Theo sover bra på nätterna, har i stort sett alltid gjort. Sen vi införde väckning på morgonen har även morgonen funkat bra. Läggningarna brukar funka bra, men har den senaste veckan blivit lite trista. Han har dock slutat ropa in oss en miljon gånger, eftersom vi bara svarar "nu är det natt, vi ses i morgon" vad han än frågar. Det är tiden från det att kvällsrutinen börjar tills dess att vi nattar och går ut ur rummet som är trist. "Jag vill inte soooooova", "Vill inte gå och lägga mej", "Jag vill att vi ska vara vakna hela natten".
Jag har naturligtvis tidigare kört med mina Vän-av-Ordning-svar
som naturligtvis inte fungerat: "Man måste sova, för att orka leka" osv. Igår gick jag i pakt med honom och förklarade hur trist jag själv tyckte det var att det var natt, "åååå jag hade verkligen velat vara uppe hela natten. Men det är nog bäst att vi sover ändå, så att det snabbt blir en ny rolig dag". Det funkade. Igår. Idag svarade han på samma sak med att gnälla och "låtsasgråta" och fortsätta tjata om att han inte vill sova. Jag har alldeles själv tänkt ut att vi ska köra skrattet-till-gonattet på honom, det har varit dåligt med det. Men när gör vi det? Som det är nu sitter vi först i soffan och kolla på barnprogram, tar på pyjamas och borstar tänder. Sedan läser vi saga i hans säng i en kvart eller så. Sen pratar vi lite och sjunger en sång och så är det gonatt. Jättemysiga rutiner och det har funkat jättebra tills nu. Det här att man ska skratta precis innan man ska sova, och att man ska göra alla kvällsrutiner inkl sagoläsning utanför rummet, gäller det även äldre barn? Vill gärna ha konkreta tips på hur vi bryter denna negativa känsla han har fått inför läggningen.
Storebror född -02
osv. Läs mer där så kanske du kan få lite tips.
Toppen! 
) "Nej, det är jag som bestämmer när jag ska gå o sova". Så kan han säga även i många andra situationer. Hur bemöter man det? 