Hur mår min flicka?
Hur mår min flicka?
Jag skrev för ett tag sen om trots och förtvivlan. Fick en massa bra verktyg med mig, och nu har vi vänt vardagen från skrikande och gormande till en betydligt bättre nivå. Jag tror minsann att vi kommunicerar! Visst är där ännu dagar som är lite vingliga och som kräver myyyycket energi för att inte vippa över till negativa spiraler. Men vi är på god väg framåt!
Nu över till min undran. Sedan jag slutat med att gasta och gorma och "maktkampa" med min flicka, så har hon börjat bita på naglar (både fingrar och tår), gnissla tänder (när jag ber henne att ta ut fingrarna ur munnen) och över huvud taget har hon tagit till sig en massa konstiga saker. Mest med munnen. Ex. har jag fått byta ut glas till plastglas, eftersom hon biter sönder glasen .
Även har hon vaknat på nätterna och skrikit i panik. Hon har också börjat skapa "monster" och rädslor som jag inte sett innan. Dessa "nervösa" uttryck gestaltar sig lite överallt. Inte särskilt situationsspecifikt alltså. Tycker vi kan hantera det ganska bra. Vi har bra kontakt och det går ganska lätt att lugna ner henne när detta uppstår.
Men vad orsakar detta?
Nån undertryckt ilska som inte kommer ut, för att mamma har slutat bråka? Kan det vara en separationsångest (jag menar... om nu mamma visar sig vara en trevlig person att ha i sin närhet, så kanske också rädslan för att förlora denna personen kommer fram).
Eller kanske rentav en naturlig fas, som jag blåser upp till nåt stort? (Jag tänker på kapitlet om treåringen... vill, vill inte...).
Väger jag in för mycket i det hela?
Ska jag agera på nåt sätt?
Just detta med att hon tuggar glas... är ju lite... udda. Tycker jag.
Undrar om "Supertanten" eller nån annan klok varelse här inne har nåt vist att säga.
Att vara tre år är inte så lätt...
Nu över till min undran. Sedan jag slutat med att gasta och gorma och "maktkampa" med min flicka, så har hon börjat bita på naglar (både fingrar och tår), gnissla tänder (när jag ber henne att ta ut fingrarna ur munnen) och över huvud taget har hon tagit till sig en massa konstiga saker. Mest med munnen. Ex. har jag fått byta ut glas till plastglas, eftersom hon biter sönder glasen .
Även har hon vaknat på nätterna och skrikit i panik. Hon har också börjat skapa "monster" och rädslor som jag inte sett innan. Dessa "nervösa" uttryck gestaltar sig lite överallt. Inte särskilt situationsspecifikt alltså. Tycker vi kan hantera det ganska bra. Vi har bra kontakt och det går ganska lätt att lugna ner henne när detta uppstår.
Men vad orsakar detta?
Nån undertryckt ilska som inte kommer ut, för att mamma har slutat bråka? Kan det vara en separationsångest (jag menar... om nu mamma visar sig vara en trevlig person att ha i sin närhet, så kanske också rädslan för att förlora denna personen kommer fram).
Eller kanske rentav en naturlig fas, som jag blåser upp till nåt stort? (Jag tänker på kapitlet om treåringen... vill, vill inte...).
Väger jag in för mycket i det hela?
Ska jag agera på nåt sätt?
Just detta med att hon tuggar glas... är ju lite... udda. Tycker jag.
Undrar om "Supertanten" eller nån annan klok varelse här inne har nåt vist att säga.
Att vara tre år är inte så lätt...
Begåvad med
Nell född jan-03 och Jakob född -05
.
-
Katarina-Mamma duracell
- Inlägg: 861
- Blev medlem: tor 25 nov 2004, 22:18
- Kontakt:
Hej!
Det där med monster i garderoben känner jag igen,min son har nämligen det. Speciell runt tretiden på natten. Gallskriket kan få den lugnaste moder att tappa fattningen. Mormor var här i helgen och hon trodde han dog i sin säng som han skrek.
Han har däremot inte börjat tugga sönder glas även om också vi varit inne i en mycket negativ spiral där jag trodde jag skulle bli så knäpp att det var psyket nästa. Nu har vi hittat vårt problem, tack vare Mammuts goda råd och tips på bland annat boken växamed ansvar.
