Utbrott hos 2-åring

[mammy]

Hej!
Jag har läst lite här nu om arga utbrott och starka viljor och tom hysteri eftersom ämnet är aktuellt för mig.
Min son blir ibland fruktansvärt arg och skriker och vrålar och "försvinner bort" och kastar sig på marken etc. Jag skulle vilja ha lite mer råd om hur jag ska bemöta det, eller helst undvika det.

Ett exempel igår: Vi hade varit ute och han satt i vagnen. När vi kom in borstade jag av snön från hjulen med en kvast i hallen. Då vill han hjälpa till och det är ju bra, men tyvärr hade han inga skor på sig för de hade han vägrat efter att vi satt på ett par sockor ute. Alltså kunde jag inte låta honom gå ner i slasket i strumporna och han vägrade fortfarande stövlarna. Han börjar skrika och jag känner mig tvingad att bära in honom i lägenheten för att inte skrämma slag på hela huset. Väl inne förvärras utbrottet och han står skrikande och bankar på dörren och vill ut. Jag kan inte komma på något bättre att göra än att ignorera honom tills han lungar sig, men det känns taskigt.
Hur skulle jag ha gjort? Jag förstår ju hans känslor och hans reaktion, klart han blir förbannad när hans erbjudande om hjälp inte accepteras och han blir buren bort från det roliga, men tycker inte att han ska stå i en kall och blöt hall i bara strumporna.

Finns det någon krönika eller annan läsning ni kan rekommendera? Det här med avvisning och stjälpa i säng låter intressant. Vore väldigt tacksam för tips och råd.

Vi här även en vant- och overall-vägran som på senaste tiden gått lite överstyr tycker jag. Det ska väl inte behöva vara bråk?

Tack och hej

M

[mammapamma]

Hejsan Mammy!

Nä det ska inte behöva vara bråk, men det kan ta lite tid att jobba på det om det blivit det...

HAr du Barnaboken? Annars köp den eller låna den på biblioteket. Fast man brukar vilja ha en egen att läsa sönder...

Social delaktighet brukar vara receptet på det mesta!
Mera "tas i bruk" och så ska man försöka "stå på samma sida som barnen i den här kämpen som är i livet".. Alltså försöka kämpa för samma saker.. Nja jag förklarar dåligt, nu tror jag, läs i Barnaboken!

Lycka till o kram!

[lill]

När sådant här inträffar hos oss brukar jag vara artig (till en början) och beklagande men bestämd och förklara att ”åh, vad bra att du tänker hjälpa till, men tyvärr kan man inte stå i hallen utan stövlar. Antingen står du i hallen med stövlar på, eller så får du komma in.” Oftast brukar min unge iallafall gråta och klaga en stund, och fortsätta försöka företa sig det som inte fås, men jag fortsätter att bestämt men beklagande (till en början) upprepa samma visa. Till slut brukar hon då välja ett eller annat alternativ och allt är frid och fröjd.

Några få gånger däremot har det hela eskalerat så till den grad att mina öron gör ont och jag klarar inte mer gråt och tandagnisslan. Då har jag tagit till förvisning och beklagande men bestämt stjälpt henne i sängen och väntat utanför, öppnat dörren och sagt är du färdig, och efter bara ett par förfrågningar så nickar hon surmulet och säger att hon är klar, och så är allt frid och fröd igen.

[mammy]

Tack för råd! Jag försöker göra ungefär så, men när han har fått för sig något han vill eller inte vill är det nästan omöjligt att få honom på andra tankar. Får fortsätta försöka helt enkelt.

hej hej

[/LO]

Hej
En tanke som slog mig i ditt fall är att han ju inte riktgit kan veta att det är kallt utan stövlar. Låt honom stå i slasket och hjälpa till. Det blir man varken förkyld eller får lunginflammation av (men man blir kall om fötterna). Och kall och blöt tror jag faktiskt inte att han vill vara, så om han då vill ha stövlar igen så beröm honom för att han gör rätt. Inget "Vad var det jag sa..."

Jag har också en tvååring. För det mesta är hon en fullkomlig solstråle, men vissa saker har det gått lite troll i. Så jag hänger på din tråd.

