2 år och livrädd för andra barn

[mumintrollet]

Hejhopp!

Jag undrar ifall någon har några tips på hur vi skall uppmuntra vår känsliga dotter att trivas kring andra barn.

Hon är 2 år och 3 månader och till naturen underbart glad, positiv och finurlig. Hon har två äldre bröder (21 och 17) och har vuxit upp i ett hem med mycket verbal kommunikation och lugnt bemötande. Hon tyr sig gärna till vuxna och äldre barn men är däremot livrädd för jämnåriga ungar.
Hon har ganska vinglig grovmotorik och är lätt byggd så hon har blivit omkullbufflad flera gånger av grannens jämnåriga barn och framfusiga bekanta. Som en följd vägrar hon leka i parken ifall där är andra barn - kommer någon och rycker spaden ur handen på henne tittar hon bara förskräckt på mig efter hjälp.. Kommer andra barn efter henne för att åka rutchkana stelnar hon till och kan inte röra sig ur fläcken.
Jag uppmanar henne att rutcha, uppmanar henne att ta sin spade tillbaka och förklarar för andra barnen att det var hennes först osv.. nu vill hon inte leka ute på gården - säger att hon är rädd för den och den. Jag svarar att de var ju tråkigt men att hon inte behöver vara rädd för barnet - han är ju snäll bara lite vild ibland

Jag vill inte pusha henne till att bli något mot hennes natur, men känner mig ledsen för hennes skull då hon är så rädd. Ser också mycket av mig själv i henne och vill inte att hon skall växa upp som en person man kan promenera över hur som helst. Hur kunde jag bygga upp hennes självkänsla lite så att hon märker att hon klarar av att leka kring de andra barnen? Någon lek tillsammans är det ju inte fråga om ännu - men att kunna leka i samma rum eller park vore ju kul.

Hon går på dagis 3 dagar i veckan och stortrivs med barnen i sin grupp - men likväl rädd för de lite äldre barnen ute på gården. Hon känner sig väldigt trygg med dagisfröknarna och tyr sig till dem mest.

Några ideer? Eller är det bara att vänta ut fasen i fråga och hoppas hon får lite skinn på näsan senare?

[Clara Cecilia]

Hej Mumintrollet!

Jag vill inte pusha henne till att bli något mot hennes natur, men känner mig ledsen för hennes skull då hon är så rädd. Ser också mycket av mig själv i henne och vill inte att hon skall växa upp som en person man kan promenera över hur som helst. Hur kunde jag bygga upp hennes självkänsla lite så att hon märker att hon klarar av att leka kring de andra barnen? Någon lek tillsammans är det ju inte fråga om ännu - men att kunna leka i samma rum eller park vore ju kul.

Jag förstår din önskan och goda intention! Fast det verkar ju som att det inte är så kul att leka med eller snarare brevid jämnåriga barn just nu. Hur reagerar hon om ni går till en småbarnspark? Brevid ett betydligt mindre barn som dessutom inte är så rörligt kanske det skulle kännas bättre?

Hon går på dagis 3 dagar i veckan och stortrivs med barnen i sin grupp - men likväl rädd för de lite äldre barnen ute på gården. Hon känner sig väldigt trygg med dagisfröknarna och tyr sig till dem mest.

Och det är ju toppen! Då har hon ju andra barn hon trivs med - hon gillar helt enkelt inte buffligare typer
Jag skulle ta det lugnt med ambitionerna och med att pusha henne. Hon är ännu väldigt liten och är hon dessutom en smula vinglig så finns det ju faktiskt skäl för henne att känna sig en smula orolig för större/rörligare/stojigare barn.

Självkänsla i dom tidiga småbarnsåren byggs snarare upp av att känna sig Behövd på riktigt i ert dagliga liv - med mat, städning, tvätt och annat pyssel. Se till att hon får rejält med uppgifter och tid att erövra världen i sin takt. Och se till att öka svårighetsgraden på sysslorna - det är lätt att vara kvar i enklare saker när dom egentligen är mogna att steka prinskorvar .
Satsa på det istället och dra inte för stora växlar på hennes rädsla just nu.



Clara

[Alma]

Jag säger som Clara Cecilia: Hon är liten. Och har mycket att lära av de som är äldre. Många helt normala barn börjar inte leka med jämnåriga förrän långt senare, även om de inte är rädda. De leker bredvid varandra merparten av tiden, eller tillsammans när en vuxen leder. Helt normalt.

Att leka med okända i grupp är också ett särskilt kapitel. Om hon går på dagis får hon ju gruppsamvaro redan - kanske satsa på att övrig tid, utöver att få vara behövd i familjen, få vara med EN jämnårig ibland?

[mumintrollet]

Tusen tack för era kloka svar

Eftersom hon är mitt första barn har jag ju inte perspektiv ibland om utvecklingen och vad som kommer naturligt i vilken fas- att hon inte är intresserad av samlek med andra är jag medveten om att är fullt "normalt" men jag tycker det är tråkigt att hon inte kan leka alls om buffliga barnen är i närheten..