Det kan ju faktiskt vara så att hon känner sig lite vilse i sin roll som treåring nu när du ändrat lite på spelreglerna och ändrat dig från som du uttryckte det bråkig, till att bli en fin mamma, vem ska då vara den som bråkar? Tycker du gör klokt i att byta ut glas mot plast ett tag framöver kan ju vara lite obehagligt att få glas i munnen på det viset.
Hoppas det löser sig och att supermamman har några goda tips att dela med sig av
Det där med monster i garderoben känner jag igen,min son har nämligen det. Speciell runt tretiden på natten. Gallskriket kan få den lugnaste moder att tappa fattningen. Mormor var här i helgen och hon trodde han dog i sin säng som han skrek.
Han har däremot inte börjat tugga sönder glas även om också vi varit inne i en mycket negativ spiral där jag trodde jag skulle bli så knäpp att det var psyket nästa. Nu har vi hittat vårt problem, tack vare Mammuts goda råd och tips på bland annat boken växamed ansvar.
Det kan ju faktiskt vara så att hon känner sig lite vilse i sin roll som treåring nu när du ändrat lite på spelreglerna och ändrat dig från som du uttryckte det bråkig, till att bli en fin mamma, vem ska då vara den som bråkar? Tycker du gör klokt i att byta ut glas mot plast ett tag framöver kan ju vara lite obehagligt att få glas i munnen på det viset.
Hoppas det löser sig och att supermamman har några goda tips att dela med sig av
Mamma till två barn som får Emil i Katthult att blekna
blogg om pyssel och allt därtill: krumelurans.blogg.se
blogg om pyssel och allt därtill: krumelurans.blogg.se
Jag är halvvägs i "växa med ansvar"-boken. Det finns ju en hel del att ta med sig! Kanske får jag mer svar när jag läst hela!?
Egentligen har jag inte reflekterat så mycket över det, men förändringen här hemma är nog ganska markant. Jag fick sonika ta mig i kragen och helt sadla om, då jag var på villovägar i min föräldraroll. Det kanske är som en ny mamma i samma gamla förpackning. Ja vem i hela världen kan man lita på!?

Antar att det gäller att hålla ut, och övertyga tösen om att det är så här det ska vara nu.
De gamla skorna får stå i nån vrå på vinden.
Egentligen har jag inte reflekterat så mycket över det, men förändringen här hemma är nog ganska markant. Jag fick sonika ta mig i kragen och helt sadla om, då jag var på villovägar i min föräldraroll. Det kanske är som en ny mamma i samma gamla förpackning. Ja vem i hela världen kan man lita på!?
Antar att det gäller att hålla ut, och övertyga tösen om att det är så här det ska vara nu.
De gamla skorna får stå i nån vrå på vinden.
Begåvad med
Nell född jan-03 och Jakob född -05
.
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
En gång är ingen gång, två gånger är en dålig vana
Om du varit en bråkig, missnöjd och maktkämpande mamma, har du varit delaktig i, och naturligtvis medskapande till, ett ömsesidigt beroende.
Oavsett om du lagt skulden på din flicka, som varit "omöjlig", har du sett till att hon förblivit det genom att i ord och handling bekräfta och förstärka detta omöjliga beteende. Även om situationen i stora stycken tett sig fullkomligt ohållbar och du gång på gång fått konstatera att du inte tyckt dig ha någon "makt" alls, att det du gjort eller inte gjort inte lett till något bra, dvs bara till frustration - du har känt dig ännu mer missnöjd och frustrerad och barnet tett sig ännu mera omöjligt - har du under tiden lärt din lilla flicka ungefär en miljon koder till hur samspelet med mamma går till. Mammas sätt att bry sig om är att reagera med utfall och skrik. Mammas sätt att skydda, leda och för all del älska, är att gapa, hindra och neka. Osv, osv
Det är ett medberoende i stil med anhörigas attityd till någon familjemedlems missbruk. Man fastnar i ett slags mönster som ser ut att tjäna till att få slut på missbruket men i stället vidmakthåller och förvärrar det.
