Självrannsakan

[Sarisparis]

Kanske är det fler än jag som följer Petra Krantz Lindgrens blogg En annan du? Den är väldigt intressant och tar upp mânga viktiga frâgeställningar om hur vuxna och barn samspelar. Rekommenderas!

Efter hennes nyliga inlägg Jag litade mer pâ Anna Wahlgren än pâ mig själv har jag gâtt och grunnat.

Jag blev provocerad. Ett skäl till det var besvikelsen att Petra - som jag hittills funnit mycket klok och sansad, nu hjälper till att sprida "sanningen" om Anna Wahlgren, Barnaboken och detta forum (se utdrag nedan). Men det som fick mig att fundera mest var varför jag tog ât mig sâ mycket. Det brukar man ju bli när man mot sin vilja tvingas känna igen sig i det som upprör en. Är jag som Petra var dâ? Sâ här skriver hon i sitt inlägg:

"Jag minns än idag vilken lättnad jag upplevde när jag hittade en bok som tycktes innehålla nästan alla svar. På nästan alla frågor. Jag hittade Barnaboken av Anna Wahlgren. Efter ett tag upptäckte jag också Annas forum på internet där Anna, och andra föräldrar som anammat barnaboksfilosofin, svarade på frågor. Vilken guldgruva! Plötsligt kände jag mig inte lika vilsen längre. Trygghet! Tydlighet! Det fanns inte bara svar på varje fråga. Det fanns ett svar på varje fråga."

Jag kände ocksâ en otrolig lättnad när jag läste Barnaboken första gângen. Jag hade läst mânga böcker om barn innan, men aldrig riktigt fastnat. Det här var första gângen jag kände att det jag läste var rätt. Men jag hâller inte alls med om Petras pâstâende: "Det fanns inte bara svar på varje fråga. Det fanns ett svar på varje fråga." För mig är Barnaboken unik ocksâ av det skäl att den verkligen placerar läsaren i föräldrarollen - ledarrollen. Och som ledare mâste man ju ha ett hum om vad man vill ha ut av vad man nu än hâller pâ med, omöjligt utan eget tänkande utifrân sin egen situation. För mig var och är Barnaboken ett komplement till min inre röst. Ett komplement som hjälper mig att styra upp vardagen och fâ energi till att (oftast) vara den förälder jag vill vara.
Kanske tar jag ât mig sâ mycket eftersom Barnaboken har fâtt sâ stor inverkan pâ mitt liv. Utan den hade jag aldrig kommit pâ tanken att ta tjänstledigt och vara hemma pâ heltid, länge. Och Lillebror skulle antagligen inte ens ha varit pâtänkt.

Petra skriver vidare:

"Jag var frälst och lycklig. Barnaboken och forumet var mina heliga skrifter. Anna min Gud. Att vi var många som delade tron gjorde inte saken sämre. Tvärtom. Det var härligt att hitta en social gemenskap i det annars ganska ensamma livet som hemmavarande mamma. Vi träffades både på nätet och ”i verkliga livet”. Utbytte erfarenheter och ondgjorde oss över dem som ännu kommit till insikt om det rätta sättet att fostra barn. (Jag pratade väldigt tyst om att jag själv lät mina barn sova på rygg – på tvärs mot Annas idéer.)"

Finns det verkligen forumister som känner sâ här? Som instämmer i att det svar man fâr här pâ forumet är "den enda sanningen"? Nu hâller jag i och för sig mest till inne pâ Späda och smâ, men där händer det att vi hjärtebarnskontrollanter kommer med lite olika râd. Alla bidrar med sin erfarenhet och det är sâna gânger jag tycker att forumet är som bäst. Frâgeställaren gör sig sin egen uppfattning om hur h*n vill göra utifrân sin egen situation och de râd som ges. Alla lär sig nâgot pâ vägen.
Petras parentes: (Jag pratade väldigt tyst om att jag själv lät mina barn sova på rygg – på tvärs mot Annas idéer.) fick mig ocksâ att grubbla. Att det inte är ett krav att frâgeställaren ska följa de râd den fâr (absurt!) vâgar jag hoppas att vi kan vara överens om. Men att man ska behöva "hâlla tyst" om de saker man gör som gâr emot Annas och forumets râd, vad betyder det? Att vi, forumister, skulle ha nâgon sorts rapporteringsplikt pâ allt vi gör och inte gör?
Men visst, jag erkänner att jag för det mesta "hâller tyst" om det jag gör och inte gör som inte är "Barnaboksförenligt". Men av den enkla anledningen att det oftast inte är relevant. Exempel: mina barn ensamleker inte som det beskrivs i Barnaboken. Att jag inte basunerat ut detta högt och tydligt betyder det att jag pâ nâgot vis censurerar det jag skriver sâ att jag ska "fâ vara med"?
Eller det faktum att jag inte alltid skriver om de gânger vi har dâliga dagar? Att det händer att jag ryter till och är en riktigt otrevlig mamma? Betyder det att jag medvetet gömmer det för er andra?

