6-års kris

[Rosine]

Vår son har kommit in i sexårskrisen. Vi försöker stödja honom så gott vi kan och fyller på med social delaktighet. Ibland känner jag mig dock tvungen att använda förvisningen men det känns ändå inte riktigt bra. Han kan bli verbalt och fysiskt aggressiv – fysiskt mot lilla systern, men också mot oss när vi inte accepterar något beteende. Om något inte passa honom kan han skrika högt och häftigt och mycket, mycket bestämt, nästan hysteriskt. Då vill jag gärna förvisa honom i ett annat rum. Han vägrar alltid att gå själv, alltså leder jag honom ditt och kan få spark underdess. Han stannar inte heller i rummet av sig själv. Jag har försökt att hålla igen dörren utifrån, men då har han sparkat mot dörren eller tar något föremål som han bangat mot dörren. Underdess säger jag: ”Du kan komma ut om du sluta knuffa systern/ skrika fula ord” eller liknande. Det tar inte länge tills han säger ”Jag ska sluta”, men till dess har det ändå varit mycket banging mot dörren och massvis med fula ord mot mig. När han kommer ut kan det händer att han börja slåss eller skrika igen. – Jag har försökt att prata med honom i lugna stunder: Hur kan man göra när man blir arg? Men då har han bara stoppat fingrarna i öron.
Jag är tacksam för tipps: Hur kan jag få till en effektiv förvisning som inte hetsar upp honom ännu mera? Hur kan jag få till ett konstruktivt samtal i en lugn stund?
Jag har läst i trådarna om sexårskrisen och fått bra hjälp, men det här med förvisningen lyckas jag inte med.

[TorsMamma]

Hej,

jag har ju själv en 7-åring hemma

Har du läst om 6-åringen i BB? Läs det igen är mitt tips.

Jag hade gjort ett långt inlägg och så klart kraschade IE när jag höll på att skriva.

Så jag försöker skriva igen.

Det enda jag har att ge råd om i förebyggande syfte är socialdelaktighet. De behöver vara sysselsatta med annat än att göra livet jobbigt för sig själva och andra. De behöver känna sig duktiga osv. Här måste man se till att genomföra just detta. Livet liksom stannar utan deras hjälp!

Sen, (detta är jag) kör jag med EN varning, typ om du inte lägger ifrån dig IPAD nu och sätter på dig pyjamas kommer jag ta IPAD ifrån dig. Andra gånger då tar man den.

En varning, sen måste man genomföra.

ja, jag kör i extrema fall med förvisning, och ja, då krävs en del kraft för att få in dem på rummet, är det långt dit eller så kan man ta dem till närmsta toalett och säga, kom ut när du är trevlig igen.
Är de trevliga tar man vid där man var och är de otrevliga fortfarande så säger man OJDÅ, du behöver visst mera tid att skrika på toaletten.

Min son sätter också händerna för öronen och lyssnar inte, även när han är lugn. Den bästa tiden för samtal verkar för oss vara antingen i bilen på väg till eller hem från skolan och ibland kring middagsbordet. Men då måste man hålla samtalet på en "allmän" nivå så de inte känner sig påhoppade. Prata mera om värderingar, hur kan man göra när... eller vad tycker du om att... osv..

Att samtala före, under eller efter en konflikt kan man glömma, då behövs konkreta saker att göra istället. Livet går vidare. TA upp det vid annat tillfälle.

6-åringen VET att han gör fel, han behöver inte få det påpekat för sig, han kan knappt styra det själv och detta mår han så klart dåligt av och mår man dåligt beter man sig dåligt. Så frågan är snarare hur kan ni få honom att må bättre? Peppa honom, säg saker han gör bra, ge honom utmaningar som får självförtroendet att växa osv är mina tips i detta läget.

Går det dåligt får man säga OJDÅ! Säga att i vår familj använder vi inte det språket och om du pratar så igen kan du gå in på ditt rum och prata så, kom ut när du är klar. I vissa fall måste man stå vakt utanför helt enkelt.

Nu ett år senare så "förvisar" min son sig själv när han är upprörd nog och kommer ut när han är lugn igen. Ganska bra för oss alla. Vi bara fortsätter där vi var, alla kan be om ursäkt om så behövs och sen går man vidare.

