3-årig dotter är otrevlig/aggressiv mot sin pappa

[Mottiloni]

Hej,
jag skriver till er för att få lite råd angående vår superfina tjej. Hon faschinerar mig dagligen med alla sina idéer, sånger, bus och påhitt, som de flesta 3,5-åringar förmodligen gör. Jag skulle säga att hon och jag har en väldigt bra och avslappnad relation där gränserna är tydliga och utrymmet stort för bus, gos och allt annat som gör livet roligt att leva. Med lillebror fungerar det också ofta mycket bra.
Nu till vårt problem som kanske kan kännas futtigt, men det påverkar vårt familjeliv i ganska stor utsträckning - hon markerar dagligen, ibland mer eller mindre konstant att hon inte tycker om/vill vara med sin pappa. Han är i alla fall i mina ögon en mycket bra pappa, vi har samma/gemensamma gränser för vad man får och inte får göra, han busar, gosar, läser böcker, snickrar, målar, klipper gräs, letar efter mask, lagar mat, ja kort sagt allt med våra barn och det på ett mycket kärleksfullt sätt. Ofta markerar vår dotter sin aversion gentemot honom när vi är tillsammans alla tre/fyra, vilket vi har tolkat som att hon uppfattar sin pappa som en konkurrent om min uppmärksamhet, samtidigt markerar hon inte så här mot sin lillebror när jag är med. Det fungerar också mycket bra när hon och min man är ensamma tillsammans. Hon säger till sin pappa att han är dum, att hon ska gräva ner honom i ett hål med, mera, hon vänder sig bort när han kommer hem och vill ge henne en kram, blir mycket upprörd när han tillrättavisar henne även om han gör det på samma sätt och i samma situationer som jag gör, hon säger "gå bort" när han sätter sig ner med henne och undrar vad hon gör/berömmer hennes teckning/säger att han tycker om henne - kort sagt allt han säger och gör är (ofta) fel enligt henne. Detta gör oss förtvivlade och vi vet inte hur vi ska göra, hur vi ska bemöta detta beteende. Vi kan naturligtvis inte hindra henne från att känna det hon gör, men vi tycker samtidigt att det måste finnas en gräns för hur man beter sig gentemot andra - såhär kan hon ju inte uppföra sig mot andra som kanske inte är lika benägna att älska henne villkorslöst. Det är inte enbart en fråga om att min man känner sig sårad menar jag - det är också en principfråga.
Vi har provat att ignorera det taskiga hon säger och gör (men naturligtvis låtit henne vara på sitt rum en stund om hon har slagits) i förhoppningen att den uteblivna förväntade effekten ska få henne att tröttna.
Vi har pratat med henne, tillsammans och var för sig och sagt att man får tycka och känna vad som helst men att det inte är okay och säga och göra vad som helst för att man kan bli ledsen då.
Vi har provat att ge igen med samma medicin - om hon beter sig på detta sätt visar vi tillsammans att det inte är roligt att vara med någon som är sig taskig och att hon får leka själv en stund och så gör vi något annat än att fortsätta leka/vara med henne.
Snälla - finns det någon där ute som kan ge oss råd om hur vi ska göra för att hjälpa vår dotter och oss själva komma ur vår tråkiga och låsta situation?

[Papput]

Men inledningsvis skulle jag vilja säga att *mitt* hjärta skulle brista var gång det hände - skulle det någonsin inträffa. Blinkade bort en tår när jag läste inlägget...

*harkel* Hur som helst:

Det är väl läge för litet självanalys exempelvis när detta började inträffa, har det eskalerat eller alltid varit på samma nivå? Sker ingen avmattning under några som helst omständigheter?

Det fungerar också mycket bra när hon och min man är ensamma tillsammans. Hon säger till sin pappa att han är dum, att hon ska gräva ner honom i ett hål med, mera, hon vänder sig bort när han kommer hem och vill ge henne en kram, blir mycket upprörd när han tillrättavisar henne även om han gör det på samma sätt och i samma situationer som jag gör, hon säger "gå bort" när han sätter sig ner med henne och undrar vad hon gör/berömmer hennes teckning/säger att han tycker om henne - kort sagt allt han säger och gör är (ofta) fel enligt henne.