Jag tycker inte det och jag hoppas att de som nu - i denna smâtt turbulenta tid för Anna - gâr in här och läser, nyfikna pâ hur den här "sekten" ter sig, är intelligenta nog att inse att det vi skriver är smâ bitar av vârt liv med barnen. Bitar som fâr sin plats just här pâ Annas forum, där vi kan stöta och blöta de situationer som uppstâr och där vi behöver lite hjälp eller där vi helt enkelt vill dela med oss av guldkorn ur vâr vardag.
Resultatet blir ju att det jag skriver för det mesta är "Barnaboksförenligt", helt enkelt av den anledningen att jag skriver pâ Anna Wahlgrens forum där Barnaboken är en viktig grundsten. Sâ kanske det förklarar till en viss del att man kan uppfatta oss som "bokstavstroende" eftersom vi jämt pratar om hur vi barnabokar oss fram i tillvaron och hur härligt det är att vara förälder.

Petras barn är nu lite större, jag tror att det yngsta är i sjuârsâldern. Jag tror att det är helt naturligt att känna att man är "klar" med Annas forum när barnen kommer upp i den âldern. Antagligen har man dâ läst en hel del, diskuterat ännu mer och skapat sig en stadig grund för sin familj. De problem som uppstâr senare är nog oändligt mycket mer "individuella" än de frâgor man kan ha frân födseln och till sexârsâldern. Bebistiden, trotsen, osv är ju ganska universella teman där mânga frâgor och svar liknar varandra.
Men när man sitter där med sin alldeles nya bebis och inte förstâr varför den bara skriker, dâ kan forumet verkligen vara ett ankare att säkra tillvaron med. Och den som sett sin tillvaro gâ frân ett ständigt trötthetstöcken till ett välfungerande vardagsliv med en glad bebis, den blir nog sugen pâ att hänga kvar pâ forumet. Som föräldraledig har man ju dessutom tid och det är inte alltid det är lätt att hitta likasinnade att umgâs med "pâ riktigt". Dâ kan forumet vara en ovärderlig ventil (talar som vanligt bara för mig själv).

Men även om jag villigt erkänner att jag rankar Anna och forumet och Barnaboken väldigt högt sâ skriver jag inte under pâ Petras ord:

"Jag var frälst och lycklig. Barnaboken och forumet var mina heliga skrifter. Anna min Gud."

Och jag tycker att det är synd att Petra som nu äntligen börjar synas ordentligt ska hjälpa till att sprida den bilden av Anna och oss forumister.

Men jag instämmer helt och fullt med hennes grundtankar om vikten av att inte "tro blint" och hennes slutsats. Som jag för övrigt tycker är väldigt barnaboksförenlig.

"Det jag vill är att inspirera och ge föräldrar stöd i att söka sina, egna svar. I sig själva.

- Vilken sorts barn vill du fostra? Vilka egenskaper vill du stötta just dina barn i att utveckla?
- Vad tycker du är viktigt i mellanmänskliga relationer?
- Hur vill du uppfattas och vara som förälder?

Jag tror att det är mot bakgrund av svaren på dessa och liknande frågor som varje förälder hittar just sina egna ”rätta” svar. På sina egna utmaningar och funderingar."

[inger]

Kanske är det fler än jag som följer Petra Krantz Lindgrens blogg En annan du? - Vilken sorts barn vill du fostra? Vilka egenskaper vill du stötta just dina barn i att utveckla?
- Vad tycker du är viktigt i mellanmänskliga relationer?
- Hur vill du uppfattas och vara som förälder?

Jag tror att det är mot bakgrund av svaren på dessa och liknande frågor som varje förälder hittar just sina egna ”rätta” svar. På sina egna utmaningar och funderingar."

