Har varit sjuk en tid. Inget allvarligt, men har ändå varit sängliggandes den senaste veckan. Har legat i soffan under dagarna och studerat min underbara dotter som roat både sig själv och mig.
Jag önskar att alla sjuka mammor och pappor hade barnaboksbarn som tog hand om dem när de är sjuka. Tänkt att vara så sjuk men ändå så sjukt lycklig.
Tänk vad barn är flitiga. Finns ett gammalt ordspråk som säger"Den flitiga går flera gånger. Den late tar allt på en gång."
Tror att alla barn är flitiga, Lilltjejen i synnerhet. Ligger i soffan och låtsas sova för att inte behöva bli engagerad. Egentligen ligger jag och tjuvkikar på min dotter som leker och pysslar.
Skänken i vardagsrummet töms noggrant på sitt innehåll. Allt slängs på golvet i en salig röra. Därefter hämtas dockor, nallar och övriga gosedjur från docksängen i köket för att inmatas i skänken och nattas på sedvanligt Wahlgrensätt. "Gogo gott lilli Nalli/Docki/Pippitopp!" Ett i taget hämtas de små djuren och nattas. Lilltjejen går säkert tjugo gånger och upprepar proceduren. Det är förstås viktigt att alla får sova, precis som mamma som man just nattat på likadant vis. Fast inte i skänken förstås.
På skänken finns en burk med gem. Den kan man hälla ut. Nu är det gem över hela golvet. Från fönsterbänken hämtas tre värmeljushållare som töms på just värmeljus och ställs på vardagsrumsbordet. Nu vidtar nästa flitiga arbete. Gemen hämtas ett och ett och placeras i de olika värmeljushållarna. Det blir till att gå många gånger.
Därefter behöver det ringas. Tre avdankade mobiltelefoner finns i leklådorna. Två av dessa duger denna gång. Ringer till mormor. -Heeej! Säger inte så mycket mer. Sedan får Pippi prata. -Pippi glad! Tydligen blir Pippi glad av att prata med mormor.
Tidigare på förmiddagen. Ligger i min säng. Lyssnar till Lilltjejen som ensamleker i spjälsängen i rummet bredvid. Munnen går i ett och gör den inte det så spelar hon munspel - ljuvlig musik, hon börjar få snits på det, bankar med bultbrädan - mindre ljuvligt ljud, eller gör något annat jag inte kan höra/gissa mig till.
-Bygga torn! ropar hon överentusiastiskt.
-Ja! svarar hon sig själv ännu mer entusiastiskt.
-Jö vi! (=Det gör vi)
-Mmm
Efter en stund hör jag henne kasta ut sina små gubbarna ur sängen.
-Ojdå! -Hoppsan! säger hon för varje gubbe som "ramlar" ner på golvet. Många ojdå/hoppsan blir det. Med lika stor förvåning i rösten varje gång. Men det är klart, varje gubbe blir väl lika förvånad över att hamna på golvet.
Ensamlekstuden är den för henne roligaste stunden på dagen. Hon är så förträfflig glad och får verkligen utlopp för sin fantasi.
Insåg tidigt, redan för 15 år sedan att vi vuxna har katastrofalt dålig fantasi jämfört med barn. Och att vi glömmer fort. Satt barnvakt åt grannens tre barn, då 1, 3 och 5 år. Barnen (de två äldre) satte sig vid dörren (i flygplanet) för att resa (flyga) iväg. När de var framme hade de kommit till Italien. Nu var det varmt och soligt och alla kläderna åkte av. 5-åringen berättade var vi befann oss och vad som skulle göras. Under äventyret som innefattade det mesta insåg jag att jag låg långt efter i att försöka föreställa mig allt det barnen gjorde. De köpte glass (ur "glasskiosken" på byrån där en nalle var glassförsäljaren) och smaskade och mumsade så det stod härliga till. De hade inga riktiga glassar, men låtsades. Hade själv svårt att riktigt kunna låtsas och känna smaken av den där goda jordgubbsglassen. På samma entusiastiska sätt som de.
Är så glad att jag återigen på nära håll får uppleva ett barns fantasi. Tänk vilken lycka! Detta med barn!
Kram på er / från en mamma som behövde skriva av sig lite