Framför allt vällingen. Hon vill ligga själv och äta välling sedan någon månad tillbaka. Det är inget problem. Det får hon och det gör hon. Nu vill hon att vällingen ska stå på bordet och ta den själv för att klättra upp i soffan och äta den. Det är heller inget problem, men här gråter/skriker hon varje kväll om att det är så hon vill göra.
Jag brukar försöka skoja genom att fråga om hon KAN klättra upp i soffan själv, innan hon börjar protestera mot ingenting (eller?) och då skrattar hon och säger ja. Tre sekunder senare skriker hon NEJ och kan själv (trots att jag inte ens antytt att jag skulle hjälpa henne). Det är inte sällan hon gråter en stund innan hon ens börjar äta.
Har funderat på hur jag ska hantera detta, men jag har bestämt mig för att fortsätta göra samma sak varje dag, och inte "höra" henne.
Det händer med andra saker också - vad som helst. Att hon tycker att jag ska sitta på ett visst sätt på en viss plats. Busar och leker vi, så visst kan hon få bestämma hur jag ska vara, men inte om hon blir sur och arg eller skriker åt mig - då försöker jag att inte höra.
När det gäller att hon vill ha saker, framför allt vid matbordet, tycker jag att det är lite jobbigt (för att jag inte vet hur jag ska göra). För hon gnäller direkt, utan att prata vanligt Ea HAAA kingo (Vera vill ha flingor). Jag säger att jag inte hör om hon inte pratar vanligt (detta funkade utmärkt för någon månad sidan, hon ändrade rösten och hon fick flingor och beröm). Nu gnäller hon istället ännu mer och istället för att säga vad hon vill så pekar hon och säger öh. Vad är det du vill ha, frågar jag. Öööhhh säger hon med tårar i ögonen och pekar och så börjar hon gråta. När man gråter är det inte så lätt att prata vanligt När hon gör sitt bästa så får hon förståss det hon vill ha, men jag vet inte hur kag borde göra i situationen.

Ska jag låta bli att låtsas om att hon gnäller i första läget och ge henne flingorna (eller vad det nu är) direkt, eller ska jag göra som jag gör, trots att det blir gråt.

/LO

[/LO]

Ingen som har något förslag, idé tanke?

/LO

[Gäst]

Hej /LO

Jag är ju definitift ingen expert och vet inte heller om det är rätt men vi har ibland precis samma situation när det gäller "VILL HA NÅGOT NU!!!"

Jag blir också per automatik tyst och tystare för varje skrik hon ger ifrån sig men det blir ju oftast som Du beskriver, tårar och då ÄR det ju svårt att prata lugnt och så att mamma eller pappa förstår

Därför brukar jag alltid kräva vänligt men bestämt en "Bitte" (på svenska: snälla) för det är ju det man brukar säger när man vill ha något även som vuxen. Och hun blir ibland rasande och skriker efter en sak i 20 gånger medans jag bara sitter och titta vänligt på henne. Sen brukar hon numera ALLTID fatta att ett vänligt "bitte" hjälper en mycket snabbare till målet. Och då pratar vi verkligen SKRIK SKRIK SKRIK och sen HELT omvänt lägger hon huvudet åt höger, ler mot mig och säger "Bitte mamma" i ett supermjukt röstläge. Skulle hon inte komma på det själv räcker det för mig att fråga henne: "hur var det nu man skulle säga när man vill ha något?"

Men som sagt, det är kanske fel att göra så och klassas precis som ett inlärt "förlåt" ...

[Sarika]

Hej Mammy
jag hade gjort som LO föreslog. Låt honom stå i strumplästen han vet ju faktiskt inte och förstår kanske inte att han blir blöt och kall och ni är ju påväg in eller hur? Det jag brukar tänka allmänt är "är detta hela världen" dvs ifrågasätta herr ordning som dyker upp i huvudet. Och många gånger så inser jag att det inte är hela världen. Har nu inget bra exempel från vår vardag men jag hoppas du förstår hur jag menar. Så småningom så lär han sig väl att det är kallt och blött att stå i farstun i bara strumplästen.