Jag tycker inte att det är så provocerande, hon beskriver hur hon använt forumet vilket hon är ansvarig för.
Jag instämmer i de huvudfrågor hon hade.

Jag tycker att det här föräldraforumet är det vettigaste och då förhållningssättet att barnet ska vara med i världen men inte vara hela världen.
Jag är en ganska självupptagen människa och skulle inte kunna sitta i timtal på föräldraforum som hon gjort. När jag varit hemma med barn har jag sett till att plugga samtidigt eller låna kassvis med böcker eller själv skriva.(jag skrev och gav ut böcker i början av 2000-talet)

[Bellan]

Hej!
Kan inte låta bli att flika in

"Jag minns än idag vilken lättnad jag upplevde när jag hittade en bok som tycktes innehålla nästan alla svar. På nästan alla frågor. Jag hittade Barnaboken av Anna Wahlgren. Efter ett tag upptäckte jag också Annas forum på internet där Anna, och andra föräldrar som anammat barnaboksfilosofin, svarade på frågor. Vilken guldgruva! Plötsligt kände jag mig inte lika vilsen längre. Trygghet! Tydlighet! Det fanns inte bara svar på varje fråga. Det fanns ett svar på varje fråga."

Jag känner nog på, kanske inte samma sätt, men liknande. Vilken lättnad det är att ha en bok och ett forum där jag kan få svar på mina frågor (det kan man få på vilken forum som helst) men som också har en gemensam grundtanke med barnets bästa i fokus. Boken och forumet ger mig inte ett svar på varje fråga, utan har en gemensam grund för svaren på mina frågor. Och därigenom blir det "tryggt och tydligt". På det här forumet är det inte bara föräldrar som sitter och gissar, eller som kommer med sina "åsikter", eller som ältar om hur eläldigt det är att ha barn och att man får bita ihop dom jobbiga perioderna. Här finns en erfarenhet och en rådtråd i svaren och det värderar jag högt.

Angående att det bara skulle finnas "en sanning" på forumet, så tycker jag att det inte är så. Inte i boken heller. Det är upp till mig som läsare att tolka, plocka det jag tycker passar min familj och som jag gillar. Jag läser både bok och forum utifrån hur man "kan" göra, inte "ska" göra. Men visst håller jag oftast med , helt enkelt för att jag tycker att grundtanken passar in på min egen filosofi om barn. Och ensamleken har jag också gjort på mitt sätt, och för tillfället så har vi ingen alls (men om jag känner att jag skulle vilja ha det så vet jag vart jag ska vända mig med frågor om det behövs ).

Jag känner att i det här mass-informationssamhället (och där bvc inte kan/får ge föräldrar konkreta råd) så behöver i alla fall jag en plats där jag kan få svar som pekar i en viss riktning, som har en grundtanke baserad på erfarenhet som passar mig och det är väl det som forumet och BB ger mig. Jag har sökt mina egna svar och hamnat här

"Jag var frälst och lycklig. Barnaboken och forumet var mina heliga skrifter. Anna min Gud."

Nja, jag kan inte heller skriva under på det här, det är lite väl starka ord. Men jag tycker att det Anna skriver i boken är väldigt klokt och att hon sätter barnet i första rum på ett sätt som inte så många andra gör. Som jag skrev innan så ger BB och forumet mig svar på mina frågor och ett stort stöd utifrån en grundtanke som passar mig.

/Bellan

[mumintrollet]

Hej!

