I lördags skulle han köra själv helt och hållet, så maken och jag hämtade ytterkläderna, tog på oss skorna och sade glatt hej då till stumpan. Inga större problem, mer än lite kort framförhållning. Det tog kanske 30 sekunder mellan hej då och återgång till glatt umgänge med farfar - skönt för ett modershjärta
. Nåväl, vi gick runt huset och smög oss in på bottenvåningen och stängde in oss i sovrummet utan att det märktes.Så började läggningsproceduren, med mat, välletillverkning och bad - inga problem. Sedan hör vi hur farfar i stort sett omedelbart efter de kommit till skötbordet börjar sätta på pyjamasen, allt ackompanjerat av ett allt envisare "NY! NY! NY!" (= ny blöja i bebis-till-svenska-lexikonet). 8) Farfar fortsätter glatt med pyjamasen ett tag till, under tiden som vi intensivt diskuterar "Hur sjutton gör vi om hon inte får på någon blöja???"
Det löste sig i alla fall när hon pekat och tjatat tillräckligt - då hörde vi "Javisst sjutton, blöjan också!"
Av med pyjamasen, på med blöjan och fortsättning på läggningen; vällingdags. Så hör vi "Tat, tat!" vilket indikerar att hon är klar med vällen. Farfar säger då "Då är det dags för natti!" och stumpan bryter samman
. Vi hör bara gråt och "Dä! Dä!", och farfar som säger "Jag förstår inte riktigt, kan du visa farfar?". Jodå, det kan hon. Hon släpar in honom till skötbordet igen och pekar uppfordrande på tandborsten. Klart man inte kan lägga sig utan att borsta tänderna! 
Sedan fortsatte allt som på räls. Får väl säga att det här med rutiner funkar suveränt - tack Anna!
/Marie