Denna paragraf fattar inte jag i alla fall, utveckla och förtydliga. Tänk på att radbrytningar kan göra underverk för att åskådliggöra en texts tankar och frågor.

Att intellektualisera om att hon inte kommer undan med beteendet mot människor som inte älskar henne villkorslöst är ju mest energikrävande och en självklarhet. Du nämner inga andra friktionssituationer, är det för att det inte finns några?

Hjälp mig (oss) hjälpa er - om vi kan - genom att utveckla en smula. Det låter som en hemsk situation och jag kan tänka mig att man inte är på sitt allra mest välformulerade vis om man skriver i affekt.

Förvisningen verkar ju hur som helst inte funka. Hoppas ni orkar skriva mer.

Eder,
Papput

[Mottiloni]

Hej,
ja det är inte så roligt detta, hennes far känner sig inte speciellt uppskattad vilket, om detta pågår mycket längre till, naturligtvis riskerar att färga av sig på hans beteende gentemot henne.

Angående det otydliga, förhoppningsvis ett förtydligande; när vår dotter är ensam med min man fungerar deras relation mycket bra - endera när de är bortresta tillsammans hos farmor/farfar eller när bara de två eller tillsammans med lillebror är ute i trädgården och pysslar. Det är enbart när hela familjen är samlad som hon agerar på detta sätt.

Exempel på beteende; Jag och dottern sitter i soffan och myser på kvällen, pappa kommer och sätter sig på andra sidan dottern och vill också vara med och mysa/läsa saga/höra dotterns berättelse etc. varpå hon vänder sig bort från honom, alternativt säger åt honom att gå bort.
Om pappa säger åt henne något så är han "dumma pappa, man får inte säga så", men om jag säger precis samma sak i samma situation, ibland i direkt anslutning som en reaktion på dotterns klagan inför mig på pappans beslut/utsaga, så händer inget.
Dottern kan prata om pappa hela eftermiddagen och när han sedan kommer hem från jobbet och vill krama sin dotter så går hon ifrån honom och vill inte ha någon kram och inte svara på frågor om hur dagen har varit.

Jag/vi vet inte riktigt när detta började. Hon har just gått igenom sin 3-års trots och under en period var alla i familjen regelmässigt dumma vad vi än gjorde, detta har nu lugnat ner sig mycket och det är endast i relation till pappa som detta "kvarstår" och möjligen har förvärrats. Hon var ganska hård mot sin lillebror i början, men detta lugnade ner sig ganska snart när jag markerade att det var oacceptabelt, varför tar hon då inte till sig samma sak när det gäller hennes far?

Detta är så frustrerande, speciellt som hon kan vara mycket älskvärd mot sin pappa när de är ensamma, och uppenbarligen trivs mycket bra i hans sällskap, men stöter bort honom när vi är tillsammans. Försöken att gemensamt ignorera respektive markera att "det kan slå båda vägar" har vi gjort för att markera att ingen av oss tycker att beteendet är acceptabelt - så att pappa inte ensam ska behöva göra denna inpopulära markering - att visa att vi utgör en enad front. Jag har också tydligt markerat för henne att också jag blir ledsen när hon gör/säger saker på detta vis eftersom "pappa är min kompis och du inte skulle tycka om att jag sa så elaka saker till någon kompis som du tycker mycket om". Ibland tror jag att hon förstår på ett intellektuellt plan att det är fel, men hon kan liksom inte riktigt låta bli i alla fall. Kanske är det ett kvarvarande trots-syndrom på en fråga hon inte riktigt har fått besvarad . Men om hon inte har fått nog med svar efter alla dessa tydliga markeringar från vår sida så vet jag inte hur vi ska gå vidare...

Ibland tror jag att det bästa är att under en period reagera mycket kraftigt mot detta genom att låta henne vara på sitt rum varje gång dessa tendenser visar sig, samtidigt misstänker jag att detta skulle ge hela handlingen så stor uppmärksamhet att det kanske bara skulle eskalera..