Vill inflika med några funderingar..
För mig är det alldeles självklart att detta forum är "barnaboksfrälst" eftersom det är allas gemensamma utgångsläge! Det är väl upp till var och en att läsa boken och detta forum som sunda självtänkande människor!
Kanske det finns folk här på forumet som känner sig mer rättfärdiga än andra för att de hittat sanningen - det är ju en naturlig reaktion då man hittat något som fungerar för en Det tråkiga är väl om man förlorar perspektivet och slutar vara öppen för andra tankar..
Jag vet att jag själv varit salig över att jag hittat Barnaboken och fått så många fina råd som passar mig och min familj. Jag har även "spridit ordet" då mina väninnor varit fullständigt slutkörda av sömnbrist och inte fått ett endaste råd från BVC.
Jag tror även att Annas "röst" som jag tycker mig höra genom hennes sätt att skriva och uttrycka sig är väldigt direkt och rakt på sak, vilket kan provocera många människor. Den "självklara attityden" som är utgångsläget i så mycket i Barnabokstänkandet, kan säkert utåt verka som blint troende på sin sak och inte öppet för andra frågor Det att vi till våra barn förmedlar "klara besked" kan väl för vuxna verka som en instängd attityd som är oemottaglig för nya förslag? Jag vet att jag har fått ett stärkt självförtroende som mamma och tilltalar även vuxna med klarare besked nuförtiden
Jag kände dock igen mig i frågan om att "hålla tyst" om det som inte passar in i tänkandet på forumet. Jag läste en hel del här på forumet innan jag vågade skriva in ett inlägg, jag tyckte att alla verkade så insatta och erfarna och jag ville så gärna få det att fungera hos oss också. nånstans fanns det en rädsla inne i mig att jag inte skulle få svar på mina frågor om jag inte "passade in" och gjorde så som alla andra. - Vilken skolgårdsliknelse! Jag vill så gärna vara med och leka men då måste jag säkert vara som de andra för att få vara med
Den löjliga nojan släppte då jag började själv läsa på och fundera vad som skulle passa oss och hur jag ville ha det. Forumet har sedan varit en stor hjälp i vårt kurande och i vardagen!

[Nimrah]

Det finns säkert en hel del människor som är just sådana att de håller tyst för att de inte tror att de får säga ngt annars. Sådana finns det ju överallt i samhället och vi är ju ingen homogen grupp direkt. Varför skulle man skriva som jag då t ex skulle kunna göra: "Hej alla! Jag använder mig inte av ensamlek! Bara så att ni vet..." eller liknande. Vi har nog olika själ till att inte berätta det och i mitt fall är det för att det inte är av intresse i sammanhanget. Jag tycker idén är fantastisk och önskar jag hade börjat med det själv. Men att jag skulle ha dåligt samvete av det. Nej absolut inte. Men ansvaret för detta kan ju bara ligga på den förälder som skriver in hit. Mår man dåligt av att kura ska man naturligtvis inte göra det. Men att hålla tyst om vad man känner inför den rådande, hjärtat eller Anna, är ju väldigt kontraproduktivt minst sagt och som sagt den kurande förälderns ansvar. Jag skulle aldrig bara för att ngn auktoritet säger det göra ngt emot min vilja. Jag håller med Sara och blir lite provocerad för att jag känner mig inplacerad i ett fack "jag tänker inte själv, vågar inte ta egna beslut, vågar inte säga emot o s v." det facket har vi många gånger hamnat i och så klart är det tröttsamt att det händer igen.

[Bellan]

Bara en tanke till

Jag håller med Sara och blir lite provocerad för att jag känner mig inplacerad i ett fack "jag tänker inte själv, vågar inte ta egna beslut, vågar inte säga emot o s v." det facket har vi många gånger hamnat i och så klart är det tröttsamt att det händer igen.

Men egentligen är det väl tvärt emot tänker jag. Vi som är här på forumet vi vågar ta egna beslut och vågar gå emot den "gälladen regeln från bvc". Vi vågar läsa Annas bok och vi vågar tycka att den är bra. Vi vågar bli en del av något som vissa andra har starka känslor emot (oftast utan grund).
/Bellan

[Nimrah]

Ja precis! Det var så jag menade. Det blev kanske lite otydligt. Tycker oxå att det är precis raka motsatsen här inne.

[Hege]

Det vore faktiskt intressant att få se hur mycket vi använder av det som står i Barnaboken, vi "sekterister". Inte för att se vad det är vi förkastar, men vad det är som tilltalar oss.

Jag samsov med båda mina barn, och när Anna hör det (jag brukar påminna henne då och då) så skrattar hon sitt skrockande skratt och säger: Ser man på! Hade ni några problem då?

Och det hade vi ju inte, vi sov ju som grisar, både jag och barnen, och säkert barnens pappa också, som var förvist till gästrummet.

Nej men då så. Då är det ju inget att orda om.

Man lagar ju inte något som fungerar. Men där det inte fungerar, har jag alltid kunnat konferera med Barnaboken. Jag ser vad Anna har skrivit, "översätter" det så det ska passa för min familj, och kör. Det har i de flesta fall funkat.

Anledningen till att det har funkat är att jag redan innan hade fattat Attityden av självklarhet, och var skicklig på att använda den. Och jag var skicklig på att vara Flockledare. Med betoning på ledare. Med de två skickligheterna klarade jag ut det mesta själv, det var enstaka tekniker och orsaksförhållanden jag fick klarat upp genom att läsa i Barnaboken.

