Jag känner mig lite vilsen just nu och tänkte höra här om jag kunde få lite tankar att ta med mig.
Jag har två pojkar, 1,5 år och 3 år och 3 månader gamla. Den stora killen är i trotsåldern, får då och då stora utbrott och är alltsomoftast tvärtemot, näää-äää jag vill inte! hör till vardagen. Detta är väl en del av vardagen med en 3-åring, men jag känner att mitt tålamod har nått sitt slut och att min stubin ofta är kortare än vad som är bra. Jag blir så provocerad av skrik att jag helt enkelt inte står ut med att höra det (eftersom jag upplever att bägaren är fylld vid det här laget). Det händer att jag blir rasande rent ut sagt och sätter upp honom på sitt rum i ren ilska. Han blir bara ledsnare av det och jag känner mig som en usel mamma. Efteråt blir jag ledsen att jag blivit så arg på honom och tänker alltid att jag måste ha en tydligare strategi och att jag måste orka stå fast vid den trots att lillkillen står bredvid och kräver sin uppmärksamhet/skriker. Jag upplever det som att de skriker lite för mycket och jag vet inte riktigt varför det har blivit så och inte heller hur jag skall få slut på det. Jag försöker att låta båda vara så delaktiga jag kan, de hjälper nästan alltid till med maten, tar undan efter sig vid bordet, hjälper till med både det ena och det andra hemma. Jag pratar mycket med dem och spenderar mycket tid med dem överhuvudtaget och de är förstås för det allra mesta goa och glada, underbara ungar. Men jag behöver en strategi kring skriket (protesterna) och en tanke om varför och hur vi slipper det (sättet att protestera på).
1,5 åringen har alltid haft väldigt god aptit och ätit allt. Men nyligen har han börjat försöka välja mat, dvs. bara äta riset eller pastan och sitta vid bordet och skrika MEEEEEEEEEELAAAAAAAAAAAA (mera) och peka på riset eller vad det nu är. Jag vill att han skall förstå att det som finns i tallriken är det man äter men blir sen osäker på om han är för liten för sådan uppfostran. Dock vill jag ju inte att han skall få in den dåliga vanan av att bara sitta och knapra makaroner till middag. Och inte heller vill jag att han skall sitta och styra oss vid matbordet med ett evigt HOJTANDE och SKRIKANDE och till sist galet ilskeutbrott med kast av både tallrik och mat.... Vad ska jag göra för att få ordning på detta beteende?
En annan sak som jag inte riktigt vet hur jag skall hantera är att stora killen i synnerhet (men nu även lillkillen så smått) är väldigt pappig. När vi är själva funkar allt bra mellan oss och han är fin och tillgiven, men så fort pappa kommer innanför dörren på kvällarna och under helgerna är jag noll värd. Då är det bara pappa som gäller och jag hör nästan bara ´neeeeej, PAPPA skall´, neeeeeeeeeeeeeeej, inte mamma, jag vill vara med pappa osv... han springer efter honom och är nästan taskig mot mig. Vi säger till honom att det inte är ok att hålla på så men samtidigt kan jag ju inte tvinga honom att välja mig (får tex. aldrig lägga längre, inte trösta när han är sjuk, osv). Det är rätt jobbigt att alltid vara så oomtyckt så fort pappa är hemma och dessutom känns det surt och rätt drygt på något sätt att barn får hålla på så jämt (alltså att nästan stöta bort mig).... vad tycker ni och vad skulle ni gjort? Är det en period som går över och något som man inte skall ta så hårt? hur skall vi tackla det? Funderar ibland på om det är något i mitt sätt och känner mig lite kass som mamma, tycker man borde få mer i tack för att man sköter markservicen om jag får säga det själv haha #-o
Nu skall jag gå upp och lägga mig bredvid en liten, pappig kille med öroninflammation....
/Yanne
Tänk inte straff, men konsekvens. Om han slàr och sparkar pà folk, kan han inte vara med folk. Dà fàr han gà till sitt rum, till hallen, till trappan, pà toan, you name it, men vara ensam till han kan vara med folk igen. Om han envisas med att komma tillbaka fàr du envisas tillbaka... Det är du som bestämmer och sätter gränser. Hur ska ni ha det i familje? Du lär honom normerna. Hos oss slàr man inte.