Ja, jag vet inte hur vi ska lösa detta. Hon är ju en så fantastisk person och det är synd att vi båda inte ska få njuta av denna människas kärlek och personlighet.

[annawahlgren]

Tack, Papput Jag ska egenligen inte alls lägga mig i ert samtal som är gott och konstruktivt.

Vill bara ge ett banalt praktiskt tips: Gå. Kommer pappa och vill sitta i soffan på andra sidan, gå. Res dig utan kommentarer och ha ett ärende. Det är den närvarande vuxna som är centrum i en värld som är speciellt omtumlande i trotsåldern. Hon är inte mogen än att omfatta båda SAMTIDIGT som likvärdiga centra. Vänta ut henne. Lägg inte allt på den känslomässiga bogen utan se det som ett försök att få ordning på tillvaron, den som står på huvudet i förvirring för henne.

Du ser ju av hennes trygghet med och tillgivenhet för pappa på tu man hand at det inte är fråga om aversioner - bara om förvirring, faktiskt. Läs gärna om cenrtumteorin i Barnaboken och ha tålamod, gläd dig åt hennes fina förhållande med lillebror och sätt dig själv åt sidan Den stora lyckliga sammansvetsade familjegemenskapen är naturligtvis målet, men barnet är inte framme vid målet än. Barnet är på vägen dit.

[Mottiloni]

Jag har som ni förstår grubblat vidare på detta problem även under helgen. Jag ska läsa mer i Barnaboken, den ligger framme hela tiden under soffbordet Jag tror att jag förstår vad du menar Anna, att vår dotter ännu inte klarar av att ha två centrum (har ingen uppkoppling hemma så jag har inte hunnit läsa om centrum-teorin ännu). Det är ju en befriande tanke som känns helt rimlig med tanke på att vi innerst inne båda vet att hon älskar oss båda.
I situationen i soffan är det ju naturligtvis en mycket bra idé att jag helt sonika går därifrån, men som det är nu är sannolikheten mycket stor att hon då också reser sig och följer efter mig för att hjälpa mig med vad det nu är jag måste göra - vilket gör att den mysiga stunden inte kan avnjutas av någon av oss ?! Jag har inget problem med att sätta mig själv åt sidan, men är tanken att vi under en period medvetet ska "byta ut" mig mot min man?... riskerar vi inte att hon blir än mer förvirrad då?...måste läsa på här känner jag...
Vid matbordet är det ju ytterligare en aspekt som ska vägas in, jag kan ju inte låta bli att äta (dvs, gå därifrån) bara för att dottern hellre vill sitta brevid mig /fryser ut sin far/säger mindre trevliga saker till honom? Vi måste väl markera på något (annat) sätt, men hur?.... Som det är nu är middagarna ofta stressiga, tråkiga, gnälliga, böliga och otrevliga, i stället för en möjlighet att höra hur alla har haft det under dagen och prata.

Problemet är på sätt och vis hur vi ska kunna vara konsekventa och tydliga gentemot henne (orsak=verkan) utan att samtidigt ge henne en "negativ" möjlighet att kontrollera situationen - ett maktmedel. Vi är föräldrar och hon är vårt älskade barn, det är vår uppgift att guida henne och inte tvärt om. Hon har aldrig lyckats/behövt ha mat, sovande, toalettbesök eller något annat som ett sätt att kontrollera oss och vi vill inte ge henne ett känslomässigt/socialt maktmedel heller. Hon har helt enkelt hittat vår känslomässiga/föräldramässiga akilleshäl och vi har fallit platt på näsan... Vi vet inte vet hur vi ska svara på hennes frågor eftersom vi uppenbarligen har missförstått frågan ? Kanske har vi som Anna säger fått det hela om bakfoten och ska inte ta det personligt utan vänta ut henne...
Det känns som om vi har en lång belägring framför oss i åsynen av en synnerligen omyndig, despotisk och förvirrad härförare som lyckligtvis tar sig tid och prutta de utmanade/tillfrågade föräldrarna på magen lite då och då
Än en gång tusen tack för era svar och ert engagemang! Ikväll är det en mamma som ska läsa på ordentligt!!!

[Fru-Angelsmark]

Jag vill berätta hur Zara beter sig just nu om det kan va en liten tröst....

När min man kommer hem från jobbet är det många som drar i honom. Visst, puss och kram på pappa från Zara men det är lixåm inte just då hon vill ha hans uppmärksamhet. Hon väntar tills han gör något annat.

Härom dagen, när hon klappade till sin far med en ficklampa på näsan , höll jag (oxå) på att svimma.
Zara sprang och jag tog några djupa andetag

När vi hämtat oss så kom vi fram till att funkar det inte att få uppmärksamhet på normalt sätt så hade hon ju nu hittat ett sätt som kunde få vem som helst uppmärksam .


Jag gick in och pratade och hämtade ut henne med en förklaring om att så gör vi ALDRIG mer. Arg förvånad och ledsen var hon men blåsa och säga förlåt gick bra.

Jag som känner av det mesta pusslar ihop familjen. Jag frågar inte vill du mamma eller pappa ska hjälpa eller pappa "kanske" ska hjälpa. Jag säger till pappa när Zara inte hör vad som ska göras bad, mat, lek, städ, åka o handla tex Då sysselsätts de utan att jag är i centrum (och bestämmer).

8) 8) 8) 8)

[/LO]

Du har fått många kloka svar och jag har ju inte så mycket erfarenhet här, så jag vet ju inte...

Men vad händer om ni inte ger henne uppmärksamhet alls när hon beter sig på det sättet. Pappa fortsätter med sina kramar eller sitt beröm eller bara sitter kvar i soffan - vad han nu tänkt göra. Mamma och pappa konverserar och pratar högt och glatt om hur dagen har varit.

Jag säger inte att det på något sätt är lätt, bara en tanke.

/LO

[Mottiloni]

Min man har varit bortrest denna vecka så vi har inte haft möjlighet att prova alla förslag i praktiken ännu, men antar att vi helt enkelt får bida vår tid.
Som svar på LO's förslag kan jag säga att vi har provat att bara ignorera hennes negativa beteende och uppmuntra det positiva, och det fungerar i viss utsträckning, men framförallt då jag eller pappan är ensamma med henne.
Uppenbarligen upplever hon att hennes pappa konkurrerar med henne om min uppmärksamhet. Om min man och jag fortsätter att prata vid middagsbordet eller var det nu är så säger hon "prata med mig också" även om vi/pappan för en sekund sedan frågade hur hon har haft det på dagis med mera. Om vi då inte omedelbart pratar med henne igen börjar hon "leva rövare" och pratar mycket högt, viftar med bestick, gör små utfall mot pappa (om han sitter brevid, vi alternerar positionen brevid lillebror när min man är hemma till middagen) med mera, vilket gör att middagssituationen blir otrevlig och stressig i stället för den mysiga stund den borde vara. Ett alternativ i denna situation är naturligtvis att ge henne den uppmärksamhet hon vill ha hela tiden, men så kan man ju inte ha det, så ser verkligheten inte ut - vi vill/måste ju få prata med varandra också. Vid fortsatt skrik/bråk/bröl säger vi åt henne att gå från bordet alternativt lyfter bort henne, men någon middagsro blir det ju inte i alla fall...
Samma sak i soffan/i köket/var som helst, om pappa fortsätter ge beröm kan hon säga "säg inte så pappa", eller "gå bort härifrån" om han kramar henne. Om jag går därifrån för att ge dem utrymme följer hon efter mig. Hon vill liksom inte ha denna uppmärksamhet från sin pappa utan från mig och verkar på något sätt spela ut oss mot varandra. I hennes huvud verkar hon sträva efter att göra oss till absurda motsatser där jag är alltigenom god och han alltigenom ond - något som naturligtvis inte stämmer på en fläck. Min mans vänlighet och kärleksbevis hotar på något sätt denna bild vilket gör henne arg? Förmodligen överpsykologiserar jag det hela men klart framstår i alla fall en bild av en känslig men samtidigt mycket omogen liten människa som inte riktigt har grepp om tillvaron.

Som svar till Fru-Angelsmark kan jag säga att vi också har hamnat i dilemmat om hur man ska reagera vid direkta fysiska utfall. Det är ju uppmärksamhet hon vill ha, men ska man ge henne uppmärksamhet på de negativa villkoren? - det tycker inte jag, samtidigt kan man naturligtvis inte ignorera hennes beteende... Efteråt har hon mycket svårt att säga förlåt/erkänna att hennes beteende inte var bra - det är alltid pappas fel eftersom han _____ (fill in the blanks..). Hon börjar dock inse att hon aldrig har mitt stöd i den frågan och hennes försök att spela ut oss föräldrar mot varandra misslyckas alltid vilket man tycker borde få henne att lägga ihop ett och annat....
Och ja, de gör ofta och gärna saker tillsammans utan att jag är i centrum, bland annat nattningen varannan kväll, och det går finfint - det är när vi tre eller fyra är tillsammans som denna konkurrens-situation ofta (men inte alltid) uppstår.

Om man ska lita på Anna, och det ska man väl, är det nog helt enkelt så att hon ännu inte är redo att ha två "centrum" i sin tillvaro, och just nu är det jag som är hennes centrum. Jag och min man får fortsätta vara balanserade diplomater och lotsa henne igenom denna period helt enkelt. Jag inser utifrån alla mina inlägg här att det kanske framstår som om vår dotter inte får någon uppmärksamhet utan att slåss för den, men jag kan intyga att så inte är fallet - hon kan bara inte få min odelade uppmärksamhet hela tiden vilket uppenbarligen är outhärdligt. Pappa är inte bara en konkurrent till denna uppmärksamhet han är också en envis infiltratör som försöker ta sig in i hennes mamma/dotter sammanslutning med att visa sig kärleksfull- något som bemöts med våldsamma protester. Förmodligen är detta de sista svidande dropparna av en trotsperiod på upphällningen ... Tilläggas bör att hon inte alltid visar upp denna mindre trevliga sida, hon är allt mer ofta en helt förtjusande och glad tjej som visar hänsyn och omtanke med dem omkring henne. Än en gång tack för svar och ursäkt för ett allt för långt inlägg....

[annawahlgren]

Du ska verkligen inte be om ursakt Har galler det att fa nya infallsvinklar, och att man kor fast kan verkligen ske i de basta familjer. Du ska ha berom for att du inte tappar koncepterna totalt (eller alls) utan forsoker forsta, och pappa for att han star ut med den har tortyren, som kan knacka en oxe

Nu har lilla barnet "fastnat" aven om ni kampar emot, och jag ska forsoka konkretisera mig och ge tre forslag:

1. Du forsvinner alltsa fran soffan. Sag bara ett vanligt "kommer strax". Pilar hon da genast efter dig, pilar du annu fortare in pa toaletten. Och laser med ett nytt "kommer strax". Och darinne sitter du (se till att det finns lektyr ). Och sitter och sitter. Blir det absolut nodvandigt kan du an en gang saga att du kommer strax, men annars ar du tyst och vantar ut henne. Forr eller senare gar hon till pappa eller ger pappa anledning att ingripa. Sa lang tid som det tar forsta gangen tar det aldrig mer. Kom ut nar allt ar lugnt och bar dig at som om ingenting hant, vad som an har hant.

2. Spela teater. Nerver och fantasi fordras. Antingen ar du hon (vid matbordet t ex) och vagrar sitta bredvid pappa, som absolut ska ha dig intill sig och vill kramas och kela och prata. Da far du vara riktigt taskig mot honom och saga precis alla elaka saker som lilla flickan brukar saga och lite varre anda, skrika och tjuta och bete dig precis som hon kan gora fast lite varre anda, overdriva och halla pa anda tills hon faktiskt tycker synd om pappa och forsoker avstyra, for det gor hon forr eller senare - inte kanske mest for att hon tycker synd om pappa men for att hon tycker det ar sa obehagligt nar ni inte ar snalla mot varandra, vilket hon tar for sjalvklart. Vi ska ta ur henne den illusionen. Alla skulle kunna bara sig at som hon. Hur kul vore det ar budskapet. Som ska ga upp for henne sjalv

(Ytterst handlar detta om overlevnad. Om inte "flocken" haller ihop, i samja och styrka, forsvagas dess overlevnadschanser och darmed barnens/hennes, och det vet alla barn instinktivt, eftersom de ar komplett hjalplosa utan sina overlevnadsgaranter )

Eller ocksa, eller som variation, ar pappa hon. Och overdriver riktigt rejalt alla hennes elakheter mot honom genom att vanda dem mot dig, fast varre anda. Riktig energiskt och grasligt. Pa med all forfarlig fantasi ni kan uppbringa

Det har ar tuffa men mycket effektiva lektioner. Som givetvis ska sluta med "forsoning" i stor stil, kompromisser er vuxna emellan ("ja, du FAR val det da" respektive "ja, jag TYCKER val om dig da..." . Darmed ger ni henne orden och uttrycken for goda saker i motsats till onda

Och hela tiden agerar ni som om hon inte vore dar. Efterat nar "alla" ar nojda och glada later ni bara budskapet sjunka in och pratar inte sonder saker eller pratar alls, med henne.

3. Forvisning. Kan ske med beklagande. "Jag ar ledsen, alskling, men vid matbordet maste alla manniskor ha lugn och ro, annars ar det inget roligt att ata och vara tillsammans. Sa vi ater sjalva sa lange." In pa rummet med henne och folj upp forvisningen vid dorren. Blir det ramaskri sa vanta lite tills hon atminstone drar efter andan och oppna och fraga vanligt om hon vill komma och ata nu, i lugn och ro Ge henne ett par, tre sadana chanser. Tala sedan om, igen, om hon inte samtycker, att ni tyvarr far ata sjalva da, for vid matbordet maste det vara lugn och ro. "Da ses vi efter maten!" Sedan ar det tyvarr for sent att angra sig, den gangen. Kommer hon och tror att hon ska ata, far hon tyvarr inte sitta med vid bordet och ska lyftas darifran. "Du kan ata sedan, alskling. Nu maste vi fa lugn och ro vid matbordet." Och sa drar du evangeliet en gang till, exakt likadant som fran borjan. "Jag ar ledsen, alskling, men..."

Ocksa en mycket tuff dust, som ratt genomford aldrig blir sa graslig igen som forsta gangen

[Mottiloni]

Efter alla bra svar så börjar jag/vi känna självförtroende igen som föräldrar. Vi har känt oss så maktlösa och inte vetat vad vi har gjort för fel som har tillåtit, och kanske ännu värre på något sätt bidragit till, att hon har börjat bete sig på detta sätt. I kväll har vi gäster men sedan kommer vi att sätta hårt mot hårt!!!. Efter pappas bortavaro under en veckas tid har hon dock varit mycket vänlig och gosig med pappa under helgen, så kanske detta att få sakna och längta kan ha fått henne att inse att pappa faktiskt är en trevlig individ att ha i sitt liv
Tusen tack Anna för de konkreta tipsen - det är just verktyg av denna sort som vi har saknat eller rättare sagt inte har vetat ifall de är de rätta/lämpliga. Vi har provat att låta precis lika gnöliga som henne vid matbordet (dock inte mot varandra som du föreslog) och vi har förvisat henne på de grunder som du föreslår men inte följt upp och fört det hela lika långt som du föreslår - mycket eftersom vi inte har vetat ifall vår magkänsla för ett rimligt agerande från vår sida var riktigt försvarbar. Vi vill ju inte knäcka henne utan visa henne hur man ska vara mot varandra i en familj.
Jag har skrivit ut alla andras inlägg också så här ska studeras och prakticeras, det är bara att hoppas att lillebror inte får en psykos av allt dunder och brak Jag är så glad att denna hemsida finns och att det finns så många kloka och vänliga människor som orkar engagera sig i allas våra fantastiska barn .
Kram från en förhoppningsfull och målinriktad mamma till er alla!