Att bryta sitt eget mönster, kliva ur medberoendet och plötsligt ådagalägga ett helt annat beteende, som du så framgångsrikt försöker göra nu, åstadkommer oundvikligen förvirring, oro och lös mark under fötterna. Alkoholisten super värre än någonsin
Din lilla flicka har lärt sig precis hur man gör för att få mammas uppmärksamhet och hur den uppmärksamheten ska se ut för att vara sig lik och välbekant. Det är en sorts trygghet det också, så som det välkända alltid är just välkänt. Hellre negativ uppmärksamhet än ingen alls; det lär sig, bittert nog, de flesta små barn.
Att kunna väcka negativ uppmärksamhet är också att ha makt, att betyda något, att kunna förändra världen dvs påverka andra. JAG är någon
Så visst, på det viset kan man tala om separationsångest. Hon visste vad hon hade, men hon vet inte vad hon får i stället, och hon vet framför allt inte om detta nya är värt att tro på och förlita sig på och att ersätta det gamla med, det som hon ändå behärskade så väl. Är det alltså ens "bra" dvs rätt och riktigt
Hon kan själv ha "snälla" dagar när allt känns lugnt, så mamma kanske också bara har en "snäll" dag? När ska det bli som vanligt igen
Och vad är det - hemska tanke - som säger att inte detta "snälla" betyder att mamma inte bryr sig längre
Vill du helt radikalt förändra ditt förhållningssätt och bli den mamma du vill och önskar vara, får du betänka att din lilla flicka inte har en aning om vem HON vill och önskar vara. Hon saknar referensramar och ser inga alternativ. (Den saken har jag försökt förklara ingående i kapitlet om trotsåldern - om den stora vanmakt som fyller barnet som INTE kan välja väg, inte medvetet påverka sin livshållning, inte göra ett smack annat än ifrågasätta precis allting).
Med dig ser hon sig själv i relation till dig och bara just dig. Ditt förändrade beteende slår undan fötterna på henne, och förvirringen, oron och osäkerheten måste oundgängligen föda reaktioner hos henne.
Små barn tar då i regel till diverse spänningslösande metoder. (Dina vredesutbrott tidigare fungerade bl a som sådana
Sådant kan man naturligtvis förbjuda och förhindra, men det brukar inte lösa problemet, bara styra undan symptomen eller uttrycken till något annat.
Så i de lägena tycker jag du ska sluta säga åt henne att INTE (ha fingrarna i munnen etc) och i stället bara beklaga lilla fingret/tån, om och när hon börjar bita dem i blod ("Oj, det ser lite ont ut på fingret" och blåsa), respektive inte "höra" tandagnisslandet utan ta det som en signal: dags för annan och bättre form av spänningslösning
Ta henne då i knät och håll om henne, tyst och med en glad, mjuk stämning i ditt hjärta, och vagga henne lite av och an i en tyst och stilla stund som ska andas värme och lugn.
Den sortens lugna, icke oroliga och icke "tröstande" alls, ömhet, är världens bästa spänningslösare.
Gör hon motstånd till en början, kan du "lura" henne med att du har ont på någon plätt och behöver henne att titta efter om du har något litet sår i ansiktet DÄR, eller att du behöver hjälp med att borsta håret på ett ställe för du kommer inte åt DÄR. Eller något. Håll henne sedan.
Man kan också sätta sig så framför tv:n med barnet - bara hugga henne som den naturligaste sak i världen, hålla om henne och börja vagga lite mjukt av och an, medan man påtagligt utstrålar att man njuter av det själv. Det viktiga är (som alltid) attityden - se ovan. Hur det ska kännas.
Och här ska det INTE pratas
På så vis lär du henne ett annat språk än ordens, och dem har du missbrukat.
Skriks det plötsligt på natten kan du göra exakt samma sak, utan ord och frågor och utan "tröst", där i mörkret. Berättar hon en massa så förklara ingenting, avvisa ingenting, hävda inget sunt förnuft; kom ö h t inte med några lösningar eller förslag. Bara visa tyst förståelse. Man kan inflika ett beklagande OJ DÅ, i ganska likgiltig ton. Det är famnandet, det stilla vaggandet, det "andra språket" som ska tala. Med detta visar du att du lyssnar, som det heter
Alkoholisten lär sig inte på en kafferast att det kunde vara skönt att slippa dricka, nu när folk beter sig helt annorlunda och inte ger honom samma anledningar att fly till det han kan och som de också kunde och som fungerade så bra förut, i någon sorts sjuk balans där han, liksom de andra, till slut mådde bra av att må dåligt.
