Har ångrat mig och funderar kring livet i stort

[TinaMargareta]

Ja vart ska jag börja? Det är så himla mycket som jag bara vill få ut! Problemet började när min son skulle börja hos en dagmamma på deltid när han var 1 år och 2 mån. Jag visste redan innan att han var alldeles för liten för det, men försökte vifta bort det för att följa samhällets regler och hålla med andras uppfattningar om att "det är bra att dom börjar i tid" osv...

Första två veckorna gick jättebra, han tog för sig, han ville inte gå hem när jag hämtade honom.. Sen så kom det otroligt jobbiga hjärtskärande bakslaget..han skrek och grät som bara den när han förstod att jag skulle gå, när pappa hämtade honom så höll han hårt fast vid dagmamman och grät, vilket var konstigt för han har alltid tytt sig lika mycket till pappan som till mig, det var som att han blev arg för att vi hade bara lämnat honom där. Han har även fått en orolig mage och fått svårt att bajsa ibland..Och när Leon har sett andra föräldrar hämtat sina barn före honom så har han fallit i gråt...berättade dagmamman, hon är verkligen jättebra på alls sätt och vis!
Men nu har jag kommit till en punkt att jag klarar inte av det här!
Vi måste flytta till mindre så att vi kan få råd till att jag ska kunna vara hemma med Leon ett tag till och det ser jag verkligen fram emot! Jag vet att det här är ett rätt beslut! Men det som gör mig lite deprimerad är andras mothugg..."alla får bakslag, det går över" och "det kommer nog inte bli bättre för att du är hemma" m.m jag vet att jag inte ska ta åt mig men det är väldigt nära människor i mitt liv som skriver så.. Jag är rädd att tillslut bara vräka ur mig något dumt.. Hur bemöter jag detta på bästa sätt? Det känns så tydligt ibland att man verkligen inte passar in i samhällets oskriva regler...och det gör mig så himla deppig ibland...

[TorsMamma]

Hej,

jag beklagar verkligen att ni har det som ni har det. Men tänk, just nu gör du något riktigt stort för DITT barn, du vet vad DITT barn behöver och vad du skall göra.
Jag var själv på väg att sätta min son på dagis vid 2 års ålder, men när jag var på besök så kände jag att detta är inte rätt för en 2 åring ens. Visst alla säger si och så, men jag är kärringen tvärs emot strömmen. Så jag gick hem, grät och bestämde mig för att vara hemma i 1 år till.
Sonen kom inte in på samma dagis igen, vi missade chansen, men han går på ett annat jättebra dagis med bara 16 barn och 5 pedagoger.

Jag ångrar inte mitt beslut och önskar att jag varit hemma med honom ännu längre faktiskt.

Så lita på dig själv och din instinkt, den är alltid rätt!

(jag lägger denna tråden i kackel då det inte rör sig om barnafostran direkt utan andra tankar om barn)

[eefwah]

Vad glad jag blir att läsa att ni väljer att flytta till något mindre för att du ska kunna vara tillsammans med din son. Ytterst få verkar se det som ett alternativ att minska sin levnadsstandard för att kunna vars hemma längre med barnen. De flesta säger att de inte har råd, men jag tror att de allra flesta av oss har råd, inte alla, men de flesta. Att göra det är modigt och starkt. Du har iaf min beundran. Och jag är säker på att ni kommer att ha det finfint tillsammans, du och din son. De som ger dig mothugg i det här är förmodligen de med dåligt samvete. Så tror jag. Kram till dig som vågar gå mot strömmen!

[klockan]

Vi mnsk har ett enormt behov av att spegla oss mot varandra, och när ngn gör som man inte förväntat sig/bryter normer så skapar det enormt mkt stress och ångest om man själv inte är trygg med de val man själv gjort inom samma område. Gäller det mesta .

