... med andra ord är vi alla piggare nu!!!... men... Stina är aldrig nöjd när jag lägger henne i hennes säng för att sova. Jag uppfattar det som att hon inte vill att jag lägger ner henne. Vi kör skrattet till go´nattet och allt det där (och hon är en riktigt glad skit på dagarna) men så fort vi kommer in i hennes rum för läggning blir det lite spänt liksom. Jag tycker att det känns så skumt att det, från det varma med skratt och mys ena sekunden, blir pang ner i sängen och plötsligt får man inte gulla, småprata och klappa om utan bara solfjädra (den motsträviga gnällande masken) och sedan vända på klacken och robotramsan ut... jag känner mig så himla okärleksfull och onaturlig. Det känns inte alls som jag! Säkert smittar det av sig, även om jag naturligtvis försöker vara "vänlig och hurtig men bestämd" inför henne. Hon somnar sedan på max 5 minuter med lite husljud så det är inte insomningen som är problemet.
... och ja, jag är säker på att hon är mätt när jag lägger henne!!!
Saken är den är att jag tycker att det är jättejobbigt att lämna henne i sängen när hon låter sådär ynklig och övergiven (som det låter i mina blödiga mamma-öron)
Allt jag vill är att hon ska känna njutningen med att få lägga sig i sängen... att hon ska tycka att det är mysigt! Är det vanligt att det tar tid innan de verkligen vill lägga sig? Blir det verkligen så för alla säkra sovare att de är nöjda när man lägger ner dem, och dessutom är nöjda när de vaknar, eller
Jag har läst en hel del trådar på detta fantastiska forum och inser att vårt "problem" inte är så stort men att alla frågor, stora som små, bemöts med respekt och vänliga svar (annars hade jag aldrig skrivit in), jag må vara lite blödig men detta lilla problem känns ganska stort för mig!
Tack på förhand!
Skratta och busa massor innan läggdags, flyg in i sovrummet och lägg henne med glada miner i säng. Kittla ner henne i säng, och ramsa dig ut i samma glada anda - inga robotramsningar utan en glad och munter ramsa som fortsätter i samma anda som ni precis haft.
. Jag försöker lugna och samtidigt byta blöja och pyjamas snabbt och smidigt (det går INTE smidigt kan jag meddela), försöker solfjädra henne lugn men hon är knappt nåbar, bara galet hysterisk. Jag ramsar ut så snabbt jag kan för att hon ska slippa se spök-mamman och hon skriker fortfarande som en galning där inne. Jag blir osäker såklart, försöker både ramsa henne lugn utanför dörren och göra husljud respektive bara låta henne lugna sig själv, vilket hon inte gör. Efter kl tre (då det gått en timme) kan hon tillslut somna om snyftandes (till slut nådde jag fram med ramsan... jag vet att man ska ramsa sparsamt, men jag slösade nog en års-ranson 
).
Mat, mat och mera mat, äta sig MÄTT vid varje mål!