Hon är så pappig!

[kattis73]

Min dotter är 1 år och 5 månader. Jag var mammaledig med henne tills hon var 1 år och 3 månader, då tog min make över. Jag jobbar nu heltid (knappt) maken är alltså pappaledig.

Hon har under denna tid (sen jag började jobba) utvecklat en otrolig pappighet. Det är väl inte speciellt konstigt och dessutom ganska ”smart”, det är ju han som är tryggheten under hela dagarna.

Själv blir jag lite svartsjuk och oroar mig för att jag inte kommer att få den där speciella nära mamma-dotter-relationen som jag längtat så efter. Rent förnuftsmässigt förstår jag ju att detta inte betyder något alls, för vår relation i det långa loppet. Men ändå. Ja, ni fattar.

Jag försöker spendera så mycket tid som möjligt med henne när jag kommer hem från jobbet, och på helgerna. Så länge hon är glad och nöjd, så funkar det fint. Men om något bär henne emot, om ramlar och slår sig, eller bara är trött och gnällig – ja då är det bara pappa som gäller. Om han  inte är hemma så funkar det hyfsat, men vet hon att han är i närheten så vill hon vara med honom och blir VÄLDIGT arg och ledsen om jag försöker trösta henne.

Som sagt, jag ser egentligen inte detta som något jättestort problem eftersom jag förstår att det säkert är övergående (kan dock inte minnas att sönerna haft såna här perioder, men det kan ju vara så att jag förträngt det.) Men jag känner ändå att jag skulle vilja ha råd om hur man kan hantera det?

Gissar att det är 18-månaderskris på gång också. Hon får stora utbrott när saker inte går hennes väg. Får ta och läsa på lite i Barnaboken om det, tror jag…

[videunge]

Hej på dig

visst kan man bli lite avundsjuk när telningarna har vissa perioder när de föredrar en förälder. Men min erfarenhet är att allt mina tre barn har haft perioder när de föredragit den ena föräldern och sen har det svängt och det är den andra som gäller. För ett tag sen hade dottern en riktig pappaperiod men nu är det jag som gäller så jag tror precis som du skriver att det inte är så mkt att vara orolig för. Fast barnaboken är bra att läsa ändå

Kram

[Alma]

Man har större problem med detta själv, än vad barnet har. Och jag tror att vi föräldrar drar stora växlar på det också (har själv gjort det). Vi får en känsla av att här grundläggs något permanent, och kan därför förledas i att försöka bryta det.

Har vänner som försökt skipa rättvisa när barnet vänt sig till den ene, och det har landat i katastrof. Bråkar föräldrarna om vems tur det är att borsta tänder och natta mm så uppstår massa krångel och svåra känslor i barnen.

Bästa sättet att "vinna" förtroende och intimitet är ofta att helt bejaka barnet. Att praktiskt hjälpa det att komma till den förälder den valt. Att se till att kramen blir extra god hos den utvalda föräldern, så att man får vara med på litet hörn.

Det värsta är när barnet känner att den inte får välja, för då väljer den ena föräldern med krampaktiga tag och den bortvalde blir helt utesluten, kanske till och med betraktad som ett hot.

Men känslomässigt lätt är det inte. Man vill helst vara utvald HELA TIDEN... Fast det vore väldigt opraktiskt (att inte kunna gå till jobbet t ex).

Men det böljar ofta smidigare mellan föräldrarna ju mindre man kämpar emot barnet och ju mer man hjälper det att söka närhet där det för tillfället vill ha den.