Så tänker jag

Du har all rätt att be de personer som inte stöttar dig/er i ert beslut att fundera på varför det är så viktigt för dem att tala om för er att ni gör fel, ist för tvärtom, dvs stötta er i ert val. Det kan man göra utan att "vräka ur sig".

Kram och Lycka Till.

[TinaMargareta]

Tack för alla fina svar!!

Jag fick ett mail på FB från Leons farmor, hon hade kommenterat min status då jag hade skrivit "någon som vill byta sin två mot en trea?" och sen skickade hon ett mail dagen efter där det stog bl.a

"Tyvärr tror jag inte att Leon blir mer redo för att du är hemma längre, det är nog du själv som inte är redo att lämna bort honom. Du har gjort honom en björntjänst genom att aldrig låta någon anna passa honom, du har bundit honom för mycket till dig. Han är ju så få timmar hos dagmamman och det brukar bli bättre, du kan inte ge upp efter bara en månad. Du tycker alltså att Sebastian ska försörja dig och Leon, det är helt orimligt. Det är dax att du oxå tar ekonomiskt ansvar för er lilla familj." m.m.

Och jag skrev ett väldigt bra forumelat mail tillbaks som jag är väldigt stolt över:)

Hon har lite rätt i en punt, "att jag aldrig låtit någon annan passat honom" Det stämmer nästan, jag har bara låtit någon passa han 2 ggr när han var riktigt liten. Vi har helt enkelt aldrig känt behovet av att lämna bort honom..och en liten del är för att jag har så svårt att lita på människor som jag inte känner fullt ut, det beror på att jag blev sexuellt utnyttjad som barn. Personer som jag känner och litar på full ut skulle jag kunna lämna honom till, men som jag skrev vi har inte känt det behovet. Så det har jag varit dålig på, men kan det verkligen ta sån himla stor skada? Att vi aldrig har lämnat bort honom?

Hur som helst så är jag bara så hima glad över att jag har vänner som förstår och stöttar mig, och min sambo som står helt på min sida och framförallt att få vara med min underbara solstråle!!

[TinaMargareta]

på tal om ekonomin föresten, så håller jag med dig eefwah om att det är ytterst få som skulle kunna tänka sig minska sin levnadstandard, vilket är så himla tråkigt tycker jag. Visst finns det undantagsfall men dom flesta kan faktiskt göra det, det handlar om pririotering.
Jag tycker nu att det är en självklarhet att göra så, för nu har jag lärt mig att utgå från vad Leon behöver än att hela tiden utgå från vad jag TROR att jag behöver, saker som jag egentligen inte behöver...
Det enda jag behöver är att ge min kära lilla pojk dom bästa förutsättningar som går att ge!

[TorsMamma]

Hej,

Vet du? Min son blev inte passad av någon annan än mamma eller pappa på 3-4 år! (vi har ingen annan) och han klarar dagis alldeles utmärkt nu. Så vad är problemet?

Genom att vara hemma och inte bidraga till ekonomin får du ju också sämre pension för, så om någon betalar priset är det ju du, inte pappan precis.

Ta och skicka den där svärmor till mig så skall jag ta och vässa klorna på henne!

Var hemma du och du NJUT!!! I stora drag. Gå i skogen, utforska världen tillsamman, det kan jag lova kommer du inte sitta och ångra när sonen är 12 år och bara vill leka med kompisar och spela dator. Det är ett som är säkert.

OJOJOJ.... akta dig vad jag kan gå igång på sådant dravel. SKITSNACK är vad det är!

[Manfred10]

Hejja dig Tina Margareta! =D> =D>

Klart att du ska vara hemma så länge du känner för det! De första 3 åren är viktigast i barnets liv, där läggs grunden. Jag föredrar att ha stor del i grundläggandet! och hoppas kunna vara hemma länge till med mina små.

Hur länge var din svärmor hemma med sina barn? Hon borde väl vara glad och stolt över dig/er i stället som vill omprioritera för att kunna vara hemma med barnbarnet längre! Det är väl ändå inte meningen att dagmamma och dagis ska uppfostar våra barn (från späd ålder i alla fall)?

