Kort stubin, skrik, gap och bank.

[NlNA]

Hej!
Evigheter sen sist men nu har jag hittat hit igen, när man inte hittar lösningen själv.

Kort info. Tös på 8 år (i december), lillkillen på snart 6 år.
Två helt skilda personligheter på barnen: Tösen - stark, ilsk, kort stubin, känslig och mycket, mycket tankar och det är henne denna tråd handlar om.
Vi föräldrar lever separerade sen ca 5 år och lever ensamma, mycket god kontakt. Barnen bor 50 % hos oss. Båda vi föräldrar flyttade till nya bostäder i höstas och tösen bytte skola för 1 månad sedan. Haft en tuff höst pga oro från tösen ang skolbytet men det har gått över förväntan och hon har nya kompisar, gillar skolan och mår bra.

Problemet:
Tösen har otroligt kort stubin och illvrålar om något går emot henne. T ex låset på cykeln är trögt, får inte av sig skorna tillräckligt fort, någon råkar "krocka" med henne, korken på pennan sitter fast, bältet i bilen har vrängt sig och så kan jag fortsätta....
Tösen är otroligt ljudkänslig och illvrålar om det uppstår ljud hon inte kan få slut på. T ex någon är snuvig och drar in snoret, visslande ljud ifrån näsan, någon andas högt, tv:n är på när hon ska sova, jag sitter och pratar med en kompis eller min pojkvän när hon ska sova (hon har rummet ovanför tv:n och soffan), kylen brummar, ljud ifrån grannen, bilar från gatan och så kan jag fortsätta....
Tösen blir ilsk, bankar, smäller i dörrar/trappan och gapar om hon blir förpassad för sitt dåliga uppförande eller inte får som hon vill.

Jag ger henne alltid förberedelser för vad som snart ska hända för att slippa utbrotten då vi sett att hennes ilska minskat avsevärt (gjorde så redan för 3-4 år sedan) i och med detta. Jag ger henne motstånd och är minst lika enveten som henne. Jag har hållit mig till SD i den utsträckning det går (inte helt lätt att få till det när vi är hemma kl 16 och ska i säng kl 19. Allt för ofta är det svårt att motivera henne till att hon behövs i hemmet och varje gång det kommer på tal så är det skrik, gap och vägran. Men det går för det mesta att lösa och jag måste tyvärr använda konsekvens och handling för att lyckas - skulle önska hon ville det av egen fri vilja istället.... Försökte ett tag införa veckopeng om vissa sysslor gjordes men den drogs nästan alltid in.

Nä, det är istället detta med henne illvrål, bank, smäll i dörrar och ljudkänslighet som jag inte kommer åt.
Värst är det varje kväll när jag vill se på tv, prata med min pojkvän eller vän i soffan när barnen har lagt sig. Hon har musik på i rummet, hörselkåpor för öronen och minsta ljud eller prat som kommer igenom (utöver det som kommer från hennes musik) så bryter helvetet lös.
Hon väcker sin bror, jag vågar inte gissa på hur mycket hon stör grannarna med att banka i väggen eller sparka i sängen och jag tänder på alla syllindrar. Lillkillen somnar oftast om (efter att fått somna om i min säng). Jag är väldigt bestämd på att jag kommer alltid att ha ljudet "normalt" på tv, prata med min pojkvän/kompis för jag ska kunna leva ett normalt liv, vilket hon inte ska styra. De har alltid sovit med "ljud" runt omkring sig, så varför sluta nu??

Hon kan inte gå normalt i trappan utan att låta som en elefant (och vi övar på att smyga och gå ordentligt och bland blir jag pinsamt jobbig och ska lära bebisen - hon - att gå ordentligt). Hon skriker när hon ska säga något (och jag pratar på i hög ton väldigt teatraliskt för att visa hur illa det låter om vi ska ha den samtalstonen mot varandra). Hon ljuger om att gjort sina sysslor och blir lika förbannad när jag kommer på henne.
En klockren tonåring har jag här hemma och jag är otroligt tacksam för att jag fortfarande har ork och möjlighet att kunna ta henne under armen och hysta i säng när hon tagit för stora utsvängningar. Men illvrålet, bankandet och smällandet med dörrar vet jag inte vad jag ska göra åt.

