Upprättelse? Bara att glömma...

[annawahlgren]

...för så här går snacket - fortfarande och lär väl göra för evigheten Till glädje och nytta för vem

En livfull berättelse från en vän och läsare bär vittnesbörd:

"Jag möter K, en granne, hon hälsar som alltid med ett stort leende och gulligullar med bebisen. Hon säger att tiden har gått så fort och att hon idag ångrar att hon jobbade så mycket när hennes barn var små (hon var hemma 2-3 år med varje barn innan de började på dagis). Hon sörjer att de inte möttes av henne eller någon annan vuxen när de kom hem från skolan.

Men sedan får jag uppleva någonting för mig känslomässigt obehagligt.

Vi pratar om barn och livet i stort och ditt namn kommer på tal, varpå K säger: "Ja, men Anna har ju skrivit mycket i sina böcker innan hon skrev Barnaboken om hur hon förespråkar uppfostran av barn med fysisk såväl som psykisk misshandel".

Jag tänker att det här är inte klokt. Vad händer!? Jag känner hur adrenalinet börjar pumpa, men säger lugnt och fint, om än något förundrat: "Jaha, vad märkligt. Anna är en god vän till mig, jag har läst alla (vilket ju inte är helt sant, men jag drog till med ALLA) hennes böcker, inte minst Barnaboken, och talat med henne i timtal. Hon om någon har alltid tagit parti för just barnen. Och tvärtemot mot vad du säger nu så vågar jag påstå att Anna tar starkt avstånd och finner såväl fysisk som psykisk misshandel av små barn avskyvärt."

"Det var i någon bok hon skrivit innan Barnaboken", säger K.

Nu börjar jag bli lite illa till mods. Men behåller lugnet.

"Vilken bok då? Jag har som sagt läst alla Annas böcker samt självbiografi i tre delar - jag har aldrig varit i närheten av att hon skulle förespråka fysisk såväl som psykisk misshandel av barn i uppfostrande syfte i sina böcker."

"Jo, men jag är helt säker. Min dotter har pratat mycket om det. Vi får fråga henne när hon kommer. Hon kommer över om en stund, du kan väl stanna."

Jag vill bara därifrån men kan inte låta bli att stanna. Jag måste bara höra vad det är frågan om!

Hennes äldsta dotter (mamma till en sjuåring) kommer på besök. Vi hälsar och kallpratar en liten stund. K ställer frågan till sin dotter:

"Du, det du berättat om Anna Wahlgren - vilken bok var det du hade läst det i?"

Jag tänkte i mitt stilla sinne att det kanske var 'Felicia försvann' hon läst. Döm om min förvåning när hon svarar:

"Jag skulle aldrig läsa hennes böcker, jag har läst det på nätet. Hon är för aga. Man ska typ köra ihjäl barnet i en vagn och slå det på rumpan samtidigt. Det finns till och med film på det på nätet. På hennes egen hemsida. Där de hetsar varandra att låta barnen skrika sig till sömns."

"Jaha, okej... På nätet alltså?" Trevar K men hinner inte längre innan hon blir avbruten:

"Men fan mamma, håll bara käften! Jag vill inte höra ett ord om den där människan Anna Wahlgren! JAG VILL INTE HÖRA. Inte ett ord till!!! Det finns ingenting du kan säga som får mig att ändra mig!"

Jag blir helt stum, likaså K. Vi tittar på varandra och jag ser i K.s blick att hon inte längre är lika övertygad. Jag bestämmer mig för att helt enkelt låta bli att göra ett inlägg i saken med just den här personen. Det känns inte helt tryggt, smockan hänger liksom i luften.

Sedan lägger hon till:

"Om jag skulle få höra att någon här i området använde sig av hennes metoder skulle jag kontakta socialtjänsten och göra en anmälan gällande misstankar om missförhållanden i hemmet."

:-#

#-o

Vi som har varit med ett tag - och denna hemsida, detta föräldraforum har varit med i många, många år nu - minns hur här konspirerats och infiltrerats och saboterats. Men trots idoga försök att förbjuda AW.com:s föräldraforum, släcka ner det och anmäla ihjäl det, har de hatiska belackarna inte lyckats. För så enkelt är det, och så sant:

GOOD THINGS NEVER DIE.

Förtalet och det elaka sladdret dör kanske inte heller i modern tid, men vem bryr sig? Vad är i längden livskraftigast? Mest befrämjande? Vad är till god nytta? Sann glädje?

[mari]

Mycket trist.