Hon tycker mest om äldre flickor som lugnt tar med henne i sina lekar. Bebisar och andra oberäkneliga varelser är inte nåt hon närmar sig spontant

Så vi fortsätter som vanligt och tar bufflarna som ett nödvändigt ont i livet

[Clara Cecilia]

Hej!
Låter bra!
Just vad gäller perioder i livet så återvänder jag hela tiden till Barnaboken.
Har precis förstått att min 5,5 åring är på väg att bli en 6 åring och att det kräver ett helt annat förhållningssätt och bemötande.
Och då får man fundera och korrigera sig!

Föresten så tycker jag att ni kan strunta i bufflarna ett tag - låt henne slippa oroa sig över det. Alma skriver klokt om att leka med EN jämnårig. Kanske finns det någon på förskolan som hon gillar extra mycket? Bjud hem på fika!



Clara

[Alma]

Min son är en lättviktare, han gillade aldrig bufflar heller. Kan vara bra för fröknarna på dagis att veta, att hon behöver skydd mot bufflar för att kunna trivas och leka bra. Och sedan är det bara för dig att undvika situationer där hon blir utsatt och får känsla av att hon inte klarar bufflar. Får hon avsmaka dem i egen takt kommer de inte kunna påverka henne så negativt.

[mumintrollet]

Tack Alma för dina kloka ord

Bufflarna träffar vi alltid på gården och i helgen satt jag med munnen öppen då dottern plötsligt sade ifrån åt en tvångskramnde buffel med bästamd röst: NEJ jag vill inte! Och tog ett bestämt steg åt sidan. Buffliga kompisen satt sig pladask häpen på marken o vågade inte närma sig mer

Jag utnyttjar den här tråden för fråga om ett annat fenomen som plågar mig...

Vi har ofta använt oss av logiken "kan du inte bete dig så får du inte vara med". Dumpar henne i soffan om hon vrålar i matbordet eller säger att skall hon skrika så får hon göra det på sitt rum. Men hur skall vi göra utomhus då det omöjliga beteendet inte kan hänvisas någon annan stans??
Dottern har utvecklat en lite tråkig ovana av att gnälla och plötsligt smälta ihop på marken av "trötthet" och vägra röra sig då vi är ute. Jag har varit mån om att vi är ute fm o em så att hon skall röra på sig ordentligt så vi promenerar till parken eller till affären. Det är korta sträckor så hon orkar nog men det är mera fråga om fixa ideer.

Varken jag eller min man får bära något tungt just nu så vi har inte möjligheten att bära henne hem och vill det inte heller eftersom det är det hon gnäller efter.
Trixet " hej då nu går vi" funkar noll på henne; hon vinkar glatt och ligger o tittar på molnen.

Hur får man ett alternativ til att gå? Typ "kan du inte gå så.." Egen kärra kan hon inte ha då jag har lillebror i vagnen. Ett ståbräde har vi men då hon väl har "smultit ihop" hålls hon inte på brädet heller...

Några ideer??

[miniz]

Hej

Smälta ihop var ett bra uttryck, hos oss kallar vi det för spagettiben.

Om ni inte har bràttom sà kan du själv smälta ihop och vara jättetrött. Pakta.Eller teater.

Vänta.Du kan säga att det var en bra idé med en liten paus och ta fram en bok och stà och läsa lite. (Kanske det är kallt att läsa ute nu för tiden, men dà kan du hitta pà andra saker att göra, stretcha lite medan hon slöar.)

Försök ta det som en del av utetiden. Och tappa inte tàlamodet.

Avledning är en bra grej, muta ocksà.
Kanske har hunden kommit ut hos grannen, kom sà gàr vi och tittar och sedan när vi är hemma ska vi äta russin, pà affären kan du ge pengarna, när vi kommer hem ska vi ringa pappa eller annat kul du kan komma pà.

Kram.

[mumintrollet]

En uppdatering och åter igen ett tack för era underbara råd!!!

Tösabiten har plötsligt blivit MODIG! Fårn att ha varit vinglig och osäker har hon börjat KLÄTTRA och njuter av att leka pippi och tar modigt kontakt med andra barn i parken 8) Fortfarande är hon av personligheten som viker undan vid konflikt, men står plötsligt på sig på ett helt annat sätt.

Och ihopsmältandet har blivit totalt ointressant för henne då mamma plötsligt blivit amatörornitolog Vid varje början till meltdown upptäcker jag plötsligt en fågel på trädgrenen eller nåt fasligt intressant vid horisonten och står och betraktar det medan hon tar sin lilla tid och kommer sedan knatande som om inget hänt Så fortsätter vi med det vi skulle.

Interaktionen med andra barn utvecklas också i och med att lillebror börjat krypa och "tala" så storasyster har fått sig ett motstånd
Scenario: Hon sitter och bygger lego då lillebror kommer farande ivrigt mot de härliga klossarna - ett tjut från storasyster: NEEEEJ du får inte komma hit!
Lillebror: Äh! (kommer närmare)
Storasyster: NEEEEEEJ!!! mamma! lillebror kommer! (mamma låtsas inte höra och avvaktar hur de skall lösa situationen )
Lillebror: ÄÄÄÄH! (närmar sig glatt klossarna)
Så hör jag storasyster rota i legolådan: Här! Här lillebror titta på den här - den Hääääär är intressant! Såja lillebror NU kan jag bygga ifred