Det viktiga tänker jag är att 1 stärka dessa 6 åringar som är övertygade om att de inte är älskvärda och beter sig därefter.
2 man måste ha konsekvenser! Vad dessa är måste ni diskutera i er familj. Men det skall vara kopplat till det som inte funkar. Säg att de sitter med IPAD och inte lyssnar, ja då kanske man inte kan få ha IPAD på kvällen helt enkelt. Men att säga du får inget lördagsgodis på lördag är ett straff och det är inte så konstruktivt.

Kom gärna med mera konkreta situationer så kanske vi kan bolla om dem.

Läs gärna också kapitlet fostran om man så vill i BB, det är också bra. Syskonkapitlet är kanon!

[Rosine]

Tack för ditt långt inlägg, TorsMamma!

Att prata mera allmänt om värderingar, hur man gör osv. låtar bra., så han inte känner sig påhoppad.

Vi har alltid försökt att skiljas åt straff från konsekvens och att undvika straff. Ibland är det svårt att hitta rätt konsekvens. Idag badade han med lillasystern och hade med sig två nya båtar (födelsedagspresenter), en liten och en stor. Han hade innan badet kommit överens med systern att hon får leka med lilla båten. Det funkade en viss tid men sedan tog han båda båtar. Systern var ledsen och jag så: ”Antingen så ger du henne en båt eller så tar jag båda bådar”. Hans strategi är då att diskutera och säga ”först måste jag göra det och det …”, men det tar aldrig slut. Jag fick ta båtarna. Storskrik och fula ord. ”Antingen så slutar du skrika eller så tar jag dig ut ur badkåren”. Jag fick ta ut honom. Ännu större skrik. På något sätt kom vi ut ur situationen utan att jag fick förvisa honom.

I andra situationer känner jag mig mera hjälplös. När han knuffar eller slår systern och det händer andra gången vill jag förvisa honom. Men just det där med förvisningen känns svårt. Vad ska jag göra när han bangar mot dörren inifrån, antingen med foten eller med något redskap?

Något annan som kan göra mig galen är att jag ibland behöver vänta ganska länge tills han gör något (t.ex. klä på sig) för att han är så pass upptagen med något annat. Ska jag helt enkelt ta ifrån honom boken/ pennan/ leksaken om han inte lyssnar? Hittills har det gått till med mycket tjat. ”Om vi inte går i badrummet NU hinner vi inte med läsningen”, ”Den som inte kommer till matbordet är inte hungrig och får ingen mat!” (har aldrig fått genomföra detta men jag brukar vänta ganska (för?) länge …). Men ibland känns det att det är för mycket tjat. När han leker med grannpojken ute eller i dennes hus och jag kommer för att hämta honom, kan det också ta jätte länge. Skulle det vara rätt konsekvens att han inte får gå ut nästa gång om han inte kommer hem när jag säger till?

Jag skulle hemsk gärna läsa kapitlet om sexåringar i BB, men efter vi flyttade i december har jag inte hittat boken i någon kartong. Har läst kapitlet tidigare men har glömt vad som AW anser krisens kärna. Kanske måste jag helt enkelt köpa en ny bok, det är ju viktigt att förstå vad som ligger bakom beteendet. Är det verkligen så att de inte känner sig älskvärda?

[TorsMamma]

Hej,

jag tänker att är man 6 år så tror man ofta som förälder att barnen förstår. Men man måste också visa i HANDLING vad man faktiskt menar. Dessa måste stämma överens. Så ja, jag tycker att är man upptagen och inte lyssnar då tar du boken, IPAD, leksak osv... Den får man sen tillbaka när du bestämmer att det är ok.

Idag fick jag exempelvis införa IPAD förbud på morgonen för annars hinner vi inte till skolan. Han får ha den efter skolan helt enkelt. HÄPP!

Ang. när man är hos en kompis, så kan man faktiskt tycker jag gå in och i handling ta i dem och säga NU GÅR VI! Ta sakerna de håller på med och gå. Då visar du i handling att du inte har tid att vänta. Eller säga om 3 min går vi, så han hinner avsluta. Säga nu är det 3 min och ta honom och gå. Men du måste visa det i handling, inte stå i dörren och tjata.

jag hatar också att tjata, så ja, jag har faktiskt lagt min son 1-2 ggr i sitt liv utan middag. Jag genomför det jag säger, min son vet att när mamma säger så kommer det att genomföras och det sker i handling. Är det pinsamt att mamma faktiskt tar i en och föser en ut ur kompishemmet, ja då kanske man skall komma när man säger till första gången. Men att inte få gå till kompisen tycker jag är mera straff.

