Sexåring som slåss, river och nyper

[katilonia]

Lillebror som strax fyller sex har just börjat nollan och flyttat från förskolan till riktiga skolan. Han har två starka och verbala stora systrar som är 11 och 9, hemma är han van att ta för sig för att höras och få plats. Tråkigt nog slåss han också, mycket och ofta, oss allihop. Han har ord och kan uttrycka sig ganska bra, så det verkar inte bara vara en fråga om att kunna formulera sig. Efter ett par veckor i skolan visar det sig att han är bråkig där också, ryker ihop ofta särskilt med en pojke (som vi känner väl), och nyps och slåss med flera av barnen.

Vi vill förstås inte ha det såhär, varken hemma eller i skolan, men vet inte heller hur vi ska komma till rätta med det. Vi har alltid tagit alla situationer, lyft bort honom från bordet när han inte följer reglerna osv, men det har vi gjort sedan han var två och det tycks inte ha någon som helst effekt - om möjligt har det blivit värre. Har läst kapitlet om sexåringen i Barnaboken och tycker det stämmer på pricken med hur vi upplever honom, och där finns ju också våldsamheterna med. Men nu är det ju inte bara hemma utan också på skolan som han måste fungera, och vi måste tillsammans med lärarna få ordning på våldsamheterna.

Han har inte koncentrationssvårigheter, men är inte heller särskilt intresserad av just läsa och skriva. Däremot är han en hejare på lego och ++ och allt sånt och kan sitta länge och bygga för sig själv.

Någon som har några tips?

[TorsMamma]

Hej,

Jag tror jag skrivit några spaltmeter om just 6-åringar. Titta gärna om du hittar något!

Min son var inte heller skoj att tass med i den åldern! Det är ju så att när man är 6-år och övertygad om att ingen tycker om en, man är odräglig osv... så måste man ju också leva upp till detta! Så det absolut BÄSTA motmedlet är BERÖM när han gör saker rätt mer än fel om man säger.

Glöm inte social delaktighet!

Sen är det ju så att det inte funkar riktigt på samma sätt längre med en 6 åring, utan lite andra "konsekvenser" börjar vara på sin plats. Samt mitt mantra, kan man inte bete sig bland folk får man inte vara bland folk. I det läget skall även skolan ta honom åt sidan och prata med honom så han förstår. I skolan är det ju liksom skolans jobb att sköta situationen men ditt jobb att stötta och förstärka ett icke godtagbart beteende. Men du kan tyvärr inte straffa honom snäll hemma för det han gör i skolan.

Så till hemmet, kan man inte bete sig som folk får man inte vara bland folk. Efter en stund skall man också KRAMA sina syskon och VISA förlåt! Tillhörigheten som Anna skriver så mycket om!
Än viktigare är skrattet till gonattet, när det är så här och ingen tycker om en och man är odräglig, ja då behöver man sig ett rejält GOTT SKRATT innan man somnar. Så här får ni jobba på lite, och i värsta fall tvångskittla honom i 20 min, tills han ber om nåd och kramas. Så fick jag göra och idag (sonen är nu 10) så kommer han ner och ber just mig om en kittling och busning.
Blir han otrevlig med en säg IPAD eller annat så kan man kanske inte heller få använda denna "förmån" som man faktiskt måste förtjäna att få ha. Så man får tänka ut lite nya konsekvenser som känns lite mera, men som ändå har anslutning till det som sker om du är med?

Sen är mitt mantra som jag säger än idag. "Man skall vara TREVLIG!" Jag säger inte så till dig och du säger inte så till mig! Vi svär inte i vår familj osv... Vi införde också en svärburk en tid.

Ps. gör ett besök i klassrummet en dag och sitt och titta, man kan svära att över halva klassen har ADHD och ibland känns det ÄN värre i 1:an. Men detta blir bättre, jag lovar! Även om vissa otrevligheter kvarstår väldans länge. Jag har hunnit med många tankar dessa 3 år. Ds.

[katilonia]

Tack kloka TorsMamma ! Det är ju bara SÅ skönt att veta att det är normalt, eller hur man ska säga, att det kan vara såhär. Och så roligt att du tar upp skrattet. Han ÄLSKAR när man skojar, och låtsas, och leker, och busar. Och så ofta på kvällarna är vi ju bara trötta och orkar inte, men jag har genom åren - och också nu - märkt att skrattet och skojet ofta är enda/bästa utvägen ur låsta situationer. Även om man själv är dödstrött och verkligen inte känner sig skojig. Vi ska bli bättre på sociala delaktigheten, och också verkligen fundera på det där med konsekvenserna - och berömmet förstås (det tycker jag att vi är ganska bra på faktiskt, det sitter i efter alla år i Barnaboksanda!). Och visst uppstår de där hemska situationerna ofta med Ipad och telefon (han har ingen egen men "snor" ofta våra), och där blir det ju ofta nästan otäckt dramatiskt med skrik eftersom apparaterna är så maniskt beroendeframkallande.

I helgen var han hemma hos en kompis 1 och lekte, och tog stryptag på en kompis 2 och skrämde både honom och sig själv. Han var själv väldigt upprörd efteråt, och när det lugnat ner sig gick han med pappa hem till kompisen och sa förlåt. Nu har vi bestämt att han inte får gå hem till kompis 1 på ett tag, och det är en konsekvens jag tror han förstår. Om man inte kan lita på att han är snäll mot sina kompisar får han inte vara med och leka. Det känns rätt att göra så.

Vi ska jobba på, leta efter dina gamla 6-årstrådar, och återkoppla om ett tag! Tack igen för ditt svar!

[Alma]

Jag tänker att vi vuxna gärna vill att barnen ska kunna lära sig konsekvenser, och att vi skapar sådana som träningstillfällen. Om du inte äter städat lyfts du bort från bordet. Om du inte sitter still så tar vi bort stolen. Osv.

Samma görs i skolan, där man till och med sätter belöningar och bestraffningar i system. Guldstjärnor sätts upp när man gjort något bra, och som ett brev på posten så kommer efter en tid "konsekvensen" att man inte får en sådan- Dvs belöningssystemet blir ett straffystem.

Och när detta, som du skriver, inte verkar fungera på vissa barn - ja då tar man i lite mer i någon slags frustration eller för att man tror att det måste förtydligas. Man lyfter bort i affekt, man släpar hit och dit, man skäller och ryar eller talar allvar i all oändlighet. I skolan utvisar man elever från gruppen, man isolerar, man låter dem tydligt skämmas och få skulden inför hela klassen.

Och sedan hjälper inte det heller. Då har skolan ett antal åtgärder att ta till. Stänga av elever till exempel.

Jag tror att vi själva måste lära oss att se konsekvenserna av våra valda metoder att få barnet att trivas och därmed uppföra sig väl eller acceptabelt. Om de åtgärder vi själva lägger upp inte leder till önskat beteende - om barnet alltså inte drar de slutsatser som vi tänkt oss och om vi måste eskalera i bestraffningar, utvisningar mm - då gör vi fel.

Det steg som ofta hoppas över är förståelsen. Varför sitter inte barnet still vid matbordet? Har vi förstått det innan vi börjar "medicinera" med konsekvenser?
- Blir barnet stressat av att matsituationen är kravfylld (för barnet)?
- Passar det barnet att både äta och vara social samtidigt eller är det ett i taget som barnet klarar?
- Vad händer om vi hör med barnet om hur önskemåltidssituationen ser ut och samtidigt visar att vi vet att det finns flera sätt att lösa barnets problem?

Lite viktigt att lära sig innan skolan börjar med sitt "konsekvenstänk" som kan bli mycket allvarligt drabbande för både små och stora barn.

Min filosofi: Barn som kan uppföra sig gör det.
Om de sparkar, bits, slåss, får utbrott, inte sitter still - så får man lösa deras problem. Då kan de uppföra sig.