Trotsen

[Nat]

Hejsan,

Sonen har nu hunnit bli sina mäktiga 2 år och 8 månader och är mitt i trotsåldern. Det är inte mycket som går smidigt och det mesta måste ifrågasättas. Inget konstigt på kartan där inte det är ju så det måste vara. MEN vi har några situationer som vi inte riktigt vet hur vi ska hantera och behöver lite guidning.

1. Desperata rop efter mamma
Sonen har alltid varit mammig trots att fadern varit hemma minst lika mycket eller kanske till och med mer. När han är trött eller hungrig och han är med sin far kan det lätt urarta till gråt när exempelvis tänder ska borstas. Han ropar då desperat efter mig. Han gråter och ropar på mamma på ett ytterst hjärtskärande sätt.
Resultat: jag springer dit och kramar och pussar på honom och säger att allt är bra. Lämnar sedan över till pappan och ibland går det då lite bättre men lika ofta eller oftare går det sämre. Min strategi fungerar halvdåligt. Borde antagligen inte blanda mig i det som dom gör men har svårt att låta bli när han gråter på det där sättet och ropar på mig.

2. Mattrotset
Min tidigare ganska knubbiga gosse som åt allt är numera rätt kräsen. Det hanterar vi genom att lägga upp lite av varje på tallriken och hoppas då att något ska slinka ner vilket det alltid gör. Exempel på detta kan vara att vi kan lägga lite osttärningar bredvid köttet och potatisen så vi vet att han åstminstone kommer igång med ätandet något så när (han älskar ost). MEN det största problemet med ätandet är nog hans bordsskick. Han kladdar trots att han är så stor. Han lägger mat över hela bordet, allt som han inte gillar för dagen får absolut inte ligga kvar på hans tallrik och måste läggas låååångt borta. Han springer fram och tillbaka till besticklådan och hämtar nya bestick och lägger bort sina gamla. Han använder sällan eller aldrig sin sked eller gaffel trots att han kan äta väldigt fint när vi är på restaurang som han älskar. Han slänger också endel mat på golvet om han blir less vilket jag då bestämt ber honom att ta upp. Han kan då börja gallskrika och man får verkligen göra "handen om handen" ganska bestämt...

3. Otrevlig mot sina kamratet och vuxna
Vi har alltid varit måna om att vår son skall vara artig, tacka för maten, hälsa på grannar och liknande och säga hej då till vänner. Det har tidigare fungerat bra men nu skriker han bara "NEEEEJ inte säga hej då till mig" när någon säger hej eller hej då. När vi går hem från fsk så brukade han tidigare vinka och ibland även krama sina bästisar medan han nu argt ropar NEJ till dom. Han är också hårdhänt mot sina två bästa kompisar och är hela tiden på gränsen att knuffa dom. Dock gör han det inte men petar ibland lite väl hårthänt. Är han på bra humör och vi gör något riktigt roligt så är han fortfarande väldigt snäll och trevlig mot sina vänner men verkligen inte alltid.

4. Han slår och knuffar mig och sin far
När allt går emot honom och han dessutom är lite trött så knuffar eller slår han ibland oss. Vi säger bestämt nej och fungerar inte det tar vi handen om handen och tvingar honom att klappa fint. Borde vi göra något mer?

5. Hantera motgångar
Han har alltid haft lite svårt att hantera motgångar, om han cyklar och fastnar i en grop kan han börja skrika och gnälla. Nu nrä han är i trotsen klarar han inte av en endast liten motgång. Allt blir skrik och gnäll. Han vill gärna ha hjälp med nästan allt. Vi är osäkra om vi ska hjälpa eller om han ska få klara av saker själv?

6. Gnäll
Det är ett extremt gnällande här, ibland känns det som att han gnäller hela vakna tiden. Vi kör stenhårt på "om du frågar snällt så gör vi X". Han ändrar då tonläge och frågar på ett trevligt sätt. Dock har denna metod inte minskat ner på gnället. Han gnäller när han frågar efter en gaffel, nrä han vill att vi bygger ett pussel, när han vill ha hjälp med jackan etc.

Ja det var väl allt
Tack på förhand

[Alma]

Hej Nat,
Jag är nog inte den bästa att svara, för jag har blivit så allergisk mot fostran som går ut på beteendeförändring, och att vi vuxna lägger så stor vikt vid att vi ska korrigera våra små utan att jag tycker att vi ens riktigt begripit oss på dem... Gäller säkert inte dig, men hela förskolevärlden som jag just befinner mig i.

