var mycket jobbigare, kanske för att vår livssituation var halvt kaotisk då.
Denna gången är det den ena småkrämpan efter den andra, känns det som...men jag är i alla fall på ett himla bra humör
Jag vill gärna ha fler barn sen nån gång tror jag, men jag beundrar verkligen er som väntat och fött flera barn, jag tycker att det sliter Hur har ni upplevt det?

[miar70]

Hej Linnan

Jo, nog märks det på kroppen att det sliter att vänta barn Min första graviditet var, precis som din, en dröm . Knappt illamående, ung och stark Men redan vid andra märkte jag skillnad, fick foglossning runt 20´e veckan. Int SÅ illa dock, mest ont om jag ansträngde mig. Fick trean tätt inpå, då startade foglossningen tidigt, i 8-10´e veckan

Sen dröjde det ju åtta år innan nästa barn, så jag trodde att det skulle bli som en första graviditet, men foglossningen kom i vecka 15, och ryggskott samt att jag blev jättesvullen i benen. Och förra gången förtod jag vad som väntade, eftersom det var tätt emellan, så jag blev sjukskriven vid inskrivningen. Och nu - vid barn sex som VERKLIGEN kom som en jättesurpise VET jag vad som väntar... Foglossningen är igång , jag har ofta ont i magen, liksom sendrag, och det beror väl på att jag är "uttänjd" i alla senor och muskler MEN - trots allt detta, är det inget som skulle få mig att avstå barn Nu känner jag dock, att både min kropp och lite min ålder (36) börjar ge signaler om att detta nog är den sista graviditeten för mig Visst svider det i hjärtat, men eftersom senaste foglossningen aldrig försvann, så tror jag nog att jag kommer att få dras med den - kanske resten av livet... Och jag ska ju orka med de barn jag har också

Det finns ju alltid behövande barn i framtiden, som kan få komma hit till oss Man behöver ju inte föda dem själv...
Långt blev det...
Kram Mia

[anna]

Hej!

Första graviditeten mådde jag prima! Jobbade sista dagen på fredagen, och födde på söndagnatten. Jobbar i golvbutik, och det är mycket ligga på knä och skära till dörrmattor och sån´t. Kunderna frågade hur det gick med den stora magen, men jag brukade svara att det handlade om att vara tillräckligt bredbent Man fick liksom fälla in magen under sig
Enda problemet var mina ligamenten på sidorna av magen. De var så uttöjda av att magen växt så fort att det smärtade en del. Vätska i kroppen kom de sista 2 veckorna. Gick upp 19 kilo, och Clara vägde bara 2720 g. Det var en toppengraviditet! Pigg och glad!

Andra graviditeten var inte alls skoj!! Fick problem med ligamenten redan i 2:a månaden, och det var inte skönt alls, mycket mer förstärkt än förra gången Hade inte klarat mig utan min korsett! Vätskan kom redan i 3:e månaden. Och så mådde jag illa...Ända fram till 16-tiden på dagarna, och HELA graviditeten, inte bara de första 3 månaderna som är vanliga.
Blodtrycket låg på 60/90 så jag var väldigt yr. Jag har väldigt lågt blodtryck annars också, men nu var det extremt.
Så det var ingen bra graviditet!

kram anna

[Mindy]

Första graviditeten mådde jag bara illa ett par månader. Jag mådde jättebra, halsbränna förstås men de enda krämporna för övrigt var att om jag gick för fort (och det var inte fort... ) så var det som om någon stack in en kniv i högra skinkan. (Bäckenleden enl. min naprapat) och karpaltunnelsyndrom (händerna pga vätskan). Pigg var jag! Däremot var det KRÅNGEL hela tiden, blödningar titt som tätt = åka in för ultraljud. Moderkakan satt lågt och förmodligen var det den som blödde men man kunde ju aldrig vara säker. Hade aldrig känslan att jag skulle gå tiden ut och så blev det ju inte heller; vattenavgång, infektion och snitt i v. 35.
Gick upp 14 kg (Simon vägde 2320 g) och jag lovar att massor av dem var vätska. Inom 2-3 veckor var alla de kilona borta men då var jag hungrig som en varg av amningen och åt snabbt upp mig 5 kg. 8)
Det tog nästan 2 år för oss att bli gravida första gången så lillprinsen var efterlängtad.

Den här graviditeten är det snart målgång på. Fort gick det att bli gravid också! Nu har det varit helt komplikationsfritt gällande blödningar och sånt men i stället så har jag varit så trött, mådde illa i 4 månader (typ bakfull) och en massa andra småsaker som gör en less så här på slutet. Jag längtar efter att bli lättare! Känner även av "kniven" i skinkan, men mindre än förra gången. Inga klassiska foglossningsproblem.
Har gått upp 2-3 kg mer denna gång men har ju också gått längre. Dessutom hade jag inte lyckats bli av med mina amningskilon.

Jag tillhör nog dem som tycker att själva graviditen är överreklamerad, det är ju sen det roliga tar vid! (Jag skäms ändå för det finns ju de som inte kan bli med barn.... )
Ändå kan jag inte låta bli att tänka på att var och en av krämporna (som tillsammans blir mycket) skulle göra att MÄN var sjukskrivna. Men som det könet ofta klämkäckt säger; "det är ju ingen sjukdom att vara gravid!"

Foglossning, halsbränna som en drake, illamående/yrsel månadsvis, hjärtklappning, hemorrojder, trötthet, värk på diverse ställen i kroppen, kissa fyrtioelva gånger per natt, kan bara ligga på en sida etc etc
Säg den man som inte skulle bli sliten av det

[anna]

Typ bakfull ja, precis så!
En gång var min sambo rejält bakfull, låg i soffan och åmade sig, och beskrev hur illa han mådde. Då sa jag "-Så som du känner dig nu, PRECIS så har jag mått varenda dag nu i 6 månader!"
Han blev förfasad!

kram anna