Igår provade jag första gången lite riktig mat - och började så smått återtåget till vardagen. På eftermiddagen är gossen grinig och gnällig. Inget är bra, inget är kul. Jag känner inte igen honom - vem är du och vad har du gjort med min son..?
Nå, så jag funderar. Han har alltid varit bra på att roa sig själv - men nu duger det inte. Och så plötsligt slår det mig. Nej, det är klart. Under de här dagarna har jag inte orkat med så mycket - vi har inte gjort något av det där som HAN brukar få delta i. Det har varit semester hela veckan... så nu känner han inte igen sig längre, och begriper sig inte på den här sortens liv. Ska man/kan man ha semester hela tiden?
Så då tar jag med mig gossen i tvättstugan, vi pysslar och plockar, sätter in en maskin tvätt. Sedan sorterar vi torr tvätt, går in med de olika högarna i de olika rummen - gosse på armen, tvätt under en tredje arm. Han sitter på golvet och räcker över eller inte - men är med.
Sedan plockar vi undan i hallen. Hans skor ligger ju på hallmattan hur slarvigt som helst. Ojoj. Dem måste vi ju plocka upp. Gossen i famnen böjs ner mot skorna, han tar upp dem, var på han släpper dem i korgen där de skall vara - mera av en slump kanske, men men...
Nu har vi jobbat i kanske tio minuter. Jag sätter ner honom bredvid leksakslådan, som ratades innan. Jodå. NU är det intressant. NU leker man koncentrerat. NU har man semester...
Skolboksexempel, men vilken är skolboken..?
\:D/ 
Du kan tänket, Päivi, a la Barnaboken, liksom....