GÅ I PAKT MED BARNET!

[annawahlgren]

En kommentar jag gav någonstans kan kanske stå symbolisk. Det handlar om att beklaga i stället för att förmana


"Gå i pakt med barnet", brukar jag tjata. Regnet kan tjäna som illustration:

Lilla barnet gnäller över att det regnar.

Vän av Ordning talar då genast om all nytta regnet gör, hur nödvändigt det är att det regnar, osv osv.

Barnet känner sig då helt simpelt inte förstått, dvs avvisat. Budskapet som (möjligen) går in är att det inte passar sig att gnälla över regnet.

Regnet blir godkänt, barnet underkänt/mästrat.

I pakt med barnet godkänner man i stället barnet(s reaktioner) och mästrar regnet.

Man talar om hur trist man tycker det är att det regnar. Man skulle mycket hellre vilja ha varm, skön sol. Man spanar i himlen efter sol, tillsammans. Finns ingen. Man grälar på regnet, gärna högt och ljudligt. Man suckar och bestämmer sig, efter idogt övervägande, för att man väl får stå ut med att det regnar, då. Och man frågar barnet vad man (gemensamt) ska göra åt problemet. Och väntar, och lyssnar, och funderar högt tillsammans med barnet.

Alla barnets förslag är värda att beakta och efterfölja, utom att gå hem när nu meningen var att man skulle vara ute.

Poängen med att gå i pakt med barnet är att man visar sann förståelse i stället för att förmana, mästra och "köra över". Man lämnar tid och plats för reaktionen och delar den också allrahelst.

Därefter tar man gemensamt itu med en konstruktiv lösning, eller ett konstruktivt förhållningssätt, till detta som man inte kan förändra

[mia75]

Tack för att du påminner oss lite ibland! Jag som tidigare var en vän av ordning har fått jobba mycket hårt för att bli av med detta, oftast kommer nu "rätt" reaktioner från mig, men lite uppfriskning skadar aldrig!

[annawahlgren]

Tack, mia75 Jag blir så glad

[father of sons]

Vilket lördagsgodis!
Tack!

/ Mamman till sönerna

[MiaMamma]

Tack AnnaW Vilken härlig läsning!
Jag är tyvärr just en vän av ordningen och myyyycket praktiskt lagd....suck alldeles för praktisk Jag jobbar hårt för att ändra mitt förhållningssätt och det är just anekdoter som denna som jag läst här och i andra trådar som får mig åt rätt håll. TACK
Härligt att läsa att det är möjligt att ändra sitt förhållningsätt om man ger sig den på det också Mia75

[Annelie H]

Om jag har förstått saken rätt så gick jag möjligtvis just i pakt med min förtvivlade treåring...Han somnade på soffan. Vaknar och är lite grining, behöver space och får det självklart...när han är redo kommer han till mig vid datan och kryper upp i mitt knä och frågar lite förstrött efter pappa. Jag svarar glatt att pappa är och handlar (med en kompis då vi inte har bil).
Han bryter ihop fullständigt till min stora förvåning och jag tänker kvickt att oj, vad säga Han sitter i mitt knä med tårarna trillandes och jag säger...jaaaaaa, JAG ville OXÅ handla men jag fick inte plats i bilen..Vilken TOKIG bil Attans gubbar vad ledsna VI blir nu!!! Vi kom överens om att pappa och kompisen var ok såklart men bilen var lite tokig som bara hade plats för pappa just denna gång. Så var det ur världen...Är DET att gå i pakt med barnet eller att fullständigt förvirra det genom att tycka en bil är tokig? Gjorde JAG tok...

[annawahlgren]

Fullkomligt perfekt Och blev han inte lättad

Han kände sig förstådd. Du delade hans elände och det var synd om dig också Dumma bil

Sedan får man ju komma på något sätt att uthärda, helst också hantera, tillsammans, suck, konstruktivt... Och si, DET GÅR

[kissemjao]

"Poängen med att gå i pakt med barnet är att man visar sann förståelse i stället för att förmana, mästra och "köra över". Man lämnar tid och plats för reaktionen och delar den också allrahelst. "

INSIKT: Det korkade jag gör (som vän av ordning), är att jag tror att jag sparar tid, genom att (med olika tillvägagångssätt) skynda. Men tvärtom ger det ju bara upphov till konflikter och gräl som tar tid Den tiden jag likagärna (från början) kunde ägnat åt att lyssna på mitt barn och uppnå en kompromiss i sann förståelses anda.

Att nåt så enkelt försvinner i glömska i vardagen.

[Linnan]

Ja det är sant!
Jag läste ochså i en bok som heter "EQ för föräldrar" om detta. Där var ett exempel på ungefär följande:
Lilla Lisa åker bil då hon plötsligt kommer på att nallen saknas, nallen ligger i bagaget och den vuxne säger det till henne och "du får nallen när vi kommer fram". Lisa känner då att hon inget heldre vill än ha nallen NU! Hon blir ledsen och förtvivlad och tjuter om att "ha nallen NUUUU!"
Föräldern blir arg, förtvivlad osv. och fortsätter med sitt "men det går inte lilla gumman du får nallen när vi kommer fram osv, osv.
Om föräldern i stället lever sig in i barnets kännslor, bekräftar dem och sätter ord på dem behöver det inte bli så enligt författaren.
"Jaha, du vill ha nallen. Du längtar efter nallen och vill att nallen ska va hos dig? osv, gärna med en liten reflektion från när föräldern själv varit i en liknande situation, som slutade bra:" en gång när jag var liten längtade jag efter min nalle, den var kvar hemma när vi åkte till mormor, och jag var så ledsen och längtade efter nallen, tillslut skrev jag och mormor ett brev till nallen och när jag kom hem så satt nallen där på sängen och jag blev så glad!
Barnet förstår då att: Känslorna är naturliga, och att man klarar att vänta. Samt att hon slipper vara ensam i sin svåra stund, för någon stöttar.

Första gången jag provade på min treåring blev jag helt paff, inget skrik, bara förnöjsamhet och en trevlig stun med känsloutbyte.

[annawahlgren]

Jag tycker det är ganska enkelt. Det handlar om att sätta sig in i lilla barnets situation en smula Och det kan man göra väldigt lätt genom att tänka på sig själv som det barn - den människa - man är

Barn är inga hundar och inga Saker från en Främmande Planet. De är gjorda av exakt detsamma som vi.

[tove79]

häromdagen, jag och Gustav:
Hela familjen var trötta och hungriga och vi skulle laga mat tillsammans, snopet insåg vi att spaghettin var helt slut varpå min man drog på sig jackan och skulle springa ner till affären och köpa ett paket. Gustav ville naturligtvis följa med. Det fick han inte för pappa. Pappan (vanligtvis en godhjärtad man och fantastisk far) fick hjärnsläpp och svarade; "Det tar för lång tid om du ska med, det går fortare om jag springer själv". Ni kan ju förstå hur sårad Gustav blev! Jag ger onda ögat till min man , han smäller igen dörren och Gustav faller ihop i en våt fläck på golvet . Lillebror börjar också gråta i babysittern och jag finner ingen annan råd än att falla ihop jag med! "Men åååh, vad fisigt!" ylar jag. "Varken mamma eller Gustav eller Ivar fick följa med, dumma pappa!".
Gustav tittar på mig trumpet och svarar; "Jag tycker att nästa gång ska vi gå utan pappa, då får inte han följa med oss!" Detta höll jag med om och sen tröstade Gustav sin lillebror som ju inte heller fick följa med och sen var saken ur världen.

[liljan]

Ser att det var ett tag sedan du skrev din påminnelse, men blev just häromdan hjälpt av den.
Har haft en del problem med tandborstning av vår 7 årige son mycket gnäll och mycket tjat från vår sida. Härom kvällen när jag borstade blev det aj! du borstar så hårt! det är inget kul! Just dagarna före hade jag själv gått igenom några jobbiga tandläkarbesök så jag kunde verkligen ta tillfället i akt och hålla med oj men förlåt! Ja jag håller med dig det är verkligen jobbigt när någon är och gräver hårdhänt i munnen på en som det var för mig hos tandläkaren, fy att man måste genomgå det här, jag lovar ta det försiktigt i fortsättningen. Har inte haft några som helst problem med tandborstningen sedan dess . Tror han kände att jag tog honom på allavr och inte körde över honom.
Tack Anna!

[annawahlgren]

[Puffis]

Hihi, det får mig att änka på när jag, i min ungdom, jobbade på McDonald´s... Ibland kom det in gäster (man får INTE säga kunder i restaurangvärlden ) som var arga av ngn anledning. Jag fick ett råd av en äldre kollega; "bara håll med när de skäller och går på". Det funkade verkligen! De kunde vara hur arga som helst, men när man höll med dem och bara sa "ja, det är förskräckligt" då bara gick luften ur dem. De fick liksom inget motstånd. De glömde vad deras poäng var och bara gick. hihi.

Fast med barn är det ju inte den effekten man vill ha, där är det ju sann förståelse som gäller. Ville bara dela med mig av ett knasigt gammalt minne.

[Puffis]

PS
Jag var bara tvungen att citera dig i min blogg. Hoppas att fler tar del av och förstår detta!