nödrop från trång tvårummare

[Karin Svedberg]

Hej igen!

Efter drygt en vecka av ljuvlig sömn är vi sedan några nätter tillbaka i buffningsträsket med timslånga skrikperioder på natten och har lyckats fastna riktigt rejält. Vad hände?
Jo, vi flyttade tillbaka in i sovrummet. Vår tvårummare är riktigt liten och vårt sovrum är också sonens sovrum. Sedan kurstarten har vi sovit i vardagsrummet på madrasser. I min enfald (skäms jättemycket) intalade jag mig själv och min man att vi kunde flytta in när sonen var kurad och sov bra. De första nätterna var vi ju ändå tvugna att sova utanför rummet så det fortsatte vi helt enkelt med eftersom det funkade. Då. Så istället för att från början införa draperi vid hans säng så gjorde vi det som sagt för några dagar sedan. Min teori är att han blivit oroligare nu pga att det är betydligt mörkare runt sängen, när han vaknar till, och för att han hör oss röra sig i sängarna. Tidigare var han ju ensam i det tysta rummet. Att vi sedan inte lyckats lugna honom i detta nya beror naturligtvis på felaktig attityd och panik hos framför allt mig. Jag har så svårt för attityden av självklarhet när han drar igång med sitt ledsna skrik.......suck! Vi håller mitt i alltihopa på att utreda om han är mjölkallergiker (han har svåra eksem och är dålig i magen) så jag oroar mig för att det är det som väcker honom. Men vi borde ju kunna lugna honom ändå.........

Nog med självömkan det jag konkret undrar över är om det finns någon med erfarenhet av att kura och sova i samma rum? Det låter ju oundvikligen när vi är i rummet, vi vänder oss om i sängen osv. Som det är nu ligger vi som på nålar och försöker att låta så lite som möjlighet. Det känns inte rätt heller, vi måste ju kunna röra oss i sängen! När man måste smyga ut och ramsa utanför dörren går det ju inte heller att vara knäpptyst. Och hur länge ska man egentligen vänta innan man går in igen? Måste han ha somnat?

julhälsning från Karin
(som längtar ihjäl sig efter en större lägenhet)

[father of sons]

Hej!

Jag känner igen mig.Det är så svårt att dela rum, vågar knappt gå upp och kissa.. Det är så att man faktiskt stör när man sover i samma rum. Vi bor i också i en tvåa (stor) och vi flyttade helt enkelt ut dubbelsängen i vardagsrummet. Det går bra! Sonen har ett jätte-stort sovrum.. Vår tanke nu är att vi fyller sovrummet med barn och bor kvar i vardagsrummet.

Om er tvåa är för liten för dubbelsäng i vardagsrummet, kan ni inte ha loftsäng?
Bäddsoffa, tills den större lägenheten dyker upp?

Lycka till!

/ Mamman till sönerna

[Tessan]

Hej!
Kan bara hålla med Father of sons!

När Felicia var liten hade vi också bara en tvåa och vi flyttade ut i vardagsrummet. Köpte rumsavdelare på IKEA och det fungerade jättebra.

/Tessan

[PS]

Okej, vi har en ETTA så jag kan berätta att det går! Finns det inga alternativ ser man till att det funkar helt enkelt (hm, fast enkelt har det ju inte riktigt varit under vägen..).
Vi kurade aldrig helt "renlärigt" utan tog det stegvis, men vi använder verktygen (ramsan räcker i princip alltid). Vi införde också draperi först efter ett tag men hade det beckmörkt i rummet även innan så det var inga problem. Däremot ljuden... I början låg jag också som på nålar och vågade knappt röra mig. När min brors familj kom på besök var vi 6 personer i ett rum varav en femåring. Jag sov inte många minuter (panikslagen av nervositet första natten, men sen gick det bättre), men det gjorde lillskrutten! Efter det blev han mindre ljudkänslig (de var här tre-fyra nätter). Nu sover vi alla tre till radion väcker kl 7! Jag med öronproppar. Vid behov ramsar vi från sängen (en meter från hans säng, bakom draperiet).

Lite peppning alltså, det går att vänja dem! Ett tips är att sätta i öronproppar (man hör ändå om de piper, i alla fall genom mina, men man slipper överkoncentrationen och vågar röra sig själv).

[Annrik]

Hej!
Vår son är snart ett och ett halvt och vi har delat sovrum hela tiden. I början var det mer jobbigt för då var killen mer lättväckt och man vågade knappt gå på toa på natten. Men det blev bättre och bättre och nu är det inga problem alls. Jag kan till och med ha min väckarklocka som ringer utan att han vaknar.
Vi har aldrig haft draperi utan istället beckmörkt i rummet. Ramsar gör vi ifrån sängen.
Det kan alltså funka med rätt attityd! Tänk på att ni under senare tiden har ändrat mycket saker för sonen. Han undrar helt enkelt vad som gäller och då måste ni vara där och ge lugnt och tryggt besked. Lycka till
Anna

[Lottanen]

Vilken tur att detta forum finns, med människor i samma situation som en själv! I "riktiga" världen har jag inte stött på nån med ett barn som har samma sömnproblem som mitt barn, men här kan man dela med sig av erfarenheter. Bra bra!

Jag är mitt uppe i tredje kurnatten och har vågat somna i nästan 1 1/2 timme på soffan, då plutten sov i nästan 2 h i sträck! Min man sover i köket, för vi bor också i en tvårummare. Klockan är nu 2:52 och vågar mig kanske på en ny tupplur innan morgonen.

Vi hade också tänkt flytta in i sovrummet så småningom och undrat hur det kommer att bli. Vår lilla kille på 8-månader är extremt lättväckt och har aldrig någonsin sovit en hel natt i hela sitt liv, utan alltid vaknat minst 4 ggr/natt (en bra natt). I genomsnitt har det blivit ca 6-10 ggr/natt, ibland mycket mer.

Skönt att höra om era erfarenheter med att sova i samma rum. Att sova i vardagsrummet tills vi hittar ny större lägenhet känns lite väl magstarkt, men det får bli så om det är enda lösningen. Men allt handlar ju till slut om attityden, right?!

Jag skulle också vilja veta efter hur lång tid ni andra mammor och pappor flyttade in i samma sovrum som barnet?

Mvh,
en återigen optimistisk Lotta

[Karin Svedberg]

Tack för alla svar!

Håller verkligen med föregående talare om att det är väääääldigt bra att detta forum finns!

Vad gäller när man ska flytta in i sovrummet så skulle jag göra det på en gång under uppföljningsveckan. Det ångrar jag att vi inte gjorde. Vår lägenhet är som sagt riktigt trång med två dörrar i vardera ände av rummet som vetter mot hallen och köket. Detta gör att det är fullt med ljud in till sonen som ska sova, vilket ju är meningen. Vi hade också problem med att han var lättväckt, men det har minskat enormt sedan vi slutade tassa omkring och viska. Dagtid som kvällstid lever vi på som vanligt, spelar musik och diskar högljutt som aldrig förr!

I natt var förresten en bra natt och sonen sov 7-7 med några uppvaknanden, då han pratade lite och kröp runt i sängen. Inga skrik alltså! Vi behövde aldrig ramsa. Jag tycker det verkar underbart att kunna komma till ett stadie när vi kan ramsa från sängen. Det låter superbra!!!

God Jul!
Karin