Men en vuxen kvinna och tillika mor till en sjuåring som säger hållkäften mamma, jag skulle gått i taket direkt.
Sedan skulle jag fundera över hur väl jag lyckats uppfostra bildade människor. Bildade människor läser mycket kollar upp fakta och lyssnar inte på lösryckta fakta tillexemple på nätet.

Beträffande din dotter Felicia. Sträcker sig verkligen en förälders ansvar för barn upp till femtioårsåldern? Föräldrar kan rusta barnen och ge dem redskap. Men kan en förälder verkligen lastas för hur femtioåriga barn använder den rustiningen och de redskapen?

Jag har aldrig bott i Stockholm. Men fått för mig att det är en liten inskränkt ankdamm speciellt vissa kvarter och tyvärr ägde väl detta rum i ett sådant.

Kanske tål människor i allmänhet inte riktigt starka matriarkiska kvinnor? Speciellt inte kulturtanterna i klimakteriet. Kan det vara där skon klämmer?

[annawahlgren]

Där finns säkert en svårt klämmande sko, mari

Det är både intressant och skrämmande, tycker jag, att se så tydligt som här i berättelsen hur svarta, hatiska känslor som väller upp i någon föder ett sådant obehag - både hos bäraren av dem och hos omgivningen, som omedelbart blir illa berörd. Aldrig någonsin att hätska utfall av den här sorten, pepprade med svordomar dessutom, kan vara till glädje eller nytta för någon eller någonting! Inte heller för den som hemfaller åt dem!

Dalai lama talar mycket om detta - å, jag älskar att läsa honom! - hur vreden och hatet är förgörande, inte alls bara för den eller dem som blir föremål för den svarta avskyn utan också och MER för den som härbärgerar hatet. Inga vapen, tillverkade och brukade av människohand - som ju också kan avlägsnas av människohand - är lika förgörande för freden, framtiden och mänskligheten som hatet, säger han.

Och jag har hört honom skoja: "Titta bara på en människa som hatar! Så FUL den är! Alldeles SVART i ansiktet!" Smockan hängde i luften... skrev min läsare och vän, som bara ville gå hem.

Men man kan uppfostra sig, envisas Dalai lama (som själv mediterar målmedvetet i fyra timmar varje morgon). Han har så vackra, enkla, sanna bilder till illustration: själen, eller sinnet, smutsas också ner precis som luften av föroreningarna, eller som dammiga skåp eller igenkorkade svarta ventiler, som måste göras rena för att fungera. Städa alltså sinnet! Säger inte han, som uttrycker sig ädelt som den Helighet han är, utan jag (som den husmor jag är)

Och städar sinnet, eller själen, eller föralldel kroppen, gör man inte genom att bada i smuts.

Och nej, så banne mig, föräldrar kan inte lastas för sina barns livsval i medelåldern! Jag har många gånger tjatat om att föräldrars viktigaste uppgift är att på bästa sätt förbereda sina barn för ett liv UTAN föräldrar. Det är vad jag tycker och det är vad jag gjort. Hur de sedan förvaltar sina pund av självständighet, livsduglighet och frihet när de väl lämnat boet och släppt taget om mammas kjolar med den äran, det måste vara på deras eget ansvar och bygga på deras egna val i livet.

Vad gäller just Felicia, som gjort de val hon gjort på senare år, ska jag väl inte påstå att lyckan slog ner som en bomb i mitt liv när hon vädrade sitt senkomna hat i en rätt dålig bok (Gud förlåte mig, men jag är författare till yrket) som blev en våldsam försäljningssuccé. På min bekostnad, om man säger Men hon har, liksom sina syskon och vi alla, inte minst jag, bevare mig!, gjort val i livet som verkligen kan ifrågasättas (vem som nu ska kasta första stenen och fördöma, och det finns det många som gärna gör). Men aldrig någonsin att jag har kritiserat eller fördömt mina barns livsval, vare sig det gällt partners, barnuppfostran (brist på, hmhm ) eller yrkesliv. Jag har gjort det tyst för mig själv kanhända, ja, många gånger men man kan inte, och ska inte försöka menar jag, skona sina barn från de smällar i livet som förhoppningsvis ger dem lärdomar och mognad. Sådant kan ingen förälder styra och heller inte ta ansvaret för.

Här talar vi vuxna människors fria vilja. Och den förpliktigar.

Det jag kan beklaga och också mamma-oroa mig för är just de svarta känslorna, vreden och hatet, som är ett förgörande hot för varje bärare av dem. Men oss emellan kan jag tissla att ungen ifråga inte har lyckats övertyga mig ett dugg om att hon verkligen hatar mig! Aldrig att hon sagt ett ont ord öga mot öga. (Definitivt inte "håll käften, mamma" ) Hon har gjort sig... ett yrkesval, kan man säga. All respekt för det.

