Jag skulle lägga mitt lilla barnbarn, ett år och ett par veckor, att sova middag som vanligt halv ett. Jag hade haft hand om henne ensam sedan e m dagen innan. Och hon var som vanligt alldeles underbar.
Nu var hon så trött, så trött, när det var dags att sova, och formligen borrade in sig i den lilla kudden hon just fått och riktigt njöt, såg man, av att hon äntligen blivit lagd i sin kära säng och skulle få sova.
Då slog det mig att jag inte skulle vara kvar när hon vaknade - tåget gick mitt i middagssömnen. Så då måste jag ju säga adjö till min älskling
Så jag böjde mig ner och strök henne lite över huvudet och sa lite gulliga saker och tog in, en sista gång, hela den lilla varelsens ljuva väsen...Varpå ungen började skrika
Hon ville INTE ha mig hängande där, hon ville ju sova och jag skulle UT
Det var så uppenbart så jag började gapskratta.
Det kallas överkoncentration...
Det kallas att störa...
Det kallas att hänga över sängen, darra på handen, sväva på målet, tveka, släppa in vargen...
DÄRFÖR, fick jag gräla på mig själv där jag skrattade hela vägen till tåget, är det TVÅ MINUTER HÖGST det handlar om och helst bara två sekunder
Och DÄRFÖR ska man vända sig ut och bort direkt man lagt barnet och GÅ.
Men si, det visste hon inte själv, tydligen, när det kom till hennes eget lilla barnbarn
=D> 