vill inte ta på kläder och byta blöja

[Nemi]

Hej,
vi behöver lite goda råd!
Våran son 2 år i november 'sätter sig på tvären' på morgonen när vi ska gå upp och göra oss i ordning för att gå till dagis. Närmare bestämt så vill han inte byta pyjamasen till vanliga kläder och absolut inte byta blöja. Han blir riktigt arg och det blir tårar och tråkigheter. Inget kul sätt att starta morgonen... Hittills har jag tacklat det så att jag vänligt säger att han tyvärr inte kan äta gröt om inte kläderna och blöjan är bytta. 'Inte byta blöja' brukar jag få till svar då och jag upprepar tyvärr då kan du inte äta gröt (han vill väldigt gärna ha sin gröt på morgonen). Det här brukar ta ett tag och under tiden är han väldigt arg och upprörd. Så tråkigt! Till slut går han med på att kläderna ska på och att han ska få ny blöja och under tiden som vi gör det bestyret brukar humöret vända. Risken är ju att han inte kommer att vilja ha sin gröt i framtiden och då vet jag inte vad jag ska göra.

Jag försöker att behålla lugnet hela tiden och frågar om han ska byta nu? När han till sist säger 'byta blöja' så håller jag med om att det är ju väldigt bra att han vill byta.

Sonens pappa och jag brukar göra på samma sätt på morgonen, med den skillnaden att pappa har något mindre strider.
Byta blöja brukar f.ö vara svårt annars på dagen också förutom då han bajsat. Då kommer han själv och säger till att blöjan ska bytas!

Pust, det här är väl inte ens den riktiga trotsåldern, så hur ska det bli sen? Mutor, mutor, mutor är vår vardag redan nu. Kanske mutar vi för mycket?

Jag kan tillägga att vi provat med att 'förbjuda det han vägrar' som står beskrivet i Barnaboken och det har gått bra många gånger.

[annawahlgren]

Ack, det här lilla barnet är varken stort nog för trots eller för dagis höll jag på att säga.

Om du säger "tyvärr inte... om inte..." hör han 2 x inte, och deklarerar snällt (hm) att han just INTE ska byta blöja.

Så bort med alla inte. Och bort med alla nej. Försök ompröva din vokabulär, stryk alla negatvisimer och se det som en sport!

NU ska vi...! Och VAD ska vi...? Och HUR ska vi...? Etc. Heter det.

Och ta honom i bruk, ta hans kunnighet i bruk; den är enorm vid det här laget. Så VAR är alltså blöjan? Etc.

Allt enligt en sak i taget. Medan man byter blöja kan man undra: Och vad händer sedan, när vi är färdiga med blöjan/kläderna/vad det nu är? Ge honom tid att svara, för han VET. "Då får vi GRÖT!" - "Jaaaa!"

Förstår du? Pröva!

[Nemi]

Tack för tipsen!
Jag har kollat mycket noga om vår lilla kille vet vad som ska göras innan jag själv föreslår. Det går bättre! Jag tränar på att alltid fråga vad, var och hur något ska göras.

Starten till hans utbrott verkar vara 'kan själv' som vi missförstått på nåt sätt. Han vill göra själv, utan min eller pappas hjälp, iaf börja själv och sen ev ta hjälp av oss att avsluta. Om vi lyckas fånga upp dessa signaler (inte helt lätt alltid då talet kan vara lite otydligt ibland) så brukar allt gå smidigt. Men så blir det ju så trots allt att man missförstår vad det är han vill göra på egen hand och blir jättearg när man föregriper s a s. 'Kan du själv?' funkar förstås inte, besvaras alltid med 'nej' och när man sen hjälper så blir han arg.

Han får vara med överallt där vi är och hjälpa till med det som går. Ex på saker som han är med på: i tvättstugan plocka i och ur tvätt till han tröttnar, röra i grytor, hälla i olika ingredienser i grytan, kan gå och slänga smutstvätt i tvättkorgen när jag ber honom, kan slänga skräp i sophinken, hjälpa till att duka till maten, diska medans jag stökar i köket m m. Allt sker på mitt initiativ.

Vad gör vi lämpligast när han är sådär jättearg? Jag känner mig helt ställd och jag är rädd att han tar skada på nåt sätt.

[Fanny]

Hummm,

Ska inte tanken vara (enligt barnaboken) att man inte skall fråga barnet hela tiden? Att daglig skötsel utförs utan mankemang och chans till ifrågasättande. Att det skall göras och görs. Inget snack liksom.

Rätta mig om jag har fel.

[Nemi]

Ja det kan man ju verkligen tycka. Tyvärr så funkar det inte så hos oss just nu. Det är protester mot det mesta.

Tips emottages tacksamt!

Som sagt så frågar vi om sonen om han vet vad som ska göras i olika situationer. Har ett lysande exempel från nyss: A råkade tappa/kasta ner några grejer på golvet som inte ska ligga där. Jag frågar då

'ojsan, nu åkte sakerna ner på golvet, vad gör man då???'

'Plocka upp!!!'
kommer klockrent från A och han lägger tillbaka sakerna där de ska vara. Väldigt smart av honom tycker jag.

[Gäst]

Om man ger barnet val får det ett känsla av påverkan i det som sker. En känsla som får både stora och små människor att öppna upp!

Fundera gärna på hur liten/stor påverkan era barn har i det som sker i deras liv! Intressant... Och får en att inse att valmetoden och öppna frågor är geniala för barnets utveckling!

Vi ska ju lära barn Livet - inte få dem till att lyda det vi säger... Så om man ändrar tanken så blir det också självklart att ställa frågor om Livskunskap !

[annawahlgren]

Tack alla

Ibland kan man gott spela lite (mycket, toalt) hjälplös. "Jag KAN inte." "Jag VET inte." Tystnad. Och ge sig tid att invänta barnets briljanta lösningar. Och anamma dem med överraskad uppskattning.

Naturligtvis ska inte rutinerna ifrågasättas. Men sätter sig en liten unge på tvären, blir ledsen och förbannad, måste man ta till en annan strategi än den "självklara", den som alltid funkat förut. Detta OJ DÅ eller ditt OJSAN är magiskt, inte bara för att det stryper alla förebråelser utan också för att det ger en en liten smula andrum. Man hinner tänka om.

Och så har man ju alltid sitt vänligt och uppriktigt intresserade "Och vad tänker du göra åt DET?" att ta till, om och när man fått höra tillräckligt många gånger att saker inte går, att saker inte vills, att saker är omöjliga....