Dock kan en konsekvens vara att man måste gå tidigare för att man helt enkelt inte hinner med kvällsrutinen annars.

Nu gör jag en fuling och hoppas att inte Anna hugger halsen av mig. Jag skriver här om 6-åringen för dig. Men jag tycker verkligen du skall hitta boken igen eller köpa dig en ny för den är verkligen ovärderlig!

Vid sex års ålder är samma unge mest ett förvirrat kaos.
Om omvärlden har svårt att känna igen honom, är det ingenting mot vad han själv har.
Sexåringen skjuter ofta i höjden, och i samma takt som han växer tycks hans inre skrynklas till.
Lika lite som han behärskar sin nya, gängliga kropp, som inte längre är småbarnsgod utan tycks lösligt hopfogad av diverse armar och ben – sexåringen snubblar, törnar emot, stöter till, har sönder saker och är inte överens med motoriken – lika lite behärskar han sitt kaotiska inre, där ingenting stämmer mot det kända.
Framför allt är han full av misstro.
(Ingen tycker om mig egentligen. Ingen behöver mig egentligen. Ingen förstår mig egentligen.)
Han söker desperat gemenskap. Kompisarna ska bekräfta för honom att han är något – men han tror dem inte alltid. Mamma och Pappa ska bekräfta för honom att de älskar honom och behöver honom – men han tror inte alltid dem heller.
Sexåringen är ofta själv sitt svåraste sällskap. Och han misstror alla andra från grunden, därför att han misstror sig själv.
Sexåringens evinnerliga strävan att från omgivningen få bekräftat det han ändå inte tror På gör honom stundtals krävande. Han kan ändra sig från den ena stunden till den andra. Ingenting är bra nog. Han är ungefär lika hållfast i sitt uppträdande som en vindflöjel i halv storm.
Han kan till exempel inte spela spel eller delta i en tävling om han inte oavbrutet vinner. Vinner han inte, bryter han samman, blir aggressiv, hatisk eller i största allmänhet gräslig. Han drar sig inte för att fuska.
Vinner han å andra sidan, är det också fel: han vet ju att ingen tycker om honom egentligen, och nu när han har vunnit, har de andra fått en orsak till att hata honom.
Men han måste vinna – och där är hans dilemma i ett nötskal. Han måste bevisa för sig själv och andra att han duger och att han kan, hur högt Priset än är.
Och högt är det.
Sexåringen lösgör sig sakteliga från den känslomässiga tillhörighet som varit allenarådande hittills.
Från att ha varit en trygg femåring som stod så nära sina älskade, ska sexåringen ut i vargavintern och bli stor.
Han kan ju inte gärna veta att han har några år På sig; han vet inte heller vad som väntar – han känner bara fasa inför förändringen som isande drar genom hans värld.
Han är ungefär som en man eller en hustru som ska skiljas och som tror att i och med skilsmässan förlorar man allt. Sexåringen måste försöka finna ett nytt förhållande till sina föräldrar och sin omgivning, liksom de frånskilda Parterna måste försöka finna en vänskap i stället för den kärlek som brast.
Men sexåringen är På gränsen till vanmakt: han förstår inte hur något sådant skulle vara möjligt. Han erfar bara det han går förlustig.
Sexåringens inre krav På vidareutveckling driver honom ut På det eländiga hav som ska föreställa självständighetens. Och i brist på uppnådd inre färdighet tillgriper han yttre tricks. Det är självständigt att vara smutsig, okammad, trasig och illa klädd; det är självständigt att ha rummet i en salig röra; det är självständigt att inte sätta in frukosten efter sig och att vägra diska...
Här har sexåringen mycket gemensamt med sina kolleger i kris, trotsbarnet och tonåringen.
Liksom de skaffar han sig mer eller mindre På trots ett beteende, som ska ta makten över just den brist På självständighet han lider av.
Sexåringen är en liten människa i nöd. Friden och ron är honom ofta lika avlägsna som yttre rymden.
Till tröst önskar han sig vanligen ett litet djur. (Ett sådant kan han dock inte ta ansvar för själv.)