Vad gäller det beramade hatet och förbittringen och vreden och vägran att försonas osv osv, tror jag mest det är diverse smutsgula terapeuter och skandalgurus som varit duktiga på att tjäna en hacka. Även åt henne.

Oj vad jag for iväg här, då! Det är Kackelforum

Ja - avslutningsvis - föräldrar kan bara önska sina barn lycka. De kan inte tillverka den åt dem.

Jag har (i livet) åtta fantastiska barn. Mycket olika, med mycket olika livsval, men med en styrka och inbördes sammanhållning som inte få, kan jag säga, avundas dem. Syskonskaror splittras ofta. Folk kommer ifrån varandra. Folk förstår sig inte på varandra. Folk träffas inte. (Förrän till föräldrarnas begravningar ) Så inte den här. Jag lämnar efter mig barn som "har" varandra för livet, i vått och torrt - möjligen med tillfälliga avbrott ibland 8) - och det var en mycket stark ambition jag hade i min fostran av dem. Den starkaste, tror jag. Jag tycker jag har gjort så pass bra ifrån mig som deras mamma, fostrare och ensamförsörjare som någon kan begära av en människa av kött och blod. Jag ser vad som INTE blev, och det räcker och blir över för mig i det ansvar jag hade. I all ödmjukhet, och högst medveten om att både lyckan och turen stått mig bi, kan jag och alla som har ögon till att se konstatera att det inte finns ett enda svart får i min stora barnaskara. Det är inte alldeles vanligt det heller. Alla är dugliga samhällsmedborgare. Alla är framgångsrika inom sina gebit. Ingen skakar galler, ingen ligger på psyket, ingen knarkar eller super, ingen går på socialbidrag, ingen ligger samhället till last på något vis i världen. På min himmel är varenda en av dem en lysande stjärna. Jag säger inte att det är min förtjänst, men jag har banne mig hjälpt till

[TorsMamma]

Osså ett till dig fina Anna!

[annawahlgren]

:thumbsup:

TorsMamma



:-({|= :

PS
... kom att tänka på också hur hätska känslor och tankar som den där mamman till sjuåringen gav så fula uttryck åt, förblindar. Den enklaste logik försvinner ner i avloppet av bara farten. Där låg redan sanningen och sunda förnuftet och kämpade för livet #-o

Hur kan jag ha tillskyndat barnmisshandel på nätet innan jag skrev Barnaboken

Fanns internet 1983

Fanns ens själva uppgiftslämnaren 1983

Enkla fakta i målet besvärar inte den som inga fakta vill ha 8)

Sedan finns det lite mer komplicerade fakta också. Tillrättalagda sådana. Manipulerade fakta. Halva sanningar, som kan fås att se ut som hela - eller som lögner Människan är ett oerhört kreativt djur!

Man har bett mig förklara det där om misshandeln, den av mig rekommenderade ("hon är för aga"), där man "ska typ köra ihjäl barnet" osv; det hela skulle t o m finnas att beskåda i en film på min hemsida, "där de hetsar varandra till att låta barnen skrika sig till sömns." Man har inte hittat den filmen

Det filmklipp som åsyftas fanns en gång i "verktygsförteckningen" under SHN-fliken. Där visade jag hur man snabbt kan hjälpa ett övertrött, agiterat, svårt oroligt spädbarn - det som uppgivna föräldrar brukar kalla "hysteriskt" - att komma i ro, så att det blir möjligt för det att somna. För den demonstrationen behövde jag förstås ett skrikande barn, tyckte jag. Det var mycket dumt tyckt av mig [-X

Lätt manipulerat hamnade klippet på YouTube och väckte skräck och fasa Själva resultatet av "Tryckpressen", som jag lite författarfyndigt kallade verktyget ifråga - mycket dumt kallat av mig [-X - där barnet faktiskt tystnade och blev lugnt (och jag vill minnas på mindre än en minut), klipptes nämligen bort först. Kvar blev en skrikande bebis som naturligtvis skrek för att Anna Wahlgren misshandlade honom.

"Tryckpressen" finns kvar att beskåda här och lära av, för den som vill och behöver, exakt likadan - sånär som på en liten detalj. Skillnaden är att barnet är tyst och lugnt redan från början. En tyst Tryckpress, alltså.

Lite som att demonstrera flaskmatning med en tom nappflaska

(Och varför en levande bebis Varför inte en docka Jag bara skojar )