Och var det inte alldeles nyss jag bar in min första och några barn sprang bakom mig och ropade:- en baby, en baby!
Och var det inte alldelse nyss jag satt bredvid en nervös tasxichafför på väg in till Bb för att föda mitt andra barn?
Var det inte alldeles nyss jag hade en tvååring och en nyfödd?
Ibland ser jag mina barn på avstånd. Jag se rmin dotter och jag ser då en ung kvinna. På avstånd hör jag någon fråga henne om vägen till något och hon svarar som vem som helst förstås.
Jag såg min son på avstånd en gång på stan när han skulle ta spårvagnen hem och jag hade ett annat ärende. Han såg så fin ut men samtidigt lite skör. Jag tänkte att hur har jag mage att ändå släppa i väg honom ensam. Men jag gör det. En förälders viktigaste uppgift är att släppa taget inse att de har et tliv sedan förutan föräldrarna.
Kanske är båda lite längre än mig, eller min son har möjligtvis en liten centimeter kvar eller så, svårt att avgöra.
Men en sak är säker under sin livstid kommer de att andligt mentalt och känslomässigt att ha växt om mig. De kommer så småningom att greppa saker jag aldrig varit i närheten av.
Till er som ännu har små barn. Snart växer de om er i alla bemärkelser.