Men om jag svarar så kanske andra får större lust också!

Trotsen är ju en gungningsfas där en hel del som var självklart visar sig inte vara det längre. Den ska ju mynna ut i att barnet känner att det fanns stöd också när det gungade, och att det gick att finna ut vad som var upp och ned här i världen.

1. Ropar efter mamma.
Ja, tänker jag, tydlig signal. Kanske mamma är den som kan ge det han behöver i vissa vardagssituationer? Kan ni kanske dela upp det så att det som funkar bäst med mamma görs med henne, och att pappa och son får och utvecklar mer av det som funkar mellan dem?
Det är ju ingen rättighet att få vara den som borstar tänder på sitt barn... Och det är inte kul som förälder att vara den som barnet inte vill göra detta med. Man blir en mycket dålig tandborstare då! (Jag blev också ratad att få göra detta under en period, men jag blev uppskattad för att jag tydligt överlät det på pappan, och det skedde med humor.)

2. Mattrots
Visst är det när man närmar sig tre som man börjar bli riktigt selektiv och inte bara vill hösta in som förut? Naturens gång alltså...

Bordsskicket ja. Fantastiskt att han vet när det är riktigt viktigt, dvs på restaurang! När man är hemma är väl tester och experiment med mat viktigare än att hålla sig inom tallriksramen kan jag tänka (som har en kladdare på 6 år...).
Kan flera små skålar funka, som man får ta av och lägga på egna tallriken själv? Och en skål för "komposten", dvs där man lägger det man inte vill ha? Kan man från början lägga upp ett par bestick, så att han har och inte springer upp under måltiden?
Jag har som sagt en riktig matkrånglare. Och har kommit fram till att det viktigaste är att inte hamna i maktkamp vid matbordet. Lättare skrivet än gjort! Jag har bestämt att inte varje måltid får bli en korrigeringsdito. Bara ett par dagar i veckan leder jag och det i detalj för att han ska få till det och det inte ska drällas, smetas, ätas med fingrar mm. Och att man får ta upp det som hamnar på golvet, torka, smeta av mm. De andra dagarna är det förkläde på, tidning under tallriken mm som gäller och en mamma som blundar och hoppas att han någon gång kan äta hemma som han gör på restaurang...

Ny ton mot kamrater och vuxna
Jag tror inte jag skulle ta så stor notis om hur han hejar mm till andra, han är i trotsåldern. Om han skriver NEJ istället för HEJ så är det säkert för pressen om vad han förväntas göra och för att se vad som händer om man gör något annat, samt att han nu också från vuxenvärlden får ta emot en hel del NEJ själv. Har du provat att nonchalera sådant och bara lite självklart fylla i vad han egentligen borde ha sagt? Eller att efteråt göra teaterspel där du visar hur ett NEJ-hejande påverkar, t ex att den man NEJAR ryggar tillbaka?

Med knuffar och slagsmål är det annorlunda. Jag tycker inte det finns någon enkel lösning på det, men alla lösningar kräver en hel del närvaro, funderingar på vad som sker mellan de små - och jobb. Göra illa andra får man inte göra, och man man måste förhindras att kunna göra illa också. Däremot tycker jag man måste tillåta en hel del skällande från barn till barn på varandra, samtidigt som man som vuxen visar hur man kan lösa de konflikter de har.

Slår och knuffar föräldrar
Jag önskar själv att jag inte hade gjort så stor affär av det när min son rasade ut mot oss föräldrar när han var yngre. Fokus bör ligga på vad som orsakade raseriet, som ofta kommer av en vanmaktskänsla. Det har trotsbarnet ganska ofta. Här behövs paktande.
Nu är jag bättre på detta, och ett raserianfall kan lättare avledas när jag direkt visar att jag förstår varför det kom och att jag som första steg paktar i detta. Kläder är dumma. Plocka ihop saker är trist. Osv.
Bättre så än när jag höll på att försöka förhindra och reglera utbrotten. Och så har jag lärt en hel del av sk "lågaffektivt bemötande" dvs att när barnet är utom sig eller ilsk så ser man till att man själv håller sig fysiskt avspänd, att rösten inte blir gäll, att man inte frontar barnet med samma eller mer ilska. (Klassikern är ju när man som föräldrar skriker att NU FÅR NI VARA TYSTA eller blir ur kontroll själv och gormar LUGNA DIG! Eller ännu värre, drar ett barn i armen och säger att DU FÅR INTE VARA HÅRD MOT DINA KAMRATER! Dewt är ju minst sagt högaffektivt bemötande...)

Klara motgångar
Jag antar att du jobbar med paktande. Grabben din kanske utöver att mamma förstår hur himla dum gropen är som cykeln fastnade i också behöver se det komiska i att det är gropar överallt...
Hur man tränar barnet att klara motgångar är så olika. Jag tycker själv att barn behöver mycket av en samtalspartner, en yttre röst, när motgångar kommer. Mer det än att man alltid lyfter cykeln ur gropen eller aldrig gör det. Ibland måste man vara ställeföreträdare, dvs erbjuda hjälp att lyfta upp cykeln, acceptera att barnet inte alls vill göra det tillsammans, eller spela teater om att man behöver hjälp att lyfta elelr hjälp att skotta igen gropen. Ibland räcker det med att man tycker att gropen är urdum. Ibland kan man ju lyfta cykeln redan innan gnället kommer, om det är farten och målet för cyklingen som är det viktiga...

Gnäll ja. Usch det är så himla jobbigt!!! Jag brukar säga att "nej så där får jag inte lust att...", "Så kan man inte säga till mig, men så här...". Jag har så svårt för gnäll att jag blir tokig, men jag brukar göra det tydligt att det är jag som inte klarar det, inte att det är så särdeles fult, fel eller skamligt att gnälla.

[TorsMamma]

Du har fått så strålande och fint svar av alma att jag bara vill fylla på med "fostran om man så vill" kapitlet i BB. Läs också igen om trotsbarnet i barnaboken. Anna skriver just om konflikten och hur jobbigt barnet har det i de tiderna.

[miniz]

Säger som Torsmamma att du har fàtt stràlande svar av Alma!

Det jag läser ut av hennes inlägg är välj dina strider och làt resten vara, typ.

Jag tycker det samma. Nu när min fyra har hamnat i trotsen, ser jag hur enkel trots han har (för tilfället). Han säger nej och jag säger, ja men ta sandalerna dà.
Om det inte är viktigt för mig, spelar det ingen roll. Men när han inte ville följa med till skolan och hämta de stora barnen, dà màste jag bestämma och vi hade inte tid till att hitta kreativa fina lösningar, sà dà blev det en gràtande kille heeela lànga vägen (7 minuter) till skolan. Men nu vet han att treàringar kan inte stanna ensamma hemma. Om de kunde ha gjort det skulle han fà göra det, men det gick tyvärr inte.

Det var en viktig strid.

När han ropar pà mamma, tycker jag inte du ska rusa dit. Bättre är det om du gàr ut med soporna, pà en kvällspromenad eller ringer ett trevligt samtal medan det är tandborstning med pappa. Eller som Alma sa att du borstar.

Maten, jag har för mig att AW säger att man inte kan förvänta sig bordskick (gaffel och resten) innan fyraàrs àlder, men trevlig vid matbordet kan man ju vara innan.
Efter maten fàr han städa med er. Tràkigt.

Det att vara oartig och inte säga hejdà är en svàr sak. Jag t.ex ger barnen helt ledigt till de är runt fem àr.
Det enda de màste pressa ut är tack, när de fàr nàgot.
När det blir reaktioner pà att de inte säger hej, säger jag att de är smà. Och det har aldri varit nàgra större reaktioner pà det.

Motgàngar paktande, avledning, muta.

Mot gnäll säger vi med vanlig röst, jag förstàr inte vad du säger. Prata vanligt, snälla du.
Och sedan förstàr vi inte gnäll.
Punkt.
Det tar ett par tre dagar sà är gnället över!

Sedan gäller det att ha
mycket, trevligt och riktigt social delaktighet. Han behöver veta att han behövs.

Och humor, skratta tillsammans, minst en gàng om dagen.

Och mys och kram.

Och om du sagt nej, är det nej. Stà för vad du säger, men akta dig för att säga nej...

Läs tràdarna om trotsen här.
http://annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?f=8&t=18665

och de här om att säga ja.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=13057
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18769

Kram.

[Nat]

tack tack tack tack

[Nat]

hejsan,

Nu har vi kört med era goda råd i bakhuvudet under cirka 10 dagar, vissa saker går bättre och andra går väl ungefär som förut.

Maten, jag har för mig att AW säger att man inte kan förvänta sig bordskick (gaffel och resten) innan fyraàrs àlder, men trevlig vid matbordet kan man ju vara innan.
Efter maten fàr han städa med er. Tràkigt.

vi har alltid gjort som så att han har hjälpt till med matlagning och dukning men efter maten är det fri lek i ungefär 30 min medan jag eller pappan städar upp och dricker en kopp kaffe eller te. Kanske är det bra att ta med honom i städningen efter för att han skall tydligare märka att kastar man mat på golvet så blir det mer städning vilket han avskyr.

Om det inte är viktigt för mig, spelar det ingen roll. Men när han inte ville följa med till skolan och hämta de stora barnen, dà màste jag bestämma och vi hade inte tid till att hitta kreativa fina lösningar, sà dà blev det en gràtande kille heeela lànga vägen (7 minuter) till skolan. Men nu vet han att treàringar kan inte stanna ensamma hemma. Om de kunde ha gjort det skulle han fà göra det, men det gick tyvärr inte.

Det var en viktig strid.

Det är sant och det kan nog vara så att vi eller framförallt JAG väljer alldeles för många strider. Jag tycker så himla mycket är så jädrnas viktigt att det är just på MITT sätt Har jobbat hårt på att försöka låta honom bestämma mer och inte propsa på att få igenom allt jag tycker är bra. Det går faktiskt något smidigare när han får välja mer själv men ibland kan detta oxå slå slint och han får istället beslutsamhetsångest...

Maten, jag har för mig att AW säger att man inte kan förvänta sig bordskick (gaffel och resten) innan fyraàrs àlder, men trevlig vid matbordet kan man ju vara innan.
Efter maten fàr han städa med er. Tràkigt

.
Rent motoriskt kan han ju.. jag har ju sett det varje gång vi äter ute. Så hemma är det väl mer "lathet"? lättare och snabbare att äta med handen kan jag tänka. Ah ja detta är ingen stor grej och inget vi brukar lägga så stor vikt vid. Det kommer när det kommer försöker jag tänka.

Mot gnäll säger vi med vanlig röst, jag förstàr inte vad du säger. Prata vanligt, snälla du.
Och sedan förstàr vi inte gnäll.
Punkt.
Det tar ett par tre dagar sà är gnället över!

Detta får vi inte bukt med över huvud taget. Vi kör precis så men det känns inte som att det hjälper

Kram Nat

[miniz]

Spännande!
Dessa smà som inte fattar hur enkelt livet kan vara om dom bara gör som vi säger. Obs, humor!

Efter maten fàr han städa med er. Tràkigt.

vi har alltid gjort som så att han har hjälpt till med matlagning och dukning men efter maten är det fri lek i ungefär 30 min medan jag eller pappan städar upp och dricker en kopp kaffe eller te. Kanske är det bra att ta med honom i städningen efter för att han skall tydligare märka att kastar man mat på golvet så blir det mer städning vilket han avskyr.

Bra idé. Kul att kasta, tràkigt att städa! Inget straff, men en helt klar följd av màltiden. Man lagar mat, dukar pà, äter, dukar av och städar. Han behover inte vara med hela vägen, men sista biten borde han vara med pà, för det är där problemet ligger. Eller hur?

Det är sant och det kan nog vara så att vi eller framförallt JAG väljer alldeles för många strider. Jag tycker så himla mycket är så jädrnas viktigt att det är just på MITT sätt Har jobbat hårt på att försöka låta honom bestämma mer och inte propsa på att få igenom allt jag tycker är bra. Det går faktiskt något smidigare när han får välja mer själv men ibland kan detta oxå slå slint och han får istället beslutsamhetsångest...

Smà barn smà beslut, brukar jag tänka.
Den gröna eller den röda tröjan?
Inte; ska vi gà ut eller vara inne?
Det är för stort ansvar för en liten trotsputte. Du ska vara den klara ledaren som vet att ni ska gà ut eller inte.

Det att släppa pà MITT sätt som är Bäst och Rätt är inte lätt alltid. Men jag ser nu efter alla àr och alla barn att det spelar verkligen ingen roll om han har tvà olika sockor pà eller tröjan bakfram, om han vill ha skor, medan jag tycker han Borde ha sandaler.
Det spelar ingen roll att han vill ha sked för att ge katten torrfoder. Eller att han tömmer besticklàdan pà bänken och sedan därifràn till làdan, dubbelt arbete tycker jag, men han tycker det är en finfin idé.
Katten fàr ju mat och han har sina kläder pà sig och besticken kommer pà sin plats.
( Min "han" är min treàring som just nu är i trotsen själv och har en helt egen variant som är mycket behaglig, han tvärnekar ibland som betyder stora strider en sällan gàng. Det betyder inte att han "bestämmer" allt möjligt och omöjligt, det är vi som är ledarna, det är ingen tvekan om den saken, men han opponerar ibland och det är bra.)