Jag tycker i högsta grad att jag tänker själv, och går mina egna vägar. Men när det gäller barnfostran, så är det nog Anna och BB som har lärt mig hur jag ska göra det.

[Alma]

Jag sticker hellre ut hakan här och berättar både om det jag inte klarar som förälder, och det jag tycker går bra trots att det går på tvärs emot något i BB och SHN - än jag går emot normer som anförs på Föräldrakanalen t ex.

Där tycker jag också att det ser ut som att det är svårt att få lystring och intresse kring olikheter - inte minst kommer dömanden snabbt, eller så får man råd om att allt kan fungera för att alla barn och familjer är så speciella. Det var ett tag sedan jag kikade in där, den dömande tonen i debatten om homoföräldrar för några år sedan, och den mot AW avskräckte mig.

Det jag uppskattar Anna W högt för är den människosyn som präglar beskrivningarna av barn, föräldrar och rollerna dem emellan. Jag delar den och tycker det finns oändligt mycket att lära av den! Det är dessutom befriande med någon som formulerar vad hon anser är föräldrars uppgifter så att man får något att "bita i" när man formulerar sig själv. Något som saknas hos många andra - diskussion om vad som är och bör vara föräldrarollen och hur man ska praktisera den i olika situationer. "Barnens bästa" säger för mig numera ingenting, det används i så många tokiga sammanhang att det för mig till och med blivit signal om att något är suspekt...

Jag hade sonen i anordning på magen och ryggen när han var liten och vi har samsovit mycket på nätterna efter insomningen, medan han sovit middag själv. Han har i stort sett och med hjälp av SHN under en period sovit bra, och vi föräldrar också. Att välja att sova tillsammans och hur blev mer medvetet utfört efter läsning av BB och SHN, och jag är glad att vi gjort det i kombination med vaktande och ramsa så att han lärt sig vad detta är också. Nu när han slutat sova lunchlur vill jag övergå till annan ordning, och vi kommer så småningom och efter en del praktiska arrangemang där vi bor övergå till eget nattsovande också.

Han sov på sidan med kudde i början, sov bra så och det var bra för hans skalle som behövde buckla ut sig på en sida, sedan sov han bra på mage också. Med ett barn utan fysiska behov av att ligga på ena sidan hade han fått sova på mage direkt.

Jag är verkligen vän av forskning och jag tror att en av de i landet som jämfört sina egna erfarenheter och sina egna råd mest med den forskning som finns, är Anna Wahlgren och forumister här som länge varit med i verksamheten. För mig är dock forskning (som ska leda till råd till föräldrar) som inte baserar sig på en klart uttalad människosyn hängande i luften.

Om man inte definierar vad ens egen roll är som förälder, hur ska man då tolka den forskning som säger att barnen ska äta 4 sempers grötskedar i veckan eller att de ska sova så mycket de kan? Ska jag leda? Ska jag locka? Ska jag be barnet, eller vyssja?

Jag skulle gärna vilja kalla Anna Wahlgrens livsgärning för Wahlgrens akademi eller något. Det är en läroanstalt i sig och materialet som samlats av Anna och alla hennes medarbetare torde vara större än det mesta som samlats i landet.

[Sarisparis]

Tack för sâ mycket gensvar

Jag tycker inte att det är så provocerande, hon beskriver hur hon använt forumet vilket hon är ansvarig för.

Helt sant, inger. Jag har nog blivit överkänslig vad gäller kritik mot Anna. Pâ ett sätt kan man nog säga att jag liknar de som är snabba att direkt associera AW med skrikmetoder och bajsblöjor och kalla henne för det ena och det andra - jag gâr igâng direkt sâ fort jag upplever att Anna blir orättvist anklagad. Dels för att Anna betyder väldigt mycket för mig, men ocksâ för att jag tar det som personlig kritik (mitt problem igen, jag vet) eftersom mitt liv hade sett väldigt annorlunda ut om jag inte läst Barnaboken. De senaste mânadernas turbulens har nog byggt pâ den överkänsligheten rejält.

Boken och forumet ger mig inte ett svar på varje fråga, utan har en gemensam grund för svaren på mina frågor. Och därigenom blir det "tryggt och tydligt". På det här forumet är det inte bara föräldrar som sitter och gissar, eller som kommer med sina "åsikter", eller som ältar om hur eläldigt det är att ha barn och att man får bita ihop dom jobbiga perioderna. Här finns en erfarenhet och en rådtråd i svaren och det värderar jag högt.

Huvudet pâ spiken, Bellan. Sâ känner jag ocksâ.

Jag har sökt mina egna svar och hamnat här

Sâ fint formulerat

Det tråkiga är väl om man förlorar perspektivet och slutar vara öppen för andra tankar..

Exakt, mumintrollet. Men sâ tycker jag inte att det känns här inne.

Jag vet att jag har fått ett stärkt självförtroende som mamma och tilltalar även vuxna med klarare besked nuförtiden

Underbart att höra. :thumbsup: Jag känner likadant, Barnaboken har genom att ställa viktiga frâgor fâtt mig att fundera bâde en och tvâ gânger pâ vad JAG egentligen vill. Och sâna interna debatter gâr man ju oftast stärkt ur.

Jag håller med Sara och blir lite provocerad för att jag känner mig inplacerad i ett fack "jag tänker inte själv, vågar inte ta egna beslut, vågar inte säga emot o s v." det facket har vi många gånger hamnat i och så klart är det tröttsamt att det händer igen.

Tack Nimrah, det var det jag inte lyckades formulera själv; just att "vi" ständigt blir inplacerade i det där sektfacket. Vilka "vi" nu är, jag tror som du att vi forumister är en ganska heterogen grupp. Geografiskt om inte annat!

Jag samsov med båda mina barn, och när Anna hör det (jag brukar påminna henne då och då) så skrattar hon sitt skrockande skratt och säger: Ser man på! Hade ni några problem då?

Och det hade vi ju inte, vi sov ju som grisar, både jag och barnen, och säkert barnens pappa också, som var förvist till gästrummet.

Nej men då så. Då är det ju inget att orda om.

Sâ skönt med ett sâ otroligt konkret exempel pâ att till och med Anna kan "acceptera" samsovning. Här har vi ju ett scoop, vem ringer Aftonbladet?

Jag sticker hellre ut hakan här och berättar både om det jag inte klarar som förälder, och det jag tycker går bra trots att det går på tvärs emot något i BB och SHN - än jag går emot normer som anförs på Föräldrakanalen t ex.

Ja, Alma, sâ känner jag ocksâ. Jag tycker att detta är ett forum där det är synnerligen högt i tak, sâ länge man respekterar Tonen.

Om man inte definierar vad ens egen roll är som förälder, hur ska man då tolka den forskning som säger att barnen ska äta 4 sempers grötskedar i veckan eller att de ska sova så mycket de kan? Ska jag leda? Ska jag locka? Ska jag be barnet, eller vyssja?

Ja, hur ska man göra? Skämt âsido, jag tycker att du lyfter en viktig frâga angâende alla som "vet" eftersom BVC/doktorn/osv sa sâ.

Jag skulle gärna vilja kalla Anna Wahlgrens livsgärning för Wahlgrens akademi eller något. Det är en läroanstalt i sig och materialet som samlats av Anna och alla hennes medarbetare torde vara större än det mesta som samlats i landet.

Ja, kan bara hâlla med. Även om Anna inte har det minsta lilla diplom sâ kan man ju inte förringa att hon verkligen vet vad hon pratar om när det kommer till barn. Jag satt för övrigt häpen när jag läste nâgra av Jesper Juuls böcker, det var sâ mycket som kändes rakt taget frân Barnaboken. Med det säger jag inte att JJ skulle ha snott idéer av Anna, men att det Anna kom fram till alldeles själv har andra, moderna och mer vetenskapligt inriktigade personer nu ocksâ kommit fram till. Jag kan tycka att det är trâkigt att Anna inte ska fâ det erkännande hon förtjänar för de böcker hon skrivit och detta forum som hon driver till sâ mângas glädje. Men samtidigt sâ gläds jag ât att barnafostransvinden, med Jesper Juul som ett exempel och Petra Krantz Lindgren (som bl a har utbildat sig via JJ), nu blâser ât ett hâll där barnen blir vinnare. Det är väl det som räknas i slutändan.

Man lagar ju inte något som fungerar. Men där det inte fungerar, har jag alltid kunnat konferera med Barnaboken. Jag ser vad Anna har skrivit, "översätter" det så det ska passa för min familj, och kör. Det har i de flesta fall funkat.

