Detta är svårt att skriva och beskriva, men jag ska försöka, för jag behöver verkligen hjälp.
Jag förstår inte mig på våran dotter längre! Clara, snart 4,5 år.
Trotsåldern ska vara mellan c:a 2,5 till 3,5 år när man är liten tjej.
Den tog vi oss igenom med Barnaboks-tänk, gränssättningar och fantasi.
Jag tycker vi hanterade det bra, även om det var jobbigt.
På Clara började trotsåldern strax innan 2,5 år, men när tar den SLUT
??Det har kommit någon helt ny fas i det hela och jag kan varken förstå henne, eller hantera det rätt, uppenbarligen, eftersom det inte slutar.
Hon har alltid varit viljestark och envis, men aldrig som hon är nu!
Hon får VÅLDSAMMA raseri-anfall! Kastar sig ner på golvet och rasar och härjar och GALLSKRIKER för minsta lilla sak! Och det kan verkligen vara rena bagateller!
Hon har även blivit OTROLIGT högljudd. Gapar, skriker höga tjut. Helt utan anledning skriker hon till ett högt tjut som verkligen går genom märg och ben!
När jag ber henne hjälpa mig med något, kan hon VRÅLA ”-MEN DÅ GÖÖR JAG VÄL DET DÅ!!!!” Arg
som ett bi!Lillasyster Ida, som är på livets topp, (2, 5 år, och glädjen personifierad O:) ) åker på knuffar och slag. Clara dominerar henne fullständigt. Bestämmer ALLT vad de ska leka, och gör Ida minsta lilla ”fel” i Claras ögon, gapskäller hon ut Ida, alternativt knuffar till henne. Sliter ständigt saker ur händerna på henne. Ida är ju så from, så hon accepterar allt detta, och det skär i mig! Men hon har naturligtvis även börjat härma Claras gapande och knuffande…
Clara kan vräka ur sig saker som att ”-Du är ingen snäll mamma”- Får inte jag det, så SLÅR jag dig”, och hon har faktiskt vid flera tillfällen slagit till mig! En gång rakt i ögat, helt utan förvarning, jag satt bara helt still i soffan. Och idag bet hon mig i låret! Det som utlöste detta var att dom bråkade om en liten börs med låtsas-pengar, och jag sa, ”- Då tar mamma den ifall ni inte kan samsas, vi ska åka nu ändå”
Gapandet och ilske-utbrotten varvas också med tjurighet och gnällighet.
Det kan börja redan på morgonen med att vällingen är för kall eller för varm. Rent nonsens, eftersom jag VET att den är lagom. Börjar det fel, kan hela dagen bli sådan…
Det är också jobbigt ifall vi hälsar på hos någon, eller har besök. Hon tjurar, och sliter saker från de andra barnen och ska ha uppmärksamhet.
Hon började på dagis i mitten av augusti. Det har gått bra, och hon verkar trivas där.
Fröken säger att hon verkligen kommit in i gruppen nu och är som en av de andra.
Det kändes att hon behövde lite ”space” från mig, och att det var dags att utforska världen på egen hand lite. Hon går 3 dagar/vecka á 3,5 timmar. Ida är hemma med mig året ut.
Jag tror inte hon fått gapandet från dagis, för fröken är av den gammeldags sorten som utan att någonsin höja rösten får barnen att lyssna. Blev faktiskt djupt imponerad av henne en gång då jag var med gruppen i skogen. En av tjejerna ”störde” en fin liten sång, fröken sa till henne 3 gånger, och när hon inte slutade ändå, fick hon sitta på en sten en bit ifrån, tills hon kunde bete sig. Hon ursäktade sig efteråt och ville verkligen förklara ifall jag tyckt hon var hård. Jag sa att jag tyckte det var jättebra, och att vi själva gör så ifall det brakar ihop fullständigt hemma.
Förvisar gör jag när det går alldeles åt skogen, men jag tar inte till det i onödan.
Är det det jag ska kanske? Vara lite tuffare? Oftare?
I övrigt tycker jag mest jag maler på om att man gör inte så, utan SÅ istället/ Jag säger inte så till dig, då säger inte du det till mig heller/ Slår hon - tvingar jag fram en kram/och så naturligtvis Ojdå, råkade du, hur var det nu man gjorde?
Men jag gör lite av varje, vad ska jag fokusera på?
Just nu tycker jag att jag mest gör det ”förbjudna”, hänger efter i ett snöre, jag varken kan, vill eller bör ju acceptera ett sån´t här beteende. Jag förstår henne inte alls!
Det kan naturligtvis vara halvdagar, eller timmar då det fungerar strålande, hon är inte sådan här HELA tiden, men allt för mycket om dagarna för att det ska kännas sunt!
Det fungerar oftast fantastiskt bra när hon och jag jobbar på med något tillsammans själva.
Hon säger ofta att hon har ont i magen, enl. Barnaboken ett sätt för kroppstypen "Sparrisen" att säga att något är fel...men VAD??
Tack alla som orkat läsa allt detta…Jag har försökt att inte gnälla, och är ledsen om det ändå låtit så, men jag behöver verkligen råd…
Hjälp mig!!
Kram anna
Jag kan se några saker här!
Dagis är en stor förändring även om det fungerar bra! Och ofta inleds en förändring med en förälskelsefas där ALLT är toppen. För att strax falla till botten.... Helt plötsligt ifrågasätts ALLT - tom sin egen existens! Det brukar ta ca 2-3 månader så det passar i tiden. Därefter brukar det plana ut. (Jämför gärna med hur det var att räffa en ny förälskelse i tonåren 
!) Uttrycken för denna botten kan vara just så som din flicka beter sig. 
!
) För jag tänker på en liten unge som bara aldrig slutade trotsa. Vi levde verkligen i en idll (tyckte jag) och när jag nattade henne kunde hon ilsket utbrista: "Kasta nu inte min docka i gokvet!" Häpen undrade jag varför i fridens dar jag skulle kasta hennes docka i golvet. Svaret blev: "Den KAN faktiskt gå sönder!" Jaha 
Är det inte viktigt med uppföljda förvisningar nu? 
"Tidigare förvisningar" - alltså att ingripa TIDIGARE än innan. En chans är nästan en för mycket...