Gnället:

Detta får vi inte bukt med över huvud taget. Vi kör precis så men det känns inte som att det hjälper

Vad gör han när ni säger att han ska prata vanligt?
Slutar det med att han ger upp eller pratar vanligt? Om han ger upp ser han att ni inte fattar när han gnäller. Nästa gàng han kommer och gnäller, säg med helt vanlig röst att du inte förstàr vad han säger och att han fàr prata vanligt, med vanlig röst. Om han inte förstàr hur du menar, fàr du visa. Be om nàgot med vanlig röst. kanske nàgot tokigt och roligt sà skrattet kommer. Ja, jag vet. Man orkar inte alltid vara sà himla kul, men det funkar som bara attan.

Kram.

[Nat]

Halloj!

Bra idé. Kul att kasta, tràkigt att städa! Inget straff, men en helt klar följd av màltiden. Man lagar mat, dukar pà, äter, dukar av och städar. Han behover inte vara med hela vägen, men sista biten borde han vara med pà, för det är där problemet ligger. Eller hur?

Mm tycker nog att kladdet minskat en aning, kanske ser han handling (kasta mat på golvet) > konsekvens (mer städning för lillen) = trist

vad gör han när ni säger att han ska prata vanligt?
Slutar det med att han ger upp eller pratar vanligt? Om han ger upp ser han att ni inte fattar när han gnäller. Nästa gàng han kommer och gnäller, säg med helt vanlig röst att du inte förstàr vad han säger och att han fàr prata vanligt, med vanlig röst. Om han inte förstàr hur du menar, fàr du visa. Be om nàgot med vanlig röst. kanske nàgot tokigt och roligt sà skrattet kommer. Ja, jag vet. Man orkar inte alltid vara sà himla kul, men det funkar som bara attan

När jag säger att han ska prata som vanligt så ändrar han nästan genast tonfall och pratar överdrivet snällt. Det låter jätte roligt. Så på så sätt fungerar det. MEN det generella gnället har inte minskat i kvantitet men vi bryter varje gnällsession lite snabbare. Är han riktigt trött/less/hungrig så kan det hända att det inte biter på honom och att han bara ger upp men i de lägena brukar jag inte truga med att han inte ska gnälla utan istället bara försöka ha en mysstund i soffan tills han mår bättre.

Trevlig lördagkväll på er!!

[Nat]

Jaha då var första perioden i trotsen avklarad och vi är inne i en lugn period. Inget gnäll, inget trots utan en glad kille som är nöjd och sprallig nästan hela tiden. Han hjälper återigen gärna till med hushållet, lagar glatt mat och städar och torkar upp. Han trotsar heller inte kring maten utan lassar in det som bjuds OCH ÄTER FINT?!?! fattar inte riktigt hur det gick till men helt plötsligt är kladdandet och handätandet också borta.

Vi bara njuter av denna lugna sköna period och hoppas att andra halvan i trotsen håller sig borta ett tag så man får pusta ut ordentligt

[miniz]

Ja visst är det skönt när lugnet sänker sig!

Njut.
Kram.

[Nat]

Halloj!

Einar är nu 3 1/2 mäktiga år och andra halvleken på trotsen pågår fortfarande. När kan man förvänta sig att den är borta?

Vi har konstigt nog störst problem med den sociala delaktigheten. Visst det trotsas med lite annat oxå, ex. att ta på sig kläder, borsta tänderna och lite sånt men det är oftast inget problem utan vi löser det. Det som däremot krånglar och trotsas och bråkas kring vaaarje dag är att hjälpa till i hemmet. De kreativa sysslorna gör han så gärna, pyssla, leka och ta hand om lillebror går oxå fina fisken. MEN när vi säger att det är dags att jobba då sparkas det bakut. Han skriker neeeej, gömmer sig, säger att han vägrar att hjälpa till, att mamma kan fixa det själv, han vill inte, han vill inte ha nån mat så han tänker minsann inte laga den heller etc etc. Vi säger oftast att man måste hjälpa till i en familj. Nån gång ibland spårar det ut och jag hotar och säger dumma saker som att ska man äta får man hjälpa till att laga maten. Anar på förhand att det är dumt

Ofta har jag ganska korta luckor att hinna städa/handla/laga mat/trädgårdsarbete iom att vi har en 4-månaders baby. Så när Einar toktrotsar på min lilla lediga tid där vi ska jobba ihop så hinner jag lixom inte göra klart det vi ska. I värsta fall hinner vi inte handla klart på coop, eller maten blir halvfärdig etc. Det är svårt att vänta med lillebrors sömn eller mat och då blir det ett avbott i den sociala delaktigheten. Ja ni förstår..

Vad är det jag missar? hur ska vi tänka här, jag känner mig helt snurrig.

Kram

[mari]

Spontan tanke.
Han har ett behov av att vara mer självständig och få ta mer ansvar.
Gör ett schema tillsammans med honom. Avsätt tid för det.

På det schemat ska det finnas saker som du och han gör tillsammans men också något han ansvarar för helt på egen hand.
Ett barn som varit i bruk och närmar sig fyra år kräver ett sådant ansvar och att den sociala delaktigheten inte enbart är något som sätts in på den vuxnes villkor.

Avsätt tid och lyssna på vad han säger att han vill ta ansvar för.

Glöm inte att invoilvera honom i att ni ska lära upp småsyskonet också.

[mari]

Alltså underskatta inte honom.

Han kan säkert göra något i matlagning redan. Tecx på egen hand bre lunchsmörgåsar ¨åt er.

Tänk tillsammans på något som stärker hans självkänsla som verkligen får honom att känna sig praktiskt och konkret behövd.

INte på en ettårings nivå. Trots är faktiskt till för att man ska växa utöver sig själv.

[Nat]

stort tack Mari för svaren. Vi har haft en sjuk storkille hos oss i över 2 månader så vi avvaktar lite med att göra några ändringar dagtid. Däremot ska vi ta tag i hans sömn nu i helgen för den har hamnat lite snett iom sjukom och syskon. Återkommer säkert hit när vi fått koll på sömn och sjukom

[TorsMamma]

Hej Nat,

Här är mina tankar. Socialdelaktighet som du fått veta är ju liksom nyckeln. Men även den måste ju "ifrågasättas" barn ställer frågor från 3 års ålder i "Påståendets form" Jag vill inte! Jag orkar inte! osv... Frågan är ju så klart, klarar ni er bättre utan mig?

Svaret är NEJ, det gör vi faktiskt inte. Här kommer teater in. Världen stannar!! HÄPP, jasså ingen hjälp med maten, hur gör vi då? Vad äter vi då? Hur skall vi bli mätta idag? Han är stor nog att nästan kunna koka typ makaroner själv. Gör som Susan D, var LAT! Ligg på soffan och instruera. Tala om hur man gör och låt honom prova. Ha lite förtroende, visa att du litar på att han kan fixa något till lunch. Även om det är macka och musli så är det också mat typ. Men han kommer växa om världen stannar och HAN är den enda som får den att gå vidare. Här krävs förberedelse och tid.

OJDÅ, vi hinner inte gå ut om vi inte har gjort detta först.... osv... Livet har konsekvenser. Om vi tillsammans är snabba och gör detta då hinner vi kanske med detta också. Ojdå, tyvärr hinner vi inte med det vi vill för världen stannade då vi inte kom vidare.

Mitt exempel som jag har är att varje dag när jag hämtar (nej för pappa curlar.... ) så stannar jag bilen vid brevlådan och sonen måste hämta posten. FÖr det är det som man bara MÅSTE göra tillsammans. Jag kör bilen, han hämtar posten. HÄPP. Bilen har stått både 5 och 10 min med avstängd motor någon gång för att sonen inte hämtar posten. Världen stannar. OJDÅ ja, då hinner vi inte spela IPAD idag då vi måste laga maten nu. 8)

Trist, livet är trist ibland, ibland även skit och framförallt orättvist.

Sist, Han måste hjälpa till med lillasyster, byta blöjor, fixa dona, vagna, assistera osv.. bada ihop m.m. Här kommer deras samhörighet in, Hans jobb är att ta hand om lillasyster och hjälpa till och bry sig om. Är lillasyster ledsen, ojdå, vad gör vi då?? Låt honom klura på den och sen trösta. Han klarar det.

Jag läste en gång att den "empati" vi inte har lärt oss före 8 år kommer man inte lära sig efter det. Jag hoppas det är fel, men detta innebär att vi måste jobba på empatiförmågan massor fram till 8 års ålder är min tanke. Så börja idag är mitt råd.

KRAM!