LO
Du säger "Att hon tycker att jag ska sitta på ett visst sätt på en viss plats. Busar och leker vi, så visst kan hon få bestämma hur jag ska vara, men inte om hon blir sur och arg eller skriker åt mig - då försöker jag att inte höra."
Jag vet inte vad som är rätt men då vår Vilma vill bestämma över mig dvs att jag ska sitta där och inte där eller vad det nu är osv oavsett lek eller inte så brukar jag försöka att inte vara henne till lags, för jag uppfattar det som att hon testar. Nu kanske det inte är så i ert fall men bara något jag tänkte på. Om vi t.ex. ska rita så pekar hon på stolen vid hennes bord och självklart sätter jag mig där för det är ju där man ritar men om det är i andra sammanhang så ser jag det mer som att hon testar och jag försöker svara betryggande genom att tala om att jag vet vad jag gör. En tanke bara....

Gällande vid matbordet så brukar jag i ett sådant tillfälle först försöka förstå men går det inte så brukar jag fråga något som har med något helt annat att göra, och hon brukar bli så paff att hon slutar gråta/skrika (om hon hunnit så långt) och försöker svara på det jag frågar om. De har ju svårt att tänka på två saker samtidigt. Och medan hon tänker så brukar jag smussla undan det som hon vill ha om det nu var något hon inte skulle få i annat fall så har hon hunnit bli lugn och ibland glömmer hon bort vad det var hon ville och ibland ber hon om det igen men är då lugnare så jag har tid att försöka förstå vad det är hon vill. Och kommer hon på vad det var hon ville och det var något som jag smusslat undan så blir jag lika förvånad och ledsen som henne, dvs delar hennes sorg över att det är borta.

Några tankar från mig bara.

[lill]

Visserligen är min tjej lite äldre, men när det blir mycket “gnääälll, gnäääll, jag vill ..det ena eller det andra” och jag börjar få ont i öronen, brukar jag säga artigt men bestämt ”mamma vill inte höra ’gnääälll, gnäääll, jag vill ..det ena eller det andra’ (sagt med mycket gnällig trist röst), man säger ’mamma, kan jag...(sagt med glad och vänlig röst)”. Då ändrar hon både tonläge och ordval.

[Sagomamma]

Vår lösning på /LO:s problem är mer likt nickans, och det har funkat väldigt länge nu!
Från första början när hon började visa tendenser att "gnälla" till sig saker, så har vi påmint glatt "HJÄLP kan man säga -kan DU säga: hjälp?" Varpå hon i början testade ett "hjälp?", och vi fånigt lyckliga svarade med ett "vad bra, nu hjälper jag dig GÄRNA!"

På något vis har hon fattat galoppen nu, efter många "Hjälp kan man säga" -inte förebrående, uppfodrande eller skuldbeläggande alls, bara vanligt enkelt och glatt Som i förbifarten liksom, ingen vikt vid det tråkiga beteendet egentligen.

Om hon försöker gnälla till sig något på det sättet du beskriver, behöver vi bara påminna "hur kan man säga?" Varpå hon (med varierande entusiasm ) snabbt svarar "Blätt..."

Och just ordet hjälp fungerar med det allra mesta faktiskt, om det så är att få cornflakesen eller fart på gungan! Säger man bara Blätt så går det undan, och vi hjälper så gärna så gärna

[/LO]

Tack för tankar och tips.

Sarika: Nä, jag låter mig inte hunsas av henne, bara låter henne "leka" med mig som redskap ibland, för att hon tycker att det är kul. Hon vill åka kana ner för mina knän, hon hämta kuddar så att jag kan få vila skönt på golvet eller andra kul saker.
Jag ska verkligen pröva att ställa en fråga som inte har med ämnet att göra.

Nickan, inget är väl fel om det funkar, men man kan väl inte räkna med att de förstår "känslan" bakom bitte.. VI har ju tyvärr inget riktigt bra ord på svenska bara. Bitte på tyska och please på engleska är ju inte riktigt lika vädjande bedjande som snälla är på svenska - men jag ska fundera.

Lill, Det har funkat, men funkar inte just nu. Det kanske går bättre om ett tag igen.

Sagomamma, Hjälp är inte riktigt något alternativ för hon vill INTE ha hjälp. Hon kan ju ALLT själv. Och vi låter henne göra det mesta själv med en diskret hjälpande hand när vi tycker att det behövs. Om hon märker att hon faktiskt behöver hjälp så ber hon om det. "Mamma däpa dej" betyder mamma hjälpa mig

Tack igen!

/LO

[K-ina]

Lo! Jag har funderat litet om den där situationen vid matbordet... Så här skriver du:

När det gäller att hon vill ha saker, framför allt vid matbordet, tycker jag att det är lite jobbigt (för att jag inte vet hur jag ska göra). För hon gnäller direkt, utan att prata vanligt Ea HAAA kingo (Vera vill ha flingor). Jag säger att jag inte hör om hon inte pratar vanligt (detta funkade utmärkt för någon månad sidan, hon ändrade rösten och hon fick flingor och beröm). Nu gnäller hon istället ännu mer och istället för att säga vad hon vill så pekar hon och säger öh. Vad är det du vill ha, frågar jag. Öööhhh säger hon med tårar i ögonen och pekar och så börjar hon gråta. När man gråter är det inte så lätt att prata vanligt När hon gör sitt bästa så får hon förståss det hon vill ha, men jag vet inte hur kag borde göra i situationen.

Ska jag låta bli att låtsas om att hon gnäller i första läget och ge henne flingorna (eller vad det nu är) direkt, eller ska jag göra som jag gör, trots att det blir gråt.

/LO

Jag hade nog struntat i att tonen inte var den helt rätta i första läget. Hon låter gnällig och det är ju inte kul, men samtidigt har hon ju gjort det rätta! Hon har använt de ord hon kan och hon VILL kommunicera! Jag pratade med en lärare en dag som berättade att hon allt mer upplever att barn i 6-7 års åldern inte lärt sig att PRATA med varandra där hemma. De pekar och säger ÖHHHH! och lärarna får kämpa med att få dem att använda orden istället! Tittar man på tiden som föräldrar och barn har tillsammans till att sitta och bara prata med varandra så kanske det inte är så konstigt... Skrämmande utveckling!

Inspirerad av detta tänker jag så här: Trots att Vera inte ber om flingorna på det mest artiga sättet direkt... så uttrycker hon iallafall en vilja i ord! Jag tycker att du ska uppmuntra det med att visa att du förstått hennes önskan om mer flingor så att hon får positiv feedback direkt!

Ge henne flingorna med orden: - Jasså!? Vill du ha mer flingor? Det får du så gärna, varsågod! Sen häller du upp flingorna och hjälper henne med att komma ihåg att hon ska säga Tack! Säger hon inte det själv så får du tacka åt henne!

Jag tror faktiskt att man ibland måste försöka att hindra de små utbrotten innan de kommer. Du vet ju att hon kommer att bli arg och ledsen, eller hur? En arg och ledsen tjej vid matbordet är inte så roligt för någon!

Vad tror du om detta?
Kram!

[/LO]

Tack K-ina
Det är lite så jag känner också, kanske inte rädd att hon ska få ett underutvecklat språk, för vi pratar mycket med varandra hemma.
Men att hon ska känna sig missförstådd. Hon vill nog inte gnälla även om det blir så. Om vi då varje gång ska låta det gå till hon gråter, känns ju bara fel.

Så att svara hutigt och glatt och säga varsågod och tack, känns som det bästa och så får vi helt enkelt ta tag i de gånger när hon verkligen fastnar i gnällande.

Tack igen alla för svar och synpunkter

/LO

[K-ina]

Tror inte heller att det blir ett barn med underutvecklat språk... Du är pratglad vá? Blev bara litet uppjagad av hela diskussionen med den oroade läraren! Hon berättade också att hennes klass var orolig och hade svårt att koncentrera sig på ett sätt som hon inte tyckte förkom när hon var ny i yrket. Högläsning i klassen var kämpigt för många och tom. när de fick se en liten filmsnutt på TV var det svårt att sitta stilla... Vad är det som händer med allt fler barn?

Lycka till där hemma!

[Gäst]

8) Blir lite full i skratt och vill tipsa om att (inte ) säga som jag på mina mindre bra dagar:

SMÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRRRRRRRRRRR! KAN JAG FÅ SMÖÖÖÖÖÖÖREEEET! (typ)
JAAAAAAAAAAAAAA - SKRIK/GNÄLL INTE - DET KOMMER!

Som sagt - vissa dagar är det lättare att slåss för sina principer än att leva upp till dem! Nu smiter jag in i isberget och gömmer mig....