Häromdagen när jag städade i arbetsrummet hittade jag en Larson!-tidning från senare hälften av nittiotalet. Där fanns en stripp som jag gärna vill diskutera med er:
En figur som heter Hundbert skall undervisa i ämnet folkvett. I Rutan ser vi två män, som uppenbarligen känner varandra väl (förekommer av vad de säger) och en tredje part, som står en bit i från och som inte känner de båda andra. Platsen är en busshållplats. De första två pratar ett språk som den tredje inte förstår. Han som inte förstår, ser lite irriterad ut. Hundbert talar om för oss, att det är ohyfsat att tala ett språk som andra inte förstår.
- Hmm..
Innan vi går in på detta berättar jag också om en händelse som jag var med om för sju år sedan, då jag gjorde min praktik. Jag står i kapprummet, i färd med att ta på mig jacka och mössa. Det är ingen annan där. Efter en stund kommer in en dam, som jag träffat som hastigast, hon undervisar i finska för skolans finskspråkiga barn. Vi börjar prata med varandra - på finska. Strax kommer in en tredje lärare. Hon passerar oss, hämtar sin jacka, och på utvägen säger hon:
- Tänk på att ingen annan förstår vad ni säger.
8-[ - Hmm-mm...
Alltså: I båda fallen pratar vi om privata samtal, som den tredje parten inte har ett dugg med att göra. På en busshållplats, och i ett kapprum. Om jag vill växla ett par ord med en annan person - oavsett språk - så utgår jag ifrån att jag kan göra det, utan att en eventuell tredje part lägger sig i - samtalet är privat. Vad opponeras det emot? Den tredje partens oförmåga att tjuvlyssna?
Vad borde jag ha sagt?
- OJ DÅ!
Nästa gång bokar vi konferensrummet när vi vill växla ett par ord oss emellan, och drar ner mörkläggningsgardinerna också, för säkerhets skull. Alltså: en serietidning som riktar sig till barn och ungdomar, samt en person som undervisar barn och ungdomar.
Jag skulle förstå detta, ifall den tredje parten var med oss, och vi helt plötsligt växlade språk. Det är ohyfsat, och så gör man inte. Jag kommer att lära Hugo, att det räcker med att det finns en person runt bordet eller med sällskapet som inte förstår, och man växlar språk, per automatik.
Men jag hoppas verkligen att jag kan och får, på ett bibliotek, på en buss, på en busshållplats och på andra offentliga platser prata finska med mitt barn utan att allmänheten lägger sig i.
Säg mig snälla, att dessa båda fall var och är undantag, som bekräftar regeln!
Båda situationer du nämner låter väldigt underliga för mig. Mina barn är också tvåspråkiga och deras pappa pratar alltid spanska med dem. I vissa situationer t ex när han är på lekplatsen och vår pojke har gjort något dumt, då vill han kanske att det andra barnet (och dess föräldrar) ska förstå att han säger till gossen att han inte får göra så- då pratar han svenska med honom, men inte annars. Fick nyligen kommentaren på lekplatsen (där får man verkligen uppleva mycket!) att en mamma undrade om hennes son tyckte det var otäckt att han inte förstod vad min man sa till vår son. Jag sa något i stil med att om han inte har upplevt att människor pratar olika språk än så är det väl dags att han lär sig det. 
Tack, jordgumman, för mycket fina ord och ett klokt svar! 
Jag visste väl att det fanns andra här, som fostrar små "dubbelspråkare"!
