Tack Anna

[Mammamarie]

Hej!

Mellan åren 1988 och 1994 fick jag mina första fem barn. Ung var jag och inte hade jag hållit i ett spädbarn ens. Så ramlade jag över barnaboken. Vilken räddning. Den passade mig bra. Osentimental med med en oerhörd respekt för barnet.

Dessa mina första fem barn börjar bli stora nu. Ibland slår mig en tanke varför jag gör som jag gör, så inser jag att det kommer från barnaboken. Skönt att ha nåt att hålla i ibland, inte sant?

I augugusti 2005 kom så mitt sjätte barn, jag tittar åter i barnaboken för inspiration och bekräftelse till den mamma jag utvecklats till.

Mest har jag gillat det socialpolitiska resonemanget. Om barnen som en gåva och som inte bett att få ställa till det för oss. Jag har aldrig gjort någon sovakur, är dålig på standardmodellen. Men älskar synsättet på barnet. Boken har gjort mig till en säker mamma och det har räckt.

Som ånyo spädbarnsmor har nya BVC-råd gjort mig konfunderad. Å ena sidan förespråkar de total symbios. Bröstet jämt och att sova nära mamma i sängen, helst med bröstet i munnen. Sedan när det spårar ut förespråkar de 5-minuters modellen för att lära sova. Jag kan inte få ihop det. Först ett omhuldande sen den mest brutala separation. Det är rådet man får idag. Vad säger ni andra om detta?

Tack alla mina ljuvliga barn.

Hälsningar från Marie

[annawahlgren]

Tack kära Marie Underbara ord som jag innerligen tackar för

Jag tänker som du och fattar inte heller. Först symbios dygnet om, sedan brutalt övergivande.

Och jag kliar mig i huvudet inför Attachment Parenting som förespråkar denna samma symbios, dygnet om, och sedan POFF! bort med ungen till dagis, där inte skymten finns av mamma, bröst, närhet eller bärsjalar. Bara djungelns lag. Och om man har tur, någon som bryr sig. Ibland. Hur mycket det nu hinns med på ett ettårsställe där man ofta nog inete ens hinner byta blöja på barnen utan bajsstanken ligger tung.

Jag kanske låter raljant men jag är uppriktigt frågande och rätt så förtvivlad