[Cony]

MEN vilken härlig dam din svärmor verkar vara...



/Cony

[Irmasmamma]

Ja, det var nog bland det dummaste jag hört!!

Känn att du har stöd från oss härifrån!!!

Jag tänker också vara hemma LÄNGE, minst tre år. Min man försörjer gladeligen oss under tiden för att vi ska slippa lämna bort lillan för tidigt, det är en investering i familjens gemensamma framtid.
MEN han önskar allra mest att han själv hade haft större möjligheter att vara hemma tillsammans med oss. För det är ju det som betyder något.
Jag vill inte känna som i ett citat jag läst här på forumet nånstans, om X antal år när barnen flyttat hemifrån: "Jag födde ett barn. Någon annan fick uppleva det."

Jag gissar att din svärmor har dåligt samvete för att hon själv inte kunde ge sina barn det du ger din son.....?

[miar70]

Vilken bra mamma du är, sträck på dig och var STOLT över det viktiga beslut du fattat för er familj

På ett vis tycker jag synd om farmor, för hon förstår inte att hon gör sig själv världens björntjänst genom att skriva det hon gör till dig - förstår hon verkligen inte att hon inte har med din familjs beslut att göra? Och att relationen svärmor-svärdotter är värd att vårda, jag har själv en svärdotter till min ende son och är det något jag tänker på så är det att inte lägga mig i deras relation om det inte är så att de frågar mig om råd.

Jag har själv en gång fallit i fällan att lyssna för mycket på "goda" råd, det var när min fyra var tre år och hon hade en ettårig lillasyster. Många ojade sig över att treåringen var tvungen att vara hemma och inte få socialisera sig och hon fick börja på dagis. I tre veckor stod vi ut, då var det gråt och kamp varje morgon - hon ville såklart vara hemma med sin flock och det kändes så heltokigt att lämna henne för att gå hem och vänta med lillasyster på att få gå tillbaka och hämta henne Så efter tre veckor sa vi upp platsen, sen var hon hemma ytterligare ett år och DÅ var hon redo att börja dagis igen, inte ett pip vid lämning och alla var nöjda .

Lita till din mammaintuition, man känner i magen när man gör det rätta. Det är du och din man och din son som ska besluta det här. Ingen annan. Låt folk (=svärmor ) få tycka, säg: jahaa, säger du deeet, ja, så kan man se på det, hmhm - och sen fortsätter ni leva det liv ni bestämt

Han har tur, gossen din, som har en så stark och klok mamma :thumbsup:

Kram Mia

[TinaMargareta]

Tack för erat stöd, det betyder såå himla mycket!

Det verkar som att jag har fått ner henne på jorden, eftersom hon inte har svarat. Eller det är de jag hoppas på. Om hon nu får för sig att säga någonting om saken dvs får ytterligare mer luft så tänker jag bara säga "det finns inget mer att prata om, vi gör som vi vill, det är redan bestäm" End of story.

Jag har funderat väldigt mycket kring varför hon reagerar som hon gör..för det första så lever hon med en sambo, bara för att leva med någon, dom är inte ens kära i varandra. För det andra så har hon en dotter som är ett år äldre än mig och som fortfarande bor hemma, och dottern köper allt möjligt på krediter som hon gärna betalar av för att hon är rädd för att dottern ska hamna hos kronofodgen. Så ekonomiskt ansvar ska HON om någon inte prata om. För det tredje, vi drömde oss iväg jag och min Sambo om att vi så gärna vill bo i ett radhus, och då la hon sig i gladligen och hjälpte oss att leta, men när det kommer till att flytta till mindre så heter det "jag hoppas att du inte genomdriver flytten" Allt ska se så fint och bra ut på utsidan, men vad som döljer sig bakom dörren är en annan historia. Det är så hon lever.
För det fjärde: Hon var hemma med sina två barn tills dom var 4 respektive 5, men då hade dom det ganska bra ställt, så det är väl därför det blir mindre okej att leva på en lägre levnadsstandard, antar jag att hon ser på saken.

Men visst kommer säkert våran relation bli mer ansträngt, men hon får skylla sig själv. Jag hoppas iaf att en vacker dag att hon kommer att inse vad det är hon verkligen har sagt när hon ser på våran son hur bra han mår!

[Tilda]

Vad tråkigt med svärmor

Men vad bra att du lyssnar på ditt hjärta Var hemma och njut säger jag som många andra. Min äldsta började dagis då han var 1 år 8 mån. Jag ville det inte, men det blev nu så. Han var där i ca 6 mån och sen orkade jag inte mera utan blev hemma igen. Visst minskade gråten efter en tid vid lämning. Men jag kände hela tiden att det inte var rätt för honom att gå där. Vi mådde hela familjen väldigt dåligt hela tiden han var på dagis. Ännu också känner jag ångest när jag tänker på den tiden. Och det ät 6 år sedan. Han började i församlingens dagklubb då han var dryga 3,5 år. Hans mormor är barnledare i gruppen. Sen då han började förskoleklass var det inga problem. Fast det var första stället med främmande vuxna. Hans småsystrar går inte i dagis. De är ännu hemma och går några dagar i veckan i mommos klubb. Ångrar inte en dag mitt beslut att vara hemma

[Alma]

"Tyvärr tror jag inte att Leon blir mer redo för att du är hemma längre, det är nog du själv som inte är redo att lämna bort honom. Du har gjort honom en björntjänst genom att aldrig låta någon anna passa honom, du har bundit honom för mycket till dig. Han är ju så få timmar hos dagmamman och det brukar bli bättre, du kan inte ge upp efter bara en månad."

De barn som reagerar minst negativt på att bli lämnade av sina föräldrar är de som aldrig haft några. Om anknytningen inte byggs alls till föräldrarna blir det superlätt.

Börja redan i spädbarnsåldern. Se till att dela amningen med många andra mödrar så att barnet inte blir beroende av just din doft och dina bröst.

Se till att tidigt bolla barnet runt mellan många vuxna så att det inte blir beroende endast av någon eller några famnar. Sov aldrig med barnet i samma rum mer än någon natt i månaden, det kan bli beroende av just dina andetag.

Anknytningen till föräldrarna ska inte byggas och förstöra tryggheten och tilliten hos barnet. Lär barnet att alla vuxna är lika bra.

Bindningen till hemmet är inte heller bra. Lär barnet tidigt att alla platser är barnets hem. För att göra barnet självständigt och tryggt i detta, flytta ofta och flytta på barnet också mellan olika hem, institutioner och platser. Gå aldrig till samma plats två gånger med ett barn. Det kan då bli otryggt i nya miljöer.

Gör världen stor och universumlik från början så att det inte blir beroende av något eller någon och därmed otryggt.

Skriker barnet en månad eller två är det bara tecken på att det inte fått känna sig trygg, självständig och säker i det oändliga universum med oändligt många människor som finns däri.

Tids nog tystnar barnet.

[Alma]

Ja, och så var det föräldrarollen då, det som är det viktigaste utöver det att se till att barnet från början får sväva i ett universum med alla människor och platser som sina egna.

Det viktigaste med föräldraskapet är att jobba. Två flugor i en smäll: Då är man frånvarande från barnet så att det slipper bli beroende och då kan man köpa radhus, villa, båt, landställe och en hel del annat som är en mycket viktig del av föräldraansvaret.

Då kan man köpa hus man inte hinner vara i och i varje fall inte njuta av för att man jobbar och är så embarmligt trött när man kommer hem eller ut till det förvärvade landstället. Att ha en relation till jobbet, förvärsinkomsten - och ingenting annat - det är mycket viktigt för barnets utveckling.

Det är med eget exempel man lär barnen vad livet är.
Livet är ju föräldrar som jobbar och kan köpa radhus!