Din lilla flicka lär sig inte heller på en kafferast att världen - i alla fall mamma -nu ser helt annorlunda ut, och hon inser definitivt inte på en kafferast att det okända nya inte är någonting att vara rädd för eller försöka "beväpna" sig mot (med åtföljande våldsamma spänningar) utan att det är bra - att det ligger i hennes intresse, som du numera bevakar på ett helt annat sätt än tidigare; ett i ordets sanna mening kärleksfullt sätt.
Och sann kärlek vill frihet. Frihet är liksom kärlek ett urvattnat ord, men det har en stor innebörd som motsatsen till fjättrad i ett destruktivt - som blir självdestruktivt - mönster.
Så lyss till din egen avslutande kloka insikt: "Antar att det gäller att hålla ut, och övertyga tösen om att det är så här det ska vara nu. De gamla skorna får stå i nån vrå på vinden."
Det kommer en dag när hon tror på dig och verkligen förstår att du är hennes allra bästa vän i världen
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Ditt svar bekräftar mina misstankar och det känns bra att få dem forumulerade utifrån. Dessutom kändes det denna gången positivt att få svar av dig! Jag känner att jag och älsklingen verkligen är inne i en förändringsprocess här. Även om det är smärtsamt och omständigt och föder ny ångest, så är jag övertygad om att detta i slutändan kommer att leda till en bättre tillvaro. Det är därför de gamla skorna får stå kvar på vinden.
Jag märker redan av skillnader. Hon är mycket mer avslappnad och söker gärna kroppskontakt, vilket hon aldrig gjort innan. Hon har t o m sagt till mig med handen på min kind "Åh mamma, vad skulle jag göra utan dig?".
Tack för de konkreta råden om hur jag ska hantera spänningslösarna! Nattskräcken har jag faktiskt varit påläst om och hanterat som du beskriver, medan jag stått lite mer frågande inför nagelbitning och glastuggande (ja hon har bitit sönder fyra glas
).
Måste ge mig själv lite beröm här, för jag har faktiskt helt undivikit ordet "inte", när jag reagerat/agerat på hennes spänningslösare. Men ändå, tydligen, så är man kanske i det området och trevar.
Dina råd är så handfasta och enkla, jag slår mig för pannan och tänker; men ja just det... varför tänkte jag inte på det?? Kommunikation utan ord är inte att underskatta.
Gällande detta med glasen, så har jag varit rädd för att hon ska skada sig, och därför valt att ge henne plastglas. (Det är fortfarande en skärva som vi inte hittat
!). Att ta bort glasen har jag sett som en temporär lösning, nu när det finns så mycket annat som oroar... Men jag ska grunna på det du skriver. Det brukar ju ligga ett och annat i det du säger
.
Jag märker redan av skillnader. Hon är mycket mer avslappnad och söker gärna kroppskontakt, vilket hon aldrig gjort innan. Hon har t o m sagt till mig med handen på min kind "Åh mamma, vad skulle jag göra utan dig?".
Tack för de konkreta råden om hur jag ska hantera spänningslösarna! Nattskräcken har jag faktiskt varit påläst om och hanterat som du beskriver, medan jag stått lite mer frågande inför nagelbitning och glastuggande (ja hon har bitit sönder fyra glas
Måste ge mig själv lite beröm här, för jag har faktiskt helt undivikit ordet "inte", när jag reagerat/agerat på hennes spänningslösare. Men ändå, tydligen, så är man kanske i det området och trevar.
Dina råd är så handfasta och enkla, jag slår mig för pannan och tänker; men ja just det... varför tänkte jag inte på det?? Kommunikation utan ord är inte att underskatta.
Gällande detta med glasen, så har jag varit rädd för att hon ska skada sig, och därför valt att ge henne plastglas. (Det är fortfarande en skärva som vi inte hittat
Begåvad med
Nell född jan-03 och Jakob född -05
.
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Jag hoppas du vill fortsätta berätta
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Åh Anna, det var så fint att läsa dina ord
Det gjorde mig så glad. Jag tycker så ofta att förståelsen för små barn och deras olika beteenden är katastrofalt utan insikt och inlevelse. Men det du skrev genomsyrades av förståelse och klokhet. Jag skulle önska att alla barns rop på hjälp, som sådana här beteenden är, får så kloka och lugna svar och inte ses som tecken på olika "fel".