Som väl framgått befinner sig sexåringen i en förändrande utvecklingsfas, och en som följer På den kanske mest markant harmoniska Perioden i barndomen: femårsålderns. Krisen som följer blir lika markant.
Sexåringen drivs vidare, ut ur sitt trygga hemma, och söker ett självständigt jag, en vidgad förmåga, ett känslomässigt oberoende, en bas i sig själv.
Han är på väg att så att säga bli sitt eget centrum ( se ”Ur mitt liv. Teorier till tröst”). Han ska bygga en värld kring sig själv, både inom och utom ”flocken” - inte längre kring den eller de vuxna i ”flocken” eller rättare sagt i samma relation till dem som förut.
Hans kris syftar till självständighet. Vägen dit är lång och mödosam. Inte förrän På andra sidan Puberteten är jobbet fullgjort. Detta är hans andra förberedelse; den första hade han i trotsåldern.
På vägen till självständigheten får barnet gudskelov stanna upp i olika omgångar, inte minst i den ljuvliga tioårsåldern.
Den som har en sexåring i huset ska veta att denna ålder är en av de verkligt svåra. Står inte barnet att känna igen, betyder det inte att något därför skulle vara fel. Krisen är inte beständig. Det värsta eländet går över, och det kvarvarande eländet låter sig kanaliseras; genom skolan, kompisarnas stigande betydelse och inte minst genom sexåringens egna metoder som han snart utvecklar till egen lisa och ro.
Söker han ensamheten, bör han få göra det; han behöver den.
Men sexåringen är ännu liten. Bortom sin ofta karska, utmanande attityd är han desperat behövande av ömhet, kärlek och skratt.
Precis som med trotsbarnet får man försöka haffa honom i lugna stunder och ge honom det möte han så väl behöver, och allt det inspirerande intresse man är mäktig.
På samma sätt som man måste ge trotsbarnet stöd i form av motstånd måste man också stå fram för sexåringen i svåra stunder som en Person av styrka och rätlinjighet.
Om inte, utvecklar han lätt översittarfasoner.
Säkert är han själv den som lider mest av att förakta sin omgivning.
Sexåringen kan hota en och även tillgripa våld – utöver de föraktfulla tillmälen, hånfullheter, grimaser och fula miner han ofta gör sig skyldig till.
Går han långt i sina utmaningar, måste man sätta en gräns. (Se ”Hur man gör – om man så vill”, femte delen av Barnaboken.)
Liksom det finns aggressiva trotsbarn men också barn som bara gråter och bryter samman i utbrotten, reagerar sexåringarna olika inför det inre tvånget att ifrågasätta allt och alla (inklusive sig själva).
En sexåring som tiger och går undan gråter kanske inte längre men far illa icke desto mindre, ensam, övergiven och ledsen som han känner sig. Han kan behöva ryckas upp till något handfast och nödvändigt: ”Kom nu här, min älskling, jag behöver hjälp med maten, jag kan inte ensam. Du måste jobba lite med mig.”
Den olycklige reagerar med befrielse och lättnad, även om han för syns skull kanske gör motstånd först.
Vad sexåringen måste nå – så säger det inre kravet På självständighet – är säkerhet och trygghet i sig själv. Det är därför han inte utifrån särskilt framgångsrikt kan övertygas om att han har ett värde. Han måste känna det inifrån sig själv.
Det är inte lättare för en sexåring än för en osäker vuxen att nå det egna värdets insikt.
Han finner det värdet i gemenskapen, och speciellt i den kärleksfulla gemenskap där han gör nytta, behövs.
Liksom med trotsbarnet får man noga skilja på sexåringens beteende och hans person. Man kan gräla med stora bokstäver på sexåringen, men man bör vara konkret: ”Jag kräver att du beter dig si och så. Om inte, händer det och det.”
Det är beteendet som underkänns, om och när något underkänns – inte barnet, inte människan.
Faktum är att man kan kräva mer av en femåring än av en sexåring.
Ett gott sätt att hjälpa sexåringen i kris är att behandla honom som lite mindre, lite ynkligare, lite barnsligare än han är eller verkar eller ”borde” vara.
Människan regredierar i kris. Hon blir – behöver få bli – liten ibland.

[Rosine]

Tack så jätte mycket, det var verkligen snällt! Det hjälper mycket att läsa vad AW skriver om sexåringen... Just idag hade vi den situationen som hon beskriver då sexåringen MÅSTE vinna när man spelar spel. Vår son blev galen då han inte vann men med BB i huvudet kunde jag reagera ganska avslappnad och hjälpa honom ut ur denna situationen.

Jag har börjat tjata mindre och det känns bra. Det funkar bra när jag, medan jag handlar (tar bort boken, föser bort sonen), förblir lugn och vänlig.

[TorsMamma]

=D> :thumbsup: