Rädd att läggning har blivit något negativt

[lisen.zeth]

Hej

Startade kur på vår son på 10 mån för en vecka sedan.
Redan innan kuren hade han inte svårt att sova längre perioder i sträck, hade t.om upplevt 5-6 hela nätters sömn innan vi startade. Problemet var att vi fastnade i att han inte kom till ro om han inte somnade direkt av vällingflaskan eller i famnen på något sätt samt att han aldrig fick mer än ca 9h sömn per natt vilket kändes på tok för kort.

Vid starten på kuren var jag inställd på gråt och protester och det kändes ok. Första dagen sov han på ca 40min, andra dagen inte mer än 15min. Båda gångerna var han lugn när jag la ner honom i sängen. Efter läggning har han sen sovit utan att vakna HELA natten fram till väckning vilket kändes fantastiskt

SÅ till problemet. Redan vid 3e läggningen så märkte jag på honom att han blev ledsen redan när jag närmade mig sovrummet. Säga "godnatt lampan" och närma sig sängen kändes redan som att tvinga honom mot hans vilja. Från leenden under kvällsbus förbyttes det snabbt till ledsen. Gråter under tillrättaläggandet och under hela ramsan när jag är på väg ut. Gråter bara ännu högre vid påminnelseramsan. Hela veckan har läggningen tagit ca 15-25 min men då är det inte avtagande skrik utan gallskrik hela vägen som oftast bara blir högre när jag ramsar. Visst låter det argt men också ledset...

Hur ska jag kunna vända tillbaka vägen till sängen till något positivt? Busa inne i sovrummet (känns knappt möjligt, han är verkligen ledsen redan när vi går över tröskeln)? Hålla solfjädern redan från början tills han lugnar sig? Det skär i hjärtat när han gråter och blir nu nervös inför läggningen vilket jag inser själv inte kan vara till hjälp. Måste ramsan ha sista ordet eftersom den hittills inte riktigt verkar ha fått önskad effekt?

Inser att jag ska vara tacksam för de hela nätternas sömn som vi numera får (han har sovit minst 11h per natt) men blir helt förkrossad av att höra honom så ledsen varje kväll och är rädd att det kommer blir värre och värre...

Stort tack på förhand
//Lisen

[Sigyn]

Hej!
Allt hänger på attityden! Din lille frågar och då är det viktigt att du är helt ÖVERTYGAD om att inget är farligt och att det bara är mysigt och sköta och nödvändigt att sova. För det är ju det det är.
När jag kurade min son hade vi oxå en vinglig period där han tycktes hata sovrummet. Men jag lovar att det går över om man bara är konsekvent. För det finns ju inga andra alternativ iallafall.

Fortsätt som du gör, glada långa skratt och konsekventa sakliga läggningar. Det kommer ge resultat även ok det kanske tar lite tid för sonen att bli övertygad

Lycka till!

[annawahlgren]

Hej, kära lisen.zeth

Låt mig komplettera Sigyn och hennes svar en smula!

Hur ska jag kunna vända tillbaka vägen till sängen till något positivt? Busa inne i sovrummet (känns knappt möjligt, han är verkligen ledsen redan när vi går över tröskeln)?

Nej, busar gör man utanför, gärna i hela huset, gärna alla tillsammans, och man ger sig inte förrän lilla ungen nästan kiknar av skratt

Och då krävs det att man skrattar själv och gör sig en vansinnigt rolig stund. Som ska vara ca tjugo minuter lång. Det går inte av för mindre med en liten gosse som (fortfarande) tror att det nog säkert är synd om honom vilket mamma för närvarande, tyvärr, bekräftar. Och det är det ju inte.

Däremot är det lite synd om mamma, som fått en massa småvargar på sig, gläfsande och kliande innanför tröjan

Själva läggningen inne i rummet - inklusive "Godnatt, lilla lampan, ses i morgon!" - ska ta allrahögst två minuter. Kan pappa lägga medan mamma byter tröja och lägger vargarna i tvätten? Man lägger som om lilla barnet vore ett strålande solsken även om han inte alls är det - då tror han snart själv att han är det. Och så rappar man sig ut från det mörklagda, svala rummet utan att darra på manschetten och ger sin glada, HÖGA ramsa x 4 på sin väg bort i huset, utanför dörren.

Måste ramsan ha sista ordet eftersom den hittills inte riktigt verkar ha fått önskad effekt?

Ja. Den ska ses som det vuxna, betryggande svaret på barnets oroliga fråga/frågor. "Är allt som det ska? Är det inte farligt att ligga här? Om jag somnar, kommer vargen och tar mig då?"

Och så vidare. Alla frågor ska ha sina svar. Frågar barnet 100 gånger ska det ha 101 svar, ända tills ramsan verkligen har fått sista ordet och barnet vågar somna - själv - i lugn och ro. Proceduren blir betydligt kortvarigare framöver, men klockrent på räls går det inte. SHN är en process. Man måste ha tålamod. Somliga barn ställer fler frågor än andra. Och under långvarigare perioder. Man får lära sig lyssna, kommunicera, övertyga!

Vi ska inte glömma hur du lärde honom idogt, under många månaders tid, att det var livsfarligt - så ser små barn det, som ju gör som vi lär dem - att somna på egen hand, utan mammafamnens fysiska beskydd mot vargen (läs på om "skyddsrummet" i boken) och utan att däcka vid bröstet eller flaskan, för att sedan visserligen sova hyfsat bra men alldeles för kort.

Inser att jag ska vara tacksam för de hela nätternas sömn som vi numera får (han har sovit minst 11h per natt) men blir helt förkrossad av att höra honom så ledsen varje kväll och är rädd att det kommer blir värre och värre...

Ett klassiskt misstag - eller bakslag (för mamma/föräldrarna/kuraren) - är att släppa ifrån sig ledningen, guidningen, HJÄLPEN man skulle ge lilla barnet och börja tänka på sig själv i stället Man ser barnets (nya, varierande) frågor som underkännanden av både en själv och kuren, börjar tycka synd om barnet (och sig själv) och "blir helt förkrossad av att höra honom så ledsen". Man förutser både fortsatt och stegrat elände för både sig själv och barnet: "--- är rädd att det kommer bli värre och värre"

Och så viker man sig till slut - inte ovanligt alls och fullt förståeligt - för de egna hotfulla vargarna, som man tror klättrar på barnet med dreglande käftar, och "räddar" barnet (och sig själv) till tillfällig husfrid från faran - vargen - som inte finns.

Husfriden brukar vara en natt, högst två. Sedan är det dags igen. Barnet slutar nämligen inte ställa frågor förrän det fått nöjaktiga SVAR på sina frågor "Räddningen", den tillfälliga husfriden, är inget nöjaktigt svar. Särskilt inte som det är osant. Vargen ÄR inte där. Barnets säng ÄR inte farlig.

Och man får se nätterna bli som de var igen: barnet får för lite (och orolig) sömn igen, och själv går man mer eller mindre på knäna igen medan frågorna, ens egna, snurrar i skallen igen. Tillfällig husfrid är och förblir just tillfällig. Den är inte bra för någon. Man måste försöka lyfta blicken från sin egen känslomässiga misär och se till vad barnet faktiskt behöver. (Och det brukar vara precis detsamma som man själv behöver.) Man måste se till barnets långsiktiga välbefinnande. Som ju också därmed betyder ens eget

Så sansa dig nu så vackert :-({|= Läs SHN-boken igen, från pärmt ill pärm -- det är mycket peppande och stärkande att läsa om den under pågående kur. Man ser och förstår med helt andra ögon, och man hämtar hem Attityden av Självklarhet, den Sigyn rekommenderar som det undermedel den är. Ta sats igen, du KAN =D>

Till varnagel och för sunda förnuftets skull:

Tänk på doktorn du gick till (säger vi) för att du var rädd att du hade drabbats av en livshotande sjukdom. (Faran, "vargen", hade tagit säte i ditt huvud.) Vad sa doktorn, när han hade undersökt dig och skulle ge det livsavgörande svaret på din fråga, "Kommer jag att dö?" Skakade han medlidsamt på huvudet och sa: "Jag är hemskt ledsen. Jag kan inte hjälpa er. Men jag tycker väldigt synd om er"

Det vill du inte "säga" till ditt barn [-X

LYCKA TILL nu!


O:)

[lisen.zeth]

Tack Sigyn och Anna för era svar!

Tack också för förtydligande, hade bestämt att busa inne i sovrummet innan läggning ikväll men backar på den:).

Ja det är galet hur hjärnspöken kan sätta käppar i hjulet. Hade inte trott det om mig själv men det sitter både i magen och i pulsen. Har bestämt nu att pappa nattar i några nätter för att hjälpa mig bryta cykeln. Och jag HAR nog tyckt synd om Theo. Hade jag bara gjort "rätt" från början så hade han inte behövt vara frågande/ledsen i i 10 kvällar i sträck. Han har dessutom varit ledsen när han vaknar vilket han aldrig var under hans första 10 månader i livet.... det där kryper liksom under skinnet - har jag orsakat det här? Men ska bara blicka framåt nu!

Igår testade jag att hålla solfjädern ca 1min tills han blev lugn innan jag gick ut ur rummet. Kändes i alla fall bättre för min del. Gick sen direkt och satte igång torktumlare och började göra ljud i köket. Blev klara protester från början men lyssnade av hur han lugnade sig successivt själv. Hittade sen ny kraft och drog igång igen och då körde jag en påminnelseramsa. Efter ett tag - 7min efter jag gått ut ur rummet - blev det plötsligt tyst. 2 min senare fortfarande tyst och jag säger bekräftelseramsan - tror dock att han redan sov då.

Laddar inför ikväll när pappa nattar. Har tagit bort kudden (han har trots 10mån ryggsovning sovit hela nätterna på magen sen kurstart) för att göra det mer bekvämt. Satsar på mycket bus innan läggning och sen trygg stafettpinne till papa.... Ska vi kanske försöka vända på honom till rygg som han är van att sova efter 10min? Kanske därför han gråter när han vaknar, för att han inte är van att vakna på mage?

Vi ska ge det här en vecka till nu helhjärtat men går det inte sen, även om det är egoistiskt av mig så har jag bestämt att backa för den här gången, inte värt att få sömnbrist (ironiskt att ligga vaken med hjärtklappning när han sover lugnt i sin säng) och småångest av något som ska vara positivt för oss alla. Vill inte heller vara nedstämd på dagarna, det påverkar också våra annars glada dagar ihop!

ja vilken resa

återkommer med uppdatering,

tack igen
/Lisen

[HÖNSMAMMA]

Tänkte på din fundering om mag- eller ryggsovning för sonen; jag tror minsann att det är en liten vargunge som kikar fram. Han är ju 10 månader så han vänder väl på sig själv om han behöver?

/Kristiina