Tack för ditt envetna engagemang för barnens sak! Jag skulle önska att jag kunde vara lika modig och stark. Du inspirerar mig!
Kissemjao: Jag hoppas verkligen att era dagar blir lugnare och mer positiva! Lycka till med din lilla flicka och ert liv tillsammans.
Jag har också haft en liten treårig flicka som tuggade på ett champagneglas...fast bara en gång!
hälsningar
en sjubarnsmamma
Tack för ditt envetna engagemang för barnens sak! Jag skulle önska att jag kunde vara lika modig och stark. Du inspirerar mig!
Kissemjao: Jag hoppas verkligen att era dagar blir lugnare och mer positiva! Lycka till med din lilla flicka och ert liv tillsammans.
Jag har också haft en liten treårig flicka som tuggade på ett champagneglas...fast bara en gång!
hälsningar
en sjubarnsmamma
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Barn har förtingligats i vår kultur.
Vart tog människan vägen
Barnet blev en Sak, och på saker är det stundom fel. Då ska Saken felsökas. Med allt från BMI-mätningar till bokstavsdiagnoser
Men sedan, då
Små barn är inte gjorda av något annat än vi vuxna
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Nu har jag köpt nya glas, modellen tjockare... Än så länge inget tuggande. Ponera att det händer igen, att hon biter sönder glaset. Hur bör jag lämpligast agera? "Ojdå, glaset gick visst sönder..." och sätta dit ett nytt?
Jag vet att jag inte ska poängtera det negativa, utan istället leda vidare på konstruktiv väg, men är inte säker hur detta görs tydligast i denna situation.
(Ja, nu kanske hon inte ens biter sönder nåt glas mer... men jag vill såklart vara beredd att agera på bästa sätt OM det upprepas).
Vad jag vill, är ju såklart, att hon ska förstå; vasst glas i mjuk flickunge= inte bra. Är det för mycket "vän av ordning"? Eller kan jag kanske hjälpa henne se sambandet?
Tack för tipset om att gunga i famnen/avleda! Det är så tydligt att spänningarna släpper när jag tar upp henne en stund, eller avleder på annat sätt. Hon blir som en blyklump i famnen.
Jag vet att jag inte ska poängtera det negativa, utan istället leda vidare på konstruktiv väg, men är inte säker hur detta görs tydligast i denna situation.
(Ja, nu kanske hon inte ens biter sönder nåt glas mer... men jag vill såklart vara beredd att agera på bästa sätt OM det upprepas).
Vad jag vill, är ju såklart, att hon ska förstå; vasst glas i mjuk flickunge= inte bra. Är det för mycket "vän av ordning"? Eller kan jag kanske hjälpa henne se sambandet?
Tack för tipset om att gunga i famnen/avleda! Det är så tydligt att spänningarna släpper när jag tar upp henne en stund, eller avleder på annat sätt. Hon blir som en blyklump i famnen.
Begåvad med
Nell född jan-03 och Jakob född -05
.
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Oups! Hur kunde jag missa!?
Men om jag får vara omständig (frågvisa föreningen ger:) När jag så (utan dramatik) ställt undan glaset... ska jag vänta med att presentera ett nytt glas, till nästa måltid? Eller ge ett nytt direkt? Det fick jag liksom inte riktigt kläm på (jag ber tusen gånger om ursäkt om jag missat nåt i ditt utförliga svar...)
By the way....Jag har provbitit de nya glasen, och jag tror inte att det ska gå.. men för sakens skull kan det ju vara bra att veta
.
Tack Anna, för att du tar dig tid!
Men om jag får vara omständig (frågvisa föreningen ger:) När jag så (utan dramatik) ställt undan glaset... ska jag vänta med att presentera ett nytt glas, till nästa måltid? Eller ge ett nytt direkt? Det fick jag liksom inte riktigt kläm på (jag ber tusen gånger om ursäkt om jag missat nåt i ditt utförliga svar...)
By the way....Jag har provbitit de nya glasen, och jag tror inte att det ska gå.. men för sakens skull kan det ju vara bra att veta
Tack Anna, för att du tar dig tid!
Begåvad med
Nell född jan-03 och Jakob född -05
.
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön