Nej nu får det vara nog!

[ömmamodern]

Hej!

Jag har många gånger varit här och nosat trots att jag ej varit aktiv och måste börja med att säga att jag är riktigt rörd över alla fina människor som hjälper till. Och tonen emellan alla medlemmar, den är riktigt fin och i alla fall inte i min värld något man stöter på så ofta.

Nu har det kommit till min tur att be om hjälp.

Jag har två söner, en 3,5 år och lillebror 1,5. Vi har aldrig kört med någon sömnmetod, har haft kompisar som gjort det men för oss har det flutit på bra ändå. Särskilt med storebror, det gick som på räls. Med den minste har det väl varit lite knöligare, han gnydde mkt i sömnen när han var yngre men inget jag inte kunde stå ut med. Sen blev det bättre, sen blev det sämre...

Det började på riktigt för 3 månader sen. Då började han skrika på nätterna, som om han hade panik. Var man inte där o ingrep ganska fort var det nästan som han tappade andan. Vi var utomlands och han hade haft feber, trodde att det berodde på det. Väl hemma trodde vi att det skulle bli bättre, men inte. Då får jag se att han har 8 tänder på väg upp på samma gång, inkl kindtänder och trodde att det var det. Så vi avvaktade... Men det fortsatte. Vi har alltid försökt att ha noll aktivitet på nätterna trots att vi kört "fritt". Men han blev så hysterisk så att jag till slut tog upp honom i sängen för första gången sen han var två månader. Då insåg jag att han ibland var väldigt spänd i magen och efter ett tag släppte en stor prutt och sen slappnade av. Har man haft kolik som vuxen så vet man att det gör förbenat ont, det skulle jag också vakna av. Aha tänkte jag, är han allergisk eller intolerant mot ngt som gör att han får gaser. Så vi bokade ett pricktest. Inget utslag men läkaren rådde oss till att ta bort mjölkprodukter iaf i 4 veckor för att vara på säkra sidan då dessa tester inte är fullkomliga. 4 veckor har snart gått och vi har ej märkt ngt.

Våra nätter ser ut så här: Han lägger sig kl 8 och somnar 9 gånger av 10 på första försöket. Ibland ropar han till lite, då går jag in igen och säger godnatt. Sen någon gång efter 11 börjar cirkusen. Då vaknar han till, skriker och ropar på mamma. Ibland om han verkar riktigt vaken har jag gett honom havremjölk då det känts som om aktiviteten at suga på flaskan lugnat honom, då han han slutat skrika och somnat om. Fel fel fel jag vet. Skriken av olika styrka kan pågå i timmar. Om jag då inte svarar någorlunda fort så eskalerar det och han börjar gråta hysteriskt. Det slutar ibland med att han kräks. Det verkar inte vara ngt han framkallar utan han verkar vara skrämd och börjar till slut hosta av gråten och kan då kräkas. Till saken hör att han sover i vårt sovrum. Tanken har ju varit att han skulle flytta in till storebror, vi har bara velat fixa hans sömn någorlunda innan.

Vi kör skift hemma. Jag tar nätterna och min man tar morgon/fm då jag får sova i ngra timmar. Ja, jag vet det verkar helt crazy men vi är helt vilse här. Detta med att vi inte vetat om det har varit ngt fysiskt fel och vi har väntat på svar etc har gjort att tiden bara runnit iväg.

NU... ska min man åka utomlands för att jobba i tre månader. Jag har ingen annan hjälp så som det ser ut nu kommer jag ha arbetspass på 24h/dygn i tre månader. Det går inte!! Jag måste fixa detta innan. Han åker om 4 veckor.

Vad tänker ni snälla människor som hjälper till att svara på frågor här, tror ni att jag kan kura denna lille pojke? Trots frågetecken kring mage etc?

Min första fråga är, var ska han sova? Vi har en 4:a, vårt sovrum, storebrors sovrum och ett kontor. Tanken är som sagt att han ska flytta in hos bror sin senare.
Alternativ:
-stanna kvar i vårt sovrum med oss utanför i vardagsrummet tills han är kurad
-flytta in hos storebror och storebror flyttar till kontoret ett tag (han är rätt medgörlig och sover bra)
-flytta in till storebror och storebror sover kvar under kurningen. Jag vill bara inte att storebror ska börja vakna på nätterna och komma in i ngt dåligt mönster, han som sover bra. Lillebrors skrik är riktigt höga, han kommer garanterat vakna. Å andra sidan blir det ju ngt helt nytt, spännande att sova i nytt rum m storebror, kanske kan det hjälpa också.
-flytta in honom till kontoret. Då han är ett barn med alla tentakler ute så tror jag att det är det sämsta alternativet, jag tror att han kommer bli ännu mer hysterisk där. Det ligger lite avskilt och är ju inte särskilt mysigt. Han är ju ganska stor nu också och inte alls lättlurad.

Tanken är, om jag får medhåll här , att jag ska börja kura honom om några dagar. Jag håller på att läsa på o läsa på och sätta mig in i detta. Jag vore jättetacksam om jag kunde få svar på detta om var jag ska lägga honom så att jag kan börja planera praktiskt. Jag kommer sedan med störst säkerhet att återkomma hit med fler frågor. Jag inser när jag läser på att jag måste vara riktigt trött, min hjärnkapacitet är inte alls vad den brukar vara.

TUSEN TACK!!!

Britta

Ps om det är någon som har ngt tips eller tanke ang det här med gaser i magen tas det mkt tacksamt emot.

[TorsMamma]

Hej och välkommen!

Så steg 1 är att beställa och läsa Internationella SHN boken, framlänges och baklänges. Ni kommer behöva den.

När de lägger sig 20, när går de då upp? Barn upp till 9 år behöver 12 tim natt, så det skulle jag se över i första hand.

Steg 2, jag personligen skulle nog flytta storebror till kontoret några dagar-veckor och lillebror till det rum där ni vill ha honom.

Steg 3 se över mörkläggningen, det skall vara kolsvart även dagtid så de inte kan se varandra i samma rum, i vissa fall skaffa en skärm och ha mellan sängarna så de inte kan se varandra.

Steg 4, ta fram en plan! Printa ut lathunden, läs, läs, läs, läs. Ja boken med.

Jag brukar säga att de flesta av oss börjar med en sak av en anledning, som sen blir en dålig vana av en annan och sen fortsätter vi av bara farten. Gäller barn som vuxna.

Ni släppte in vargen när han blev dålig, kanske fortsatte det av en annan anledning och nu håller det på av ren vana. Men att skrika vet vi orsakar gaser i magen.

Båda barnen bör helst ha sina spjälsängar kvar, vi rekommenderar att man har spjälsäng tills man är över 4 år och trotsen är helt över. I vissa fall kan man ta bort ena sidan, såga av några spjälor eller så. Men frestas inte av "ökensäng" är mitt hetaste råd.

Vi börjar där. 8)

[ömmamodern]

Tusen tack för snabbt svar!

Självklart har jag boken!

Barnen vaknar runt 7-8 dvs storebror, lillebror kan bli tidigare eller senare. Vi har inte haft någon tid han måste gå upp eftersom det varit så jobbigt på nätterna. Han har precis börjat förskolan också, innan har han inte haft ngn tid att passa. Sen sover de dagtid också. Men jag är införstådd med att den totala tiden nu ska bli 13.5h/dygn.

De sover båda i spjälsängar.

Jag återkommer när vi börjat, förhoppningsvis senare i veckan.

Tack igen!

[annawahlgren]

Hej kära ömmamodern

Tack för ett långt och vackert brev! Tack för dina varma ord

Det här blir fantastisk läsning för många Som du sedan länge har sett och förstått - och uppskattat! - hjälper vi varandra här. Vi delar med oss av erfarenhet och kunskap (ofta nog väl så smärtsamt förvärvad) för att inte hjulet ska behöva uppfinnas på nytt, om och om igen, så att säga.

Det var bra att du gjorde slag i saken - bestämde dig för att göra slag i saken - NU. Den ömme fadern finns vid din sida fyra veckor till. Barnet hinner bli alldeles underbart välkurat på en månad =D>

Det finns alltid skäl till allting. Även en massmördare (ursäkta den dåliga liknelsen) kan förklara sig grön. Det och det och detta ledde fram till en ohållbar situation där han helt enkelt var TVUNGEN att... osv, osv Men det var fortfarande fel det han gjorde, hur mycket man än kan begripa varför, om man verkligen anstränger sig att förstå och inte bara fördöma (vilket ju inte kostar någonting).

Vad jag menar, och som du också är inne på alldeles själv, är att du helt enkelt får strunta i alla dessa förklaringar och försvar och hela den gångna baletten och se framåt, från och med nu. Vår stackars massmördare får skaka galler livet ut, men det behöver inte du :-({|=

Inte lilla älsklingen heller :thumbsup:

Som TorsMamma säger så på kornet. har ni fastnat i ett mönster alla. Det har blivit som hugget i sten. "Så här är det. Så här gör han, så här gör jag, så här gör vi." Det är bara ni ömma föräldrar som kan bryta den onda cirkeln. Det kan inte han. Inte en liten ettochetthalvtåring - inte en chans. Han väntar på er hjälp [-o<

Och nu ska han få den! Jag är så glad!

Börja med att vända på steken och resonera från andra hållet, om du förstår (och det gör du ju). PÅ NATTEN SOVER MAN. Så är det bara. Finns inga "ja-men" eller "nej-men" här, inte [-X På natten sover man. Kan inte ifrågasättas. Gäller alla och envar av kvinna född.

PÅ NATTEN SOVER MAN! Så talar Attityden av Självklarhet: ALLT ANNAT TAR VI HAND OM I MORGON.

För tio år sedan gästföreläste jag på IAHP, The Institutes for the Achievement of Human Potential, utanför Philadelphia i USA. På institutet arbetar man huvudsakligen med hjärnskadade barn, och man gör det framgångsrikt som ingen och ingenting annat. Ämnet för min föreläsning var sömnen och Sova hela natten-kuren, den unika, som jag utvecklat i samarbete med hundratals små sömntrasslare som jag personligen "kurat" genom åren (nu är de uppe i över 800). Här hemma har jag inte precis fått medalj för det SHN gjort och gör till små barns hjälp - framgångsrikt som ingen och ingenting annat - men det fick jag av IAHP.

En av de ideellt arbetande hjärnspecialisterna där kom till mig sedan och sa att han hade blivit alldeles bestört, när han förstått av ett ungt föräldrapar att deras lilla från födseln hjärnskadade barn inte sov, i princip. Han sa att inget aldrig så nogsamt utarbetat, dagligt, målinriktat, individuellt träningsprogram för barnets hjärna till förnyat liv och funktion hade några utsikter att bära frukt så länge barnet inte sov på nätterna. Då spelade det ingen större roll vad man gjorde. "Sömnen är ju livsviktig som maten!" För honom var det lika absurt att ifrågasätta barns behov av sömn på nätterna som det skulle vara - om nu någon kom på den idén - att ifrågasätta barns behov av mat på dagarna. Och därhän har vi ju ännu inte kommit, gudskelov och tack #-o Brr:

"Vissa barn behöver inte äta, helt enkelt." - "Vissa barn KAN inte äta." - "Så här är det att ha barn! Man får räkna med att det tar ett par, tre år innan de börjar äta. Det är bara att bita ihop och stå ut! När de blir tonåringar sedan, då kan de minsann äta som hästar. Se fram emot det."

Nej, så säger inte BVC/barnläkarna. #-o Ännu ...

Din fråga nu:

För min del skulle jag välja alternativ ett. -"stanna kvar i vårt sovrum med oss utanför i vardagsrummet tills han är kurad". Det står för mig som det absolut enklaste.

Han har fått för sig att det mesta här i världen är farligt från och med elvakulan. "Sen någon gång efter 11 börjar cirkusen." Det är det ju inte, och det behöver han övertygas om: det finns inga vargar - livshotande faror - som smyger omkring i nattens mörker runt hans säng i ert rum. Så jag skulle inte "rädda" honom därifrån (till ett "säkrare" ställe, som han kunde få för sig). Jag skulle kura honom precis där, men själv försvinna därifrån förstås. Ja, med idog läsning av SHN-boken förstår du varför

Även om det är som det är, just nu: Jag inser när jag läser på att jag måste vara riktigt trött, min hjärnkapacitet är inte alls vad den brukar vara. Den blir det. Igen. Efter genomförd kur och genomgången zombie-dvala

Det väntar er ett alldeles underbart liv om hörnet!


O:)


Till alla med tack på förhand: Skrammelbössan kvider 8-[ Det kostar att driva ett reklamfritt föräldraforum. Bidra gärna med en liten peng! PG 59 65 80-1

[ömmamodern]

Hej Anna!

Fantastiskt att se dig här. Nu känner jag mig riktigt trygg, detta ska ros iland!

Tack för den kunskap du har delat och delar med dig. För mig fyller den det tomrum som bildades när man inte längre lever nära äldre generationer, som du säger det är som att man uppfinner hjulet om och om igen. Vi träffar min familj mest vid fest och enkla råd för vardagliga situationer hinns då inte med. Sen är det väl så också att många inte vill lägga sig i. Min mans familj kommer ifrån och bor i de sydligare breddgraderna. Jag har fått mer hjälp från dem via skype, särskilt när vi var nyblivna föräldrar, än jag fått från min familj här. När man själv har haft barn så kan man ju ganska snabbt säga: det där är normalt eller det där verkar inte bra, kolla upp det. Jag tycker det är skönt med vägledning. Och det ger du! Ville bara ge dig dessa ord off topic, all kritik du fått ta emot är ofattbar och osaklig. Kärlek till dig!

Antagligen låter mitt första inlägg här som en dåres försvarstal. Det ligger i min personlighet att vilja förklara ALLT så att det inte ska finnas utrymme för missförstånd. Och tröttheten gör väl sitt till att jag har svårt att redigera mig. Ska försöka! Jag är helt med på att att detta är något VI skapat i samspel med honom. Det är lättare att se vad man gör för fel när man ser det utifrån. Därför är er hjälp ovärderlig.

Ok jag förstår vad du menar med att låta honom stanna kvar i vårt sovrum, då gör vi så. Imorgon ska jag tillbaka till hans läkare ang allergiutredning. Får jag klartecken från henne så kör vi! Måste bara känna att allting sitter först så att det inte blir ett halvdant försök.

Funderingar:
-Han är nog vad man kallar ett explosivt barn. Han går igång på en millisekund, blir superarg alt ledsen och går inte att distraheras eller avledas. Samtidigt är han ganska känslig. Finns det något särskilt man ska tänka på när man ska kura ett sådant, och ett ganska gammalt barn?
-Detta med att han skriker tills han nästan tappar andan, det säger hans läkare tex att jag måste bryta när det händer. Säg nu att han ligger i sängen och skriker på ett sådant sätt och ramsa och solfjäder inte tar, vad gör jag då? Hur länge kan man vänta? Det är obehagligt.
-Om han kräks? Vad gör jag då? Det är inga små mängder, brukar komma i tre stötar. Behöver han vätska efter det?
-Hans insomningar på kvällen brukar ju som sagt gå ganska smärtfritt. Men jag har märkt att om jag "stör" honom, dvs inte försvinner ut fort nog (räcker att jag plockar upp två leksaker) så tänder han till och börjar ropa istället för att komma till ro. Hur ska jag göra där den första nattningen? Förstår ni vad jag menar, jag vill inte tjafsa med honom i onödan om det inte är av vikt för själva kuren.
-Insåg att mitt exemplar av sova hela natten är den äldre boken, alltså inte internationella. Behöver jag ge mig ut o panikhandla denna?

Tack!

[ömmamodern]

PS är stort fan av dig Torsmamma och övriga medlemmar här, menade inte att rikta förra mailet till enbart Anna. Alla åsikter är ovärderliga för mig!

[TorsMamma]

Nu kommer jag låta hård....

Men kräks han så skulle jag faktiskt se till att ha ett enormt extra örngott eller så i sängen eller extra lakan, när han somnat och sovit EXAKT 10 min, går man in och tar bort det som det är kräks på medans han sover. Det är ganska ofta som många barn "lär sig" att hamna i affekt och att det har en viss "belöning" om du är med? Min son är lite samma sort som din. Det gäller att ha viss is i magen då. 8)

våga avvakta raseri utbrott, våga ramsa vackra, glada, övertygande ramsor, som när han är ledsen lyssnar på och tar till sig.

Se till att sovrummet är absolut KOLSVART och nej man går inte runt därinne efter läggning även om det handlar om en leksak eller två. Läggning går på typ 30 sek. Flyg tokglad in i en färdig mörklagt sovrum, POFF ner i sängen, kram ut med ramsan, HÖGT!

Glöm inte skrattet till gonattet! 20 min varje kväll!

Gå in på hemsidan under SHN och skriv ut lathunden! Den sätter du på dörren så råder inga tvivel om vad och hur du skall göra. Läs också där ordentligt.

Här är sen länken till säkerhet är trygghet från nya boken, underbar bok där du under en liten del även kan läsa om Tor.

http://www.annawahlgren.com/index.php/v ... r-trygghet

Men som sagt, natt 1 går ni in direkt och lugnar! ibland även natt 2. Det finns de som jag sätter på lathundens 3 nätter på 6 nätter när det handlar om stora barn. Natt 1X2 natt 2X2 natt 3X2 om man så önskar.

Men läs, läs, läs, läs även trådarna här!

[ömmamodern]

Ok, jag hör vad du säger!! Det låter vettigt!

Ang kräkningar fick jag rådet av läkare idag att ge gröt det sista på kvällen då det kan vara stoppande eller rättare sagt inte så skvalpigt.
Läkaren, ja, ville skriva ut Atarax till sonen att ta i två veckor för att bryta vanan han fått in. Jag är vanligtvis emot läkemedel om det kan undvikas både till mig och barnen, men snacka om att jag började vackla när hon sa att det inte var så starkt och icke vanebildande. Det lät ju smått fantastiskt för en riktigt trött mor. Sen skämdes jag.

Vi har dubbla rullgardiner (mörkläggande)

Ser fram emot att läsa den nya boken också och om Tor!

Har skrivit ut lathund, säkerhet är trygghet och synd om lilla barnet. Fortsätter läsa (när jag kan...) och återkommer!

Stort tack för råd, guld värt!

[annawahlgren]

Kära rara ömmamodern

Jag har ett litet helsike just nu med uppkopplingen och nätet - därav tystnaden - få se om detta går igenom. Har kämpat länge och nu får fet bli som det kan. Utan hjärtan, t ex

Och det skulle jag ju ha velat ge dig ett gäng. Hjärtan för kärlek och tack

Nog har jag blivit beljugen så det räcker och blir över i mina dar. Riktigt hårt tog det när barnläkare både i Sverige och i Norge kallade mig barnamörderska - i tidningen! Offentligt! Med ansvariga utgivares goda minne! En normalt förbannad människa (som haft råd också att gå till domstol) hade naturligtvis stämt dem för förtal. Men jag var knäckt. Länge. Vågade inte gå ut. Folk glodde. Kunde lika gärna haft en skylt på bröstet: BARNAMÖRDERSKA.

Var det sant? Hade jag mördat små barn? Naturligtvis inte - för i så fall hade jag ju åtalats, dömts för barnamord och spärrats in. Säger vett och sans, säger sunda förnuftet, säger t o m lagboken.

Jaja. Off topic, som sagt... Jag blir så glad över din värme, ditt medmänskliga stöd!

Till saken - sakerna

Medicin behöver han ingen. Man får förstå läkaren, som har till jobb att hitta problem och fel och (försöka) åtgärda dem. Jag kan inte se att det är något som helst fel på barnet.

Allergi ska man se som en stressrelaterad åkomma.

Måste berätta en liten bestickande historia! När jag var sexton år försökte jag komma "hem" för att bo hos min mamma (som skändligen hade dumpat mig som nioåring). Jag längtade efter henne och hon hade låtit mig tro, per brev, i alla år, att hon längtade efter mig också. Det kom jag på efter tre dagar inte var ett dugg sant Den insikten var förfärlig - den krossade brutalt sju års tårdrypande längtan [-o< Så vad hände? Jag blev sjuk. Närmast dödssjuk. Utslag och bölder över hela kroppen! Hög feber, yra, borta för världen i veckor, minns inte hur länge. Så ville jag också bara dö

Till allmän tröst hade jag fått köpa en hund på sommarjobbet (ett hundpensionat). En vacker afghan, som jag förstås älskade. Nu hade jag den med mig "hemma" hos mamma. Som konsulterade diverse doktorer OCH jagade internatskola åt mig, så att hon - Gud förlåte mig - kvickt kunde bli av med mig igen. (Ska tilläggas att hon jobbade hårt på att bli av med ALLA sina fyra barn! Hon ville helt enkelt inte ha barn. Inte att ta hand om själv, i alla fall.) En läkare som var specialiserad på just allergier konstaterade då att jag var allergisk mot hunden. Tester och prover av alla upptänkliga slag visade också på det resultatet: hunden var boven. Jag såg det själv på sjukhuset! Jag fick alltihop förklarat för mig, jag ville veta och förstå, jag var ingen barnunge, jag var hela sexton år! Jag kunde se med egna ögon att jag var störtallergisk mot hunden, det var därför jag blivit så sjuk, det var därav alla utslag och bölder kom! Och nu skulle hunden bort ögonblickligen, huset skulle saneras, varenda klädtrasa, matta, lakan rengöras, och jag skulle medicineras. Livet ut, sannolikt.

Och det var inte sant :^o

Mamma hade ordnat så jag kunde börja på en (ny) internatskola, mitt i terminen, under tiden som jag sprang på sjukhuset. Nu skulle vi bara avliva hunden först, sedan skulle jag åka! Redan nu på MÅNDAG! (Det glömmer jag inte. Lustigt vilka minnen som fastnar.) Det var en lång resa genom halva landet och jag tiggde och bad att jag skulle få ha hunden med mig på tåget. Jag ville ta adjö av den där. Mamma lät mig. Hon skulle ordna med veterinär i Stockholm för Sista Sprutan. "Skyll dig själv", var hennes varnande avskedsord - jag skulle naturligtvis sitta där på tåget hur sjuk som helst, frotterande mig med hunden, som var orsaken till allt mitt allergiska elände.

Men det var inte sant :^o

Alla utslag och bölder försvann under resan, hur mycket jag än hade den stora hunden i knäet! Jag har aldrig varit allergisk sedan dess. Jag avlivade inte hunden. Utslagen och bölderna försvann på tågresan. Jag började aldrig äta några mediciner. Jag har inte gjort det sedan dess.

... Försöker skicka detta innan rymden tar över - igen - och kommer till Saken/Sakerna per det snaraste, om nu bara kommunikationen - via samma rymd - fungerar ...

[ömmamodern]

Tack anna för läsning som berör. Tänk att du tagit dig igenom allt detta! Du är så stark och det är väl det som provocerar en del människor - en stark kvinna.

Jag har en liten svacka just nu och är riktigt förbannad och ledsen för att jag skapat denna situation. Känns jobbigt att behöva göra min son ledsen, för det kommer han ju självklart bli. Hur kunde jag vara så korkad? Jag vet ju bättre. Dessutom har han napp! Så nu ska han sluta med napp, sluta dricka havremjölk och lära sig sova själv på natten, allt på samma gång. Dessutom förbannad på min man för att jag känner mig ensam i detta. Jag vet att utkomsten kommer att bli god och att alla kommer att må bättre och vara gladare efter detta. Jag samlar bara lite mod innan jag tar steget.

Kram på er och trevlig helg!

[ömmamodern]

PS. här är schemat jag gjort:

19.30-7.30 sova

8.00 frukost

10.00 frukt

11.30 lunch

12.30-14.00 sova

14.30 mellanmål

17.00 middag

19.00 kvällsmål

[annawahlgren]

Ingen server på hela dagen. Skulle förhandsgranska, men då var rymden hungrig. Poff! slök den min halva roman till dig Nu får min trötta skalle försöka fatta sig kort:

Tack för den kunskap du har delat och delar med dig. För mig fyller den det tomrum som bildades när man inte längre lever nära äldre generationer, som du säger det är som att man uppfinner hjulet om och om igen.

Tack - och JA. Det blev konstigt när det gamla självklara, vardagliga samröret mellan generationerna bröts. Kunskap, traditioner, erfarenhetsbank, familjehistoria - borta. Nu lever unga föräldrar knappt med sina barn ens. Jag tänker ofta på vad gamla pappa Lars brukade säga - fadern till mina två äldsta (han var 35 år äldre än jag och är död sedan länge): "Människor ska tas om hand av människor som håller av dem."

Antagligen låter mitt första inlägg här som en dåres försvarstal. Det ligger i min personlighet att vilja förklara ALLT så att det inte ska finnas utrymme för missförstånd.

Mänskligt Och nej, det lät inte alls som någon dåres försvarstal. Det lät som en mycket trött mammas matta försök att själv förstå.

Måste bara känna att allting sitter först så att det inte blir ett halvdant försök.

Ja, och därför bör du införskaffa INternationella Sova hela nattten. Panikhandla eller rekvirera härifrån bokshoppen!

Den är bättre, vackrare (om jag får säga det själv, och det får jag ju ), klarare till teorierna och tydligare till praktiken än den första, "Sova hela natten", som tillkom i efterfrågad brådska. Läs "Internationella Sova hela natten" - som finns på åtta språk på det nionde, spanska - från pärm till pärm framlänges och baklänges och ett par gånger till, inte minst under arbetets gång Man ser med nya ögon allt eftersom, och framför allt hjälper en underhandsläsningen att stärka och vidmakthålla Attityden av Självklarhet, den både undergörande och avgörande. Trött som du är med hjärnan i halvkoma behöver du pågående pepptilförsel

-Han är nog vad man kallar ett explosivt barn. Han går igång på en millisekund, blir superarg alt ledsen och går inte att distraheras eller avledas.

Hm, måste säga att det begreppet ar nytt för mig... "Explosivt" barn Vad är det för ett djur? Ett som ska detonera som en annan bomb, ödelägga omgivningen och gå upp i rök, plötsligt

Förlåt att jag raljerar. Jag är bliven lite allergisk (hmhm) mot alla dessa stämplar. En ny om dagen, typ

Troll spricker i solsken. Han går att "avledas". Det gör alla små barn. Du får träna ordentligt nu på skrattet-till-go'nattet

-Detta med att han skriker tills han nästan tappar andan, det säger hans läkare t ex att jag måste bryta när det händer. Säg nu att han ligger i sängen och skriker på ett sådant sätt och ramsa och solfjäder inte tar, vad gör jag då? Hur länge kan man vänta? Det är obehagligt.

Du ser till att solfjädern tar. Respektive ramsan. Du ger dig inte med mindre. Enkelt, va?

Läkaren har alldeles rätt. Skrik och skrik evinnerligen måste brytas. (Jag säger inom två minuter. Själv avkräver jag mig förmågan att lugna en liten skrikhals på betydligt mindre tid än så, max en halv minut.) Onyanserat skrikande där barnet "fastnar" - tillåts fastna, om man säger - leder till elände. Inte bara för din lille. Det "hostas", kräks och/eller förloras medvetande. Inte bra. Inte bra alls. (Har skrivit en hel del om det i Barnaboken.) Betyder INTE att det är något fel på barnet; betyder INTE att det är dags för nya stämplar (med medicinering måhända); betyder INTE att man som vuxen ingenting kan göra. Det kan man, och det ska man.

Haffa honom - vid er inarbetade elvakula - innan han hinner skrika upp sig det minsta. På en millisekund, alltså Smit in i kolmörkret (pass på så du inte tar med dig ljus utifrån) och ge honom en tålmodig krissolfjäder (läs på i Verktygslådan och öva på den ömme fadern först!). Gör den bred, stark och mjukt kraftfull. Han ska inte kunna flytta på sig, om man säger. Stirra inte på barnet i mörkret, tänk på morgondagens middag, farmor på Skype och annat lagom (o)intressant. Skicka ner ett öra då och då. Hör hur andhämtningen blir regelbunden och lugn. Njut av det några minuter till. Han sover =D> Efter ett avslutande extratryck skyndar du sedan ut och ger en mjuk, söt och glad bekräftelseramsa x4 utifrån i dörrspringan.

Börja alltså aldrig med ramsan under de två första kurnätterna. Vänta inte. ingrip direkt med ett och samma verktyg (för en så pass gammal man, solfjädern). Avsluta med ramsan.

Har du väl börjat ramsa, ska ramsan ha sista ordet, inte någon trafik inne i rummet. Så tänk dig för! Solfjädra hellre lite för länge än lite för kort. Räkna med 20-45 minuter första gången/första två nätterna.

-Om han kräks? Vad gör jag då? Det är inga små mängder, brukar komma i tre stötar.

Brukar Det var då, det Nu ska den onda cirkeln brytas och alla negativa "brukar" förpassas till det förgångna =D>

Han kräks förmodligen en omgång till första natten på kuren, kanske värre än någonsin till och med Kanske andra kurnatten också (fast det tror jag inte). Lyss då till Torsmamma, gardera dig med något att snabbt torka med och ett kvickt örngott. Gör inget väsen av saken. Kräkandet blir snart historia. Tro mig

-Hans insomningar på kvällen brukar ju som sagt gå ganska smärtfritt. Men jag har märkt att om jag "stör" honom, dvs inte försvinner ut fort nog (räcker att jag plockar upp två leksaker) så tänder han till och börjar ropa istället för att komma till ro. Hur ska jag göra där den första nattningen?

Du ska ut i rödaste rappet, se ovan och se Torsmamma

Det svider naturligtvis att behöva inse att ens ömma närvaro kan vara så till den grad störande att ungen vrålar ("UT!" skulle han gorma om han kunde). Men faktum är att små barn behöver få vara i fred, när de ska sova, och det gäller nog inte bara dem. När du läser Internationella Sova hela natten sedan, förstår du precis!

Därför är det så bra att du och den ömme fadern flyttar ut nu under SHN-kurens elva dagar. (Nätter.) Gärna ända tills pappa åker och det är dags för den lille att flytta in till storebror =D> Förstärk kanske hans känsla av att ha ett "eget", ostört rum med en lätt vikskärm.

Jag predikar igen. Det är inget fel på honom. Han är inte allergisk och han är inte "explosiv", så sant mig Gud hjälpe! Hans problem, som han delar med förskräckligt många små barn nuförtiden, heter stress. Det är en stress som inte stavas brådska utan oro.

Överlevnadsångesten han föddes med - som alla levande varelser (i större eller mindre grad) ju föds med - lindrades aldrig tillfyllest. Han fastnade i sin medfödda oro för livhanken, den som föder själva överlevnadsdriften, som är den starkaste drift vi har. Han gör sina desperata försök att komma tillrätta med den själv, men det kan inget litet barn. Inget annat litet - eller stort - kryp heller [-X

Han behöver hjälp. Det kommer han att få nu. Medicinen mot oro heter lugn. SHN-kurens första fyra nätter bibringar honom Lugnet. Jag vet inget enda kurbarn som inte reagerat med tacksamhet och lättnad över det Du ska få se, allra senast tredje kurnatten.

Sedan kommer vi till den nog så viktiga Säkerheten, och den tar vi hand om i Simons tid, som ett litet barnbarn uttryckte saken

LYCKA TILL nu, och låt oss få följa er på resan mot ett alldeles underbart liv


O:)


Till alla med tack på förhand: Skrammelbössan kvider 8-[ Det kostar att driva ett reklamfritt föräldraforum. Bidra gärna med en liten peng! PG 59 65 80-1

[annawahlgren]

Du är så stark och det är väl det som provocerar en del människor - en stark kvinna.

Ja, ännu i vår upplysta (?) tid ska en kvinna vara svag, hjälplös, liten, ynklig - och sexig, förstås (hon är ju född att behaga) - och beroende av en Man. Undras just vem som hittade på det (Lite skrämmande tycker jag det är att nutidens små "prinsessor" från första stund styrs in i en värld där det gäller att se söt ut. Inget mer och inget annat.)

Jag har en liten svacka just nu och är riktigt förbannad och ledsen för att jag skapat denna situation.

Känn inte så Lätt att säga, men du är så fel ute

Herre milde, man gör saker i bästa välmening, och sedan står man där en dag och tittar sig i badrumsspegeln med tandborsten som en alien i käften och svarta ringar under ögonen och undrar: Hur i fridens dar blev det så här? Vad var det som hände?! Tro inte att du är ensam.

Känns jobbigt att behöva göra min son ledsen, för det kommer han ju självklart bli.

Nej, det kommer han inte att bli. Tro mig. Han kommer att bli ytterligt förvånad, upprörd (första natten) därför att ingenting är sig likt, plötsligt, och för att han inte vet ett skvatt om vad som gäller, plötsligt, och tvättäkta förbannad säkert, ett varv eller två - men inte ledsen. Rubba inte mina cirklar, sa redan för ett par tusen år sedan en grekisk filosof, vars namn undflyr mig. Människan är ett vanedjur. Små barn har den stoa gudagåvan att mycket snabbt - betydligt snabbare än vi vuxna - tillägna sig nya vanor. Goda vanor. Och genast tro att det "alltid" varit så.

Dessutom har han napp! Så nu ska han sluta med napp, sluta dricka havremjölk och lära sig sova själv på natten, allt på samma gång.

Stackars barn. Stackars, stackars barn. Tänk att inte behöva jaga en napp att stoppa i truten femtioelva gånger om dagen/natten. Tänk att inte behöva dricka havremjölk mitt i natten. Tänk att få SOVA så gott på nätterna och vakna glad med en sång på läpparna

Förstår du Du får sluta tycka synd om honom (som du gör redan på förhand nu). Du får sluta tänka TRÖST. Du ska tänka HJÄLP. För det är ju det han kommer att få! Det är det du kommer att ge!

Dessutom förbannad på min man för att jag känner mig ensam i detta.

Ja, det är en annan och sorglig, och ack så vanlig, femma Försök, i ditt utmattade tillstånd, att åberopa den saklighet som inte finns. Han ska resa bort. Ni måste tillsammans komma tiilrätta med en situation som är ohållbar. Det är ingenting att tjafsa om, det är bara att göra. Så hur tänker han Vem tar de första två nätterna, vem de följande två? Vem antecknar, vem assisterar, vem gör vad när? Pressa på, bara, men var saklig. (Ja, jag vet. Tulipanaros )

Jag samlar bara lite mod innan jag tar steget.

Gör det. Mod ska finnas här.


O:)


Till alla med tack på förhand: Skrammelbössan kvider 8-[ Det kostar att driva ett reklamfritt föräldraforum. Bidra gärna med en liten peng! PG 59 65 80-1

[ömmamodern]

Ha ha nu fick du mig att skratta! Precis vad jag behövde!

Svackan är över! Jajemen, har redan satt igång! Vad sa du nu då?

Jag tog alla "jag känner mig inte riktigt klar med..." och slängde ut dem över balkongräcket. Kanske blir det inte perfekt, kanske blir det lite annorlunda, men 17 detta fixar jag!

Kanske fuskade jag lite, för han gick och la sig Riktigt trött o senare än han brukar efter att vi lekt hund i mammas nya säng (bäddmadrass på golvet utanför sovrummet). Tänkte att det skulle vara lättare att komma över chocken över utebliven napp på så sätt. Vi gick med jämna mellanrum in i sovrummet också och tittade på hans säng och jag sa: här sover du och där sover mamma (pekade mot dörren). Jag frågade honom var nappen som brukar ligga i sängen var och såg väldigt förvånad ut o sa "borta!!".

Sedan läste vi en kort bok och jag bar in honom i sängen. Insåg snabbt att solfjädern inte skulle funka på detta kvicksilver så jag körde några långa snabba ganska hårda klappar över låret som han verkar gilla. Han grät rätt bra o frågde såklart efter nappen. När han lugnade sig ngt drog jag ut med en ramsa o avslutade i dörrspringan. Gråt men en förvånad sådan. När den stegrades gick jag in o klappade snabbt o ramsade ut, två grr på 10 min. Sedan stegrades det en sista gång med riktigt ledsna skrik. Gick in, han hostade o grät, jag klappade lite o ramsade ut. Sen var det tyst! Efter 10 min gick jag in o kollade att han andades Han snarkade!

Nu har det gått två timmar o han sover fortfarande! Men jag ligger här beredd. Har satt upp en lapp på hans dörr där det står
-kommer jag att klara det här?
-ja, du kommer att klara det! (och en glad gubbe)
Alltså hans fråga och mitt svar.

Tusen tack för stöd! Och att ni trodde på mig när jag vacklade. Återkommer med rapport!



Ps håller helt med dig angående stämplar. Men faktum är att han är väldigt viljestark och intensiv... Något helt otroligt. Det är klart att jag blir trött av det snabba tempot men jag ser inte hans temprament som något dåligt. Rätt kanaliserat kommer han att ta sig hur långt som helst. Rolig och kvicktänkt som få är han också, ongen min

[annawahlgren]

=D> =D> =D> =D> =D> =D> =D>

STRÅLANDE!