Spot on, Hege. :thumbsup: Igen

[inger]

Jag kan tycka att det var synd att hon använde Anna Wahlgrens namn i rubriken.

Blogginlägget handlar ju om att lägga ansvaret utanför sig själv, i stället för att låta saker och ting landa i en själv.
Detta hade ju för henne som person varit likandant om hon funnit något annat än Barnaboken att tro på.

Anna Wahlgren som rubrik drar mycket publik i dessa tider gissar jag elakt.

Om även jag ska dra upp vad jag gjort som inte är barnaboksmässigt så kommer här en lista.

-Tjatat om att på en mätt mage sitter ett glatt huvud(direkt från min egen mor)
-Lagt dem i våningssäng ett och tre år gamla.
-Tidiga inskolningar på dagis.
- Att beställa hem vissa livsmedel ekologiskt kokosfett och kosttillskott .
-Uppmanat dem att komma och lägga sig en stund hos mig i sängen när de var små och haft härliga sovmorgnar och då spräckt schema. Jättehärligt tyckte jag.
- Smakisarna blev på en gång en hel potatis för dottern, jag introducerade inte en tesked hit och dit.

Finns säkert massa mer.

[Nimrah]

Men vågar vi verkligen!? Tänk om Anna raderar våra inlägg! Tänk om hon eller ngn annan blir arg för att vi säger vad vi tycker och berättar att vi inte hundraprocentigt följer BB!

Jag har alltså ingen ensamlek, (tyvärr). Med min son som jag kurade följde jag SHN mkt noggrant. Han sov de första tre månaderna som ett SM-barn utan att jag ens hört talas om saken. Men efter första vaccinationen blev han febrig och förkyld och in släppte jag Vargen. En månad senare hittade jag tack och lov SHN och därmed kom magläge och larm och attidtyen igen. Med lillskruttan körde jag finfina Sm från början men vet ni vad! Jag ammade tills för två veckor sedan. Till (20 månader) När hon varit sjuk har jag ammat på natten! Ojojoj! Jag har oxå tagit upp och bytt blöja, tagit upp vid feber och liknande. Men det fina är ju att med hjälp av Annas barnaobservationer har jag ju en attityd som gör att det inte gör ett dugg! Eller nja. Lite mer jobb efter en sjukdomsperiod kanske men det styrs lätt upp... När jag sm-ade ammade jag bara. Ingen ersättning trots att det började behövas mer mat!
Ibland är vi dåliga på utgång och schemalagt jobb . Ibland har jag inget tålamod utan säger NEJ! Eller kanske skriker det . Ibland vill jag ta en dags semester och bara sitta och sy eller ngt alldeles för mig själv. Osv.



Till er nya om ni läser här. Var inte rädda för att säga vad ni tycker om ni nu är det! Om det inte känns rätt så sluta göra det ni inte vill. Vi vill hjälpa er inte stjälpa. Det finns inga dumma frågor... Förklara vad ni tycker/känner så kan vi förklara hur saker och ting är tänkta att fungera. Sedan kan du ta ställning till om du VILL eller inte följa råden.

[TorsMamma]

Ja, Alma, sâ känner jag ocksâ. Jag tycker att detta är ett forum där det är synnerligen högt i tak, sâ länge man respekterar Tonen.

Tack fina SarisParis, detta tar i alla fall jag åt mig av, för det är precis så jag vill att vårt forum skall vara!

[Sarisparis]

Jag kan tycka att det var synd att hon använde Anna Wahlgrens namn i rubriken.

Blogginlägget handlar ju om att lägga ansvaret utanför sig själv, i stället för att låta saker och ting landa i en själv.
Detta hade ju för henne som person varit likandant om hon funnit något annat än Barnaboken att tro på.

Anna Wahlgren som rubrik drar mycket publik i dessa tider gissar jag elakt.

Ja, tyvärr tror jag din gissning inte är helt fel. Jag tycker att Petras text lyfter viktiga frâgor, men det är synd att Anna ska behöva fungera som ett ofrivilligt dragplâster. Texten hade hâllit även utan den titeln och även utan Anna beskriven som nâgon sorts gudinna.

inger och Nimrah, oj oj oj

Till er nya om ni läser här. Var inte rädda för att säga vad ni tycker om ni nu är det! Om det inte känