Mina tvillingkillar är 17 mån snart. Vi har försökt att inte lägga oss i deras konflikter. Tar Joar en leksak från Alex tvingar vi inte Joar att ge tillbaka den, utan tröstar Alex och ger honom en ny leksak och vice versa. Den kille som blivit av med ngt brukar med all önskvärd tydligt visa vad han tycker om att bli fråntagen saker. Det känns som det är dumt att lägga sig i också för vi kanske inte sett hela förloppet, kanske var det Joar som hade den ALLRA först och Alex tog den och nu tar Joar tillbaka den. Vi försöker förstärka det positiva istället så att de ska "lära sig" på det sättet att inte ta saker.
De senaste veckorna har de börjat ge varandra saker ofta, t o m oftare än de tar, och vi berömmer och klappar händerna, så om ena killen är ledsen över något kommer den andre ofta springande med något till honom. Och hämtar de en leksak till sig själva händer det att de tar med en likadan till brosan och säger "Där!" när de lämnar över.
Idag var Joar otröstlig, vi satte honom i matstolen för att han skulle få lite frukt, men han vek sig bakåt som en banan och grät. Då kom Alex gående och böjde sig uppåt och klappade sin bror. Joar tystnade något, men inte helt, då gick Alex vidare med något sökande i blicken, han såg Joars solglasögon som Joar älskar och gick och lämnade dem till Joar. Joar blev jätteglad och vi föräldrar bara tittade och om jag ska vara ärlig föll det någon liten rörd tår också...
Vad det är häftigt att ha barn och se dem utvecklas och testa sig fram i tillvaron med både framsteg och baksteg. Och jag är så glad att jag har en guidebok i denna för mig okända värld = Barnaboken.
Kram H