När vi haft dessa utbrott och lugnat oss har vi en mycket ångersam tös (och mamma när även jag gormat och skällt allt för mycket) och då går allt som en räls. Önskar bara så att jag kan hitta genvägen för att vi båda ska kunna få en mer harmonisk tillvaro. Just nu är det inte roligt!!

Kram Nina

[Tin]

Hej kära du,
jag har visserligen en 6 åring hemma (läs om 8 åringen i BB) men jag känner igen ilskan. För oj vad hon är arg min lilla O. På minsta lilla sak som går fel, så här hemma gör vi 2 saker.
1, Jag möter ilska med lugn, nör hon ilsknar till sänker jag min röst direkt, går ner på hennes nivå och pratar mjukt. Vad står på älskling? Vad hände, hur kan vi hantera det här utan så mycket ilska. Vad kan vi göra istället? Åsså filosoferar vi en stund. Jag dömmer inte, jag blir inte arg själv, jag visar istället att det finns andra vägval än ilska. Det fnkar också bra att mitt i vårt lilla samtal byta ämne heöt och påminna henne om nåt roligt som hänt, för att sedan gå tillbaka till ämnet. På nåt sätt bryter det hennes tankebana och hon blir mottaglig för att prata. Däremot upplever jag att hon inte vet varfor hon blir arg, se punkt 2.
2. Jag inser att ilska är ett uttryck för ett behov hos barnet som inte biir mött, och i vårt hus tror jag det bla är att hon inte får sin SD ordentligt. En 6 eller 8 åring lockas ju inte in i SD på samma enkla sätt som en 3 eller 5 åring. Det som gladeligen utfördes förut möts nu med ett orkar inte, vill inte, det får du göra. Vi införde ett schema. Vi skrev tillsammans ner de saker som måste ske, dammsuga, diska, mata katten, laga mat, hämta äggen, yoga, brevlådan, hjälpa lillasyster med nåt, skära korv etc och sedan fick lilla O valja själv vilken aktivitet hon ville göra varje dag. Vi införde också lite knasiga-roliga-svåra aktiviteter.

Petra Krantz Lindgren har skrivit en bra bok om självkänsla och känslor i allmänhet hos barn och vuxna där jag hittar mycket guidning i ämnet. Läs också om 7,8 åringen i BB.

kram Tin

[NlNA]

Tack Tin för ditt svar!
Har testat att lugna ner mig själv och behålla lugnet och det har fungerat bra. Märker att hon själv blir mer lugn och mjukare i sitt sätt, även om hon ibland har taggarna utåt och tänder direkt när något blir fel eller inte som hon vill. Mest tycker jag att det är tråkigt att hon ska ha den attityden mot mig eller någon annan. Och samtidigt är jag rädd för att hon ska vara sån här resten av livet. Givetvis förstår jag att så inte är fallet men jag undviker hellre att titta på tv än ta konflikten. Inte alltid men känner jag mig inte i form eller har min pojkvän här så väljer jag att låta bli tv:n. Just nu i alla fall. Har en förhoppning om att detta bara är en fas hon går igenom och en undran är faktiskt om detta kommer att passera?
Min pojkvän studerade häromdagen tösen när hon blev uppmanad att ta tag i något, att hennes blick förvandlades till något svart som drog förbi, innan hon insåg att det nog var klokt i att ta tag i det där som mamma sa. Det är som att det är något som bara händer!!
Men över lag så är det mindre skrik och gap och bankande i dörrar, golv och väggar men jag skulle vilja ha betydligt mer av den där goa, snälla, vänliga och framför allt harmoniska tös som jag vet att hon också är. Men hur kan jag locka ut henne till att vara här mer än den där sura och ilska tösen?

Tack för att ni finns!

[Tin]

Hej,
jag tror inte heller att din dotter kommer att ha den här attityden hela livet, vi växer och förändras ständigt. Men däremot skulle jag ta ett steg tillbaka och lyfta det lite. Vad är det som du vill förmedla till din dotter, säkerligen handlar det mer om att du som förälder har som uppgift att lära henne att visa respekt och att ta ansvar. Mer än att du bara vill ha färre konflikter.

Jag tror att en pusselbit är att du, respektfullt och i mjuk ton, berättar för henne hur hennes agerande (ilska och skrik och slängande i dörrar) påverkar dig. Att du gång på gång påminner henne om detta och att du och din dotter tillsammans försöker hitta lösningar som fungerar för er båda.

Så om hon blir arg när du ber henne göra något (förresten be inte bara om hjälp, det måste fortfarande vara nåt där hon känner sig oumbärlig för flocken) ta tillfället i akt. När du säger och gör så här, känner jag såhär. Jag blir ledsen etc. Hur kan vi jobba tillsammans utan att du blir arg? Kanske vill hon välja uppgifter själv, eller göra dom på sitt sätt, eller vill göra dom tillsammans med dig, efter ni har läst en tidning tillsammans. Kanske vill hon inte bli uppmanad att göra nåt, utan istället vara med och bestämma vad som borde göras.

Då är du precis så respektful och tar ansvar att vara en del av lösningen som du vill att hon ska vara, du modellerar den du vill att hon ska bli.

Så jobbar jag med min 6 åring. Hoppas du tar det på rätt sätt, men för mig har det varit en ögonöppnare.

kram Tin

[Alma]

Hej! Nu har det gått en tid - hur har det gått?

Jag tänker att när du skrev detta hade din dotter fått två nya hem efter din och din exmakes båda flyttar. Hon hade också nyligen bytt skola.
I skolan fuungerade det då bra, det var hemma som en trilskade sko kunde resultera i illvrål.

Kan det vara så att hon håller ihop sig i skolan och när hon kommer hem är all energi slut? Där behöver hon endast påfyllning och vila för att kunna hålla ihop sig nästa skoldag igen? Hon kanske till och med skulle behöva mötas av en varm famn utan några som helst krav? Hjälp med att få av skor, att mamma ber syskon vara tysta till dess hon kommit in i sitt rum? Äta middag på sängen?

En liknande sak är det med ljudkänsligheten. Vissa barn tål inte andras ljud när de lever med starkt behov av påfyllning av energi. Du beskriver symptom på mycket hög stresspåverkan om inte ens egen musik i öronen eller hörselskydd hjälper. En stresspåverkan som är en varningsklocka. Samma varningsklocka är det med barn i 8-9-årsåldern som inte har koll på sin egen samtalsnivå under lugna förhållanden.

De behöver mer hjälp och de behöver inte traditionell konsekvensuppfostran där de ska straffas eller belönas för hur stora eller små deras behov är. Barn som har de reaktioner som du beskriver behöver
- avlastning, hjälp med saker som barn i samma ålder klarar sedan länge
- reducerade stressfaktorer - vad som stressar skiljer, men det är ofta i hemmiljön att efter skola äta tillsammans (bättre äta där barnet själv väljer), att behöva delta i vardagssysslor som man inte väljer själv, att ingå i samspel som inte sker på eget initiativ.
- tio gånger mer kärlek och uppmuntran för allt de är bra på

Pröva att ta bort alla tankar på trots, tonåringsbeteende, uppfostran om att bete sig som andra (tala, gå mm) ett tag och fråga istället din dotter vad hon skkulle önska hjälp med i vardagen. Ta bort alla straff, belöningssystem och konsekvensregler. Se hennes stressnivå och anpassa hennes liv så att hon inte rasar ned i ännu värre utmattningslägen, där hon kanske inte ens i skolan klarar andras ljud. Förhåll dig helt öppen för att hon kan vara i ett läge där hon behöver mycket vänliga, lyssnande och lösningsfokuserade i sin omgivning.

Pröva det och se om er kommunikation blir bättre, om hon så småningom klarar ljud mm bättre.