Kolerisk natt!

[lalu]

Hej...jag har bara varit inne här sporadiskt några gånger,men de gångerna har jag fått bra råd o tips,och ibland en välbehövlig tankeställare....
Och nu skriver jag igen...för natten som gick hände det något som djupt skakat om mig,och jag känner stor oro...
Jag har en dotter som är drygt 3 år,hon är en otroligt envis,temperamentsfull tjej,som tar plats och hörs mycket,hon reagerar med kraft i alla sina känslor,vare sig det är glädje och ilska.Detta gör ju att hon i perioder tänjer alla gränser som finns,och jag o hennes pappa kämpar järnet med detta,tycker att det har gått framåt.
Men så har hon en obehaglig "egenhet",att liksom fastna i starka o negativa utbrott,hon bara skriker o vrålar,ingen får röra henne eller tilltala henne,då vrålar hon ännu högre.Sådana situationer uppstår emellanåt,men inte alltför ofta,så det är väl inget stort problem.Men inatt...vaknade hon vid 04.00 och skrek helt hysteriskt,hon bara fortsatte o fortsatte,halvt vaken,halvt i sömn.Det ebbade inte ut,utan bara fortsatte i ett oerhört plågsamt crescendo,hon skrek o grät om vartannat,inget vi gjorde eller sade bet på henne,hon var som inkapslad i en bubbla,det var så obehagligt!!Jag kände mig som chockad,och TOTALT handfallen,jag grät till slut!Och vad våra grannar tänkte orkar jag inte ens tänka på.....
Efter 20 minuters vrålande ramlade hon snyftande ihop i min famn,behövde jättemycket kramar,somnade sedan om.Men inte jag...nu är jag så orolig!
Vad är det för "fel"? Några tankar???????????

Tacksamma hälsningar från Noras mamma

[mammapamma]

Hejsan!

Förstår din oro! Men kan trösta dig med att en tjej jag känner, nu vuxen fick sånna utbrott som barn att hon tappade andan och segnade ned på golvet, tillsynes avsvimmad av att ha skrikit rakt ut tills luften tog slut...
Det är "folk av henne idag", så att säga. Och det var just i 2,5 - 3årsålder det pågick.

Har du Barnaboken?
Är tjejen delaktig, jobbar hon med er i kampen föröverlevnad?


Troligtvis hade hon drömt något obehagligt.
Men det jag funderar på kring hennes utbrott är att NI måste hjälpa henne hitta en väg ut ur detta...
Jag tror också att hon är i en sådan period som föregår förändring (läs om det i BARNABOKEN!)

Du vet nog själv vad jag menar: man är i en period, Ingenting känns bra, man är grinig - kanske mest mot sig själv (i bästa fall!) och man vet att man måste ändra på något eller i varje fall kommer man som vuxen fram till att JA jag måste ändra på något, byta jobb, skiljas, giftas, börja måla de där tavlorna som jag måste måla här i livet.
Ofta mår man sådär tills en dag, man vaknar till likt en vulkan och FÖRÄNDRAR till varon och man BLIR STARK FRI OCH UTVECKLAS Och man trivs och man LEVER och mår bra!!! Och det är också en period!
Det är UTVECKLING DETTA!!!!!

Det är inte lätt att vara liten. Ibland så sant så.
Vi vuxna kan läsa om andras kriser och vi kan snacka med bästa kompisen eller maken (kan vara samma person...) och resonera med oss själva.
Inte lätt om man är tre år och inte minns att man haft en kris innan.
Men det har man. Innan man började krypa, resa sig och gå!

Riktigt HUR ni ska lotsa henne fram i detta är jag ingen expert på men läs i BARNABOKEN och fundera själva och
TA TJEJEN I BRUK!!!
Låt henne vara BEHÖVD!!
DET MÅR STORA OCH SMÅ MÄNNISKOR BRA AV!!!!
DET ÄR T OM LIVSNÖDVÄNDIGT FÖR OSS!!!!!