Grumlad glädje...

[father of sons]

Hej!

Sonen ÄLSKAR att vara ute i olika parker. Klättra, gå, bygga, utforska, vända, vrida, klappa, "hej, hej" etc. etc.
Mer en gärna går han fram till både yngre och äldre kollegor, klappar dem på huvudet och säger "hej, hej". Han älskar att träffa andra barn, titta på dem, hur de gör och använder världen. Vad de leker och säger.
Problemet är att det ofta finns barn i parken som redan 2 meter innan "Klapp-och-hej" skriker "NEJ!" och viftar med sin spade eller en pinne.
"Det går bra, alla får leka här" säger vi. Antingen försvinner den lille, eller så går han/hon i kamp. Det ska flyttas på den "dumma bebisen" eller tas saker eller knuffas och slåss.
Och på bänken sitter den vuxna och hör ingenting.
Så till själva frågan;

Vad göra, skydda sin egen älskling så klart, men samtidigt vill man inte plocka bort honom från alla roliga saker bara för att en liten terrorist ockuperat den, saken.

Kan man helt enkelt lyfta bort en liten tupp som fortsätter mopsa och dumpa denne, demonstrativt, i närheten av den vuxne.
"Då kan du inte vara i sandlådan, om du slåss"

Det är så tråkigt att se hur vår glada son ska behöva uppleva detta.
Jag skulle ganska snart sluta hälsa på folk om jag fick en pinne viftad mot ansiktet varje gång.
Ojdå, hoppsan funkar liksom inte omedelbart på dessa små terrorister.
Och att bära bort sonen från eländet var gång blir inte roligt för honom - han älskar parken OCH barnen OCH sakerna.

Just nu känns det inte roligt att gå till parken.

Tankar, erfarenheter?

[annawahlgren]

Trist, trist Och ack så vanligt

Några förslag:

1. Hugg terroristen älskvärt (med handkraft) och vänd helt sonika på honom/henne mot en annan riktning. "DÄR kan du leka!" med den där rösten som är gulligheten själv marinerad i hot.

2. Ta ifrån lilla terroristen spaden eller pinnen eller vad det nu är med ett älskvärt och glatt överraskat "TACK!" som om du fått en present. Ungen kommer att antingen tjuta i himlens sky eller bli intresserad av att samspela/leka. Ge bara tid att notera effekten och att göra ingenting före barnets val

3. Sätt dig emellan lilla terroristen och ditt barn så att han helt enkelt inte ser terroristen och inte fattar vad som pågår. Var vansinnigt upptagen så du haffar lilla älsklingens uppmärksamhet och skapar en avskuren värld för er

4. Hinns det slåss eller bankas eller "hatas" (många små barn, liksom många obetydligt större vuxna, drabbas av både svartsjuka och avundsjuka när de ser glada små barn/människor, som mår bättre än de själva, och hemfaller då åt tvättäkta missunnsamhet som kan vara nog så våldsam) så ingrip direkt mot terroristbarnet, hugg och hindra. "Det där var igen bra idé. Så där gör man inte. Så PYS." Spänn ögonen i honom/henne så att allvaret landar.

5. Det är inte din sak att uppfostra andras barn, bara att sätta gränser kring ditt eget. På vis som ovan beskrivet slipper du "demonstrera" mot föräldern/föräldrarna - ungen kommer att söka skydd hos sina ömma men inte skvallra... Och skulle mot förmodan föräldern ifråga vilja veta vad som hänt, behöver du lika lite som gentemot barnet ifråga förlora dig i några utläggningar. Du sätter bara upp ett lätt förvånat ansikte i så fall i en attityd av självklarhet. Är inte allting bra Typ. Du studsar tillbaka det oacceptabla beteendet dit det hör

[Mamma Anna]

Hillary Clinton skrev en bok som heter "It takes a village" (to raise a child) och det tycker jag är en så vettig tanke! Visst är det i första hand föräldrarnas ansvar att uppfostra sina barn och sätta gränser kring dem, men när föräldrarna inte är där, så tycker jag att det är helt OK att säga ifrån. På samma sätt accepterar jag att andra människor tillrättavisar mina barn när jag själv inte är närvarande (kanske endast utom syn- eller hörhåll), om det sker på ett acceptabelt sätt!

Skulle jag befinna mig i din situation så skulle min första prioritet naturligtvis vara att freda mitt eget barn, men på ett sådant sätt att jag även markerade inför det andra barnet vilket olämpligt beteende jag tycker det ägnar sig åt! [-X Anna beskrev det bra i sitt svar, tycker jag! Visst, man kan rycka åt sig sitt eget barn och bara blänga surt på den lille terroristen och hans mamma/pappa [-( , men ärligt talat tror jag det ger alla inblandade mer om man kommunicerar verbalt! Dessutom är man då en bra förebild för sitt barn - man lär honom/henne att måste man försvara sig, så är det överlägset bäst att göra det med ord!

[liw]

Håller fullständigt med om att det är bra när den som råkar vara närmast tar tag i det inträffade. Men när är det OK som förälder att efteråt säga till den föräldern typ "bra att du redde ut sittuationen men så där vill jag inte att du låter när du pratar med mina barn"
Ett exempel för att tydligare förklara vad jag menar... vi bor i en radhuslänga med små staket runt varje tomt. På baksidan är det ävan en inhägnad yta/gemensam gräsplätt utanför våra tomter. Där springer barnen när de ska till varandra tex. Jag var på våran tomt och Emil var ute på den gemensamma ytan och sprang när han fick för sig att gå in på en annan tomt lite längre bort (våra närmaste vänner i grannskapet som inte var hemma just då). Jag håller på och kämpar med att lära ut att det är OK att springa på den stora gräsmattan men att man inte får gå inte till ngn annan utan att fråga. Jag såg inte Emil just då så han började pilla lite på låset till grinden, då kom en av grannfruarna ut och formligen vrålade "gå INTE in där!!!" Emil är en ganska tuff kille som inte backar för mycket men han formligen kastade sig på mage på marken. Och nu när han ser henne så släpper han allt han har i händerna och springer därifrån. Jag har inte pratat med henne om det men risk finns ju att det upprepas, ska jag bara låta henne reagera som hon vill eller ska jag på ngn sätt prata med henne sen när Emil inte är i närheten

Vi har även en släkting inneboende ett tag just nu som har en förkärlek för att säga nej och ajabaja till båda två när det är ngt de inte får röra för henne. Har hon "rätt" att reagrea och säga vad hon vill eller är det mina regler som gäller i mitt hem??? Hon skrek även väldigt mycket förut med det sa jag ifrån till och det har blivit bättre

Hur skulle ni ha gjort???

[Mamma Anna]

Jag har vid ett par tillfällen sagt till en person som jag tyckte uttryckte sig väldigt dumt till ett av mina barn. Jag är inte sådär överdrivet förtjust i konflikter men det där kunde jag inte låta passera... Så jag håller helt och hållet med dig . Min tanke var ju också att man skulle säga till det lilla livet på ett civiliserat sätt ...

För mig är det ganska självklart att hemma hos mig är det mina regler som gäller, så ta du ytterligare ett snack med din släkting. Det verkar ju ha gjort susen första gången !

[Susanne*]

Hej
Vet precis hur ni känner det och visst är det ledsamt. Att barnen måste lära sig är en sak men alla dessa frånvarande förändrarna som inte lär dom.

Klipper här in några kommentarer som jag skrev vid ett annat tillfälle beträffande liknande händelser samt när andra säger till ens barn på ett sätt man inte vill.

Har nog lyckats göra världen ganska vacker för min stora flicka (och lilla förstås ). Nu börjar dock verkligheten komma ikapp henne och hon blir både sviken och besviken. Ser dock ingen skillnad på hennes reaktioner gentemot andra barn , typ att hon skulle ta det värre för hon inte är "rustad". Så mitt heta tips är att göra det så vackert det går.

När hon var tre gick hon ut på stora lekplatsen med en godispåse. Var massa barn där och hon skulle bjuda. Vi bet oss i tungan och sade inte det som kom från ryggmärgen...och hon var lika glad för sin tomma påse som sin fulla.

Absolut - ditt barn lyssnar främst på dig. När sådant händer så brukar jag "släta" över situationen genom att göra det på Barnboksvis. Man får med tiden ett "sjätte sinne" för att gå in och "ta över" situationer som inte hanteras väl. Gör man det bara smidigt så tror jag inte barnen upplever det som motsägelsefullt.

Samma gäller när mitt barn blir illa behandlat av andra barn. När vi var på semester så gick min lilla fram och lämnade sina leksaker och tom sin nalle till en lite större flicka. Försökte också klappa henne mycket fint. Flickan tog alla leksakerna och puttade min lilla så hon ramlade (flickans föräldrar satt bredvid och tyckte det hela var lustigt ).

Det är då viktigt för mig att att släta över situationen med "ojdå - råkande hon..." och uppmuntra min lillas beteende att vara vänlig och hennes tro på andra vänliga barn/människor.

[K-ina]

Oj, en så intressant tråd detta är!

Jag tänker också ofta "It takes a village..." och agerar om det behövs... Jag hoppas att andra vuxna här i vårt radhusområde känner samma ansvar för mina barn...

Jag tror, iallafall när det gäller äldre barn, att det ganska snabbt accepterar och upptäcker att saker och ting hanteras olika i olika familjer. De lär sig att busliv är OK hos en familj och att lugn och ro är självklart hos en annan... Men det är HEMMA hos andra det.....!

Situationen i lekparken är inte lika lätt.... Den är ju allas! Jag tycker att man får se till det självklara: Våld är ALDRIG acceptabelt och sysslar någon med det då tycker jag att man MÅSTE träda i kraft trots att barnets föräldrar finns där och inte gör något själva... Sen kan man göra det på mer eller mindre smidigt sätt! Ibland är kanske det är lättare att bara gå och hitta på något annat kul än att ta "fighen". Rädda ungen undan och "skapa en avskärmad värld" som Anna beskriver det. Ibland kanske man kan få med sig "terroristen" i trevligare lek om man försöker med det?!

På dagis har jag kört charmoffensiv med en liten bråkstake som gjorde livet surt för sina kamrater... Till slut har han kapitulerat inför mig och hejar glatt. Jag tror i min enfald att barn kan "räddas" om de inte alltid bemöts som om de är bråkstakar... Om jag ser honom som en glad liten kille som är snäll så kanske han blir det??? Självbilden att alltid vara den som ställer till med trassel tror jag inte är så nyttig! Men jag är väl naiv...

[father of sons]

Tack Anna
Tack Alla

[lillith]

En liten iakttagelse... jag har vuxit upp utan erfarenhet av bröder och har nu en 15-månadersson som är inne i en fas där han vill klappa fint på andra barn i parken. Jag har alltid trott att jag måste vara på min vakt mot andra småkillar, att de är de som är de aggressiva och "hotfulla" i Davids omgivning. Till min enorma förvåning åker han på däng igen och igen av småflickor - ogina, aggressiva och med en rak höger som ibland träffar rätt. Aldrig har någon annan liten pojke gett sig på David! Föräldrarna har uppfört sig ok, kommit springande och kommunicerat för sina småtjejer att det inte är ok. Idag var det en som skällde på sin dotter (efter hon dragit omkull David baklänges med ett stadigt tag om halslinningen) så mycket att jag ville gå fram och säga att det var ok, hon hade inte precis brutit benen av honom..! Men det är ju alltid EFTERÅT, då varken jag eller föräldern hunnit ingripa.
Jag får helt enkelt vara närmare honom när han är nära andra små och följa alla bra råd enligt ovan. Men min fråga kvarstår - är det småflickorna som är de "våldsamma" numera?! Och varför?

Lillith

[Susanne*]

Har ju en liten tjeja och har inte sett småflickorna som de "våldsamma" utan det kan vara lite av varje. Dock tror jag egentligen att de stora problemet är att barnen måste "leka" med varandra innan de egentligen klarar av det och det finns inga vuxna som är tillräckligt närvarande för att ingripa INNAN och lära ut rätt istället.

Det innebär ju inte att de vuxna ska vara med och leka men att de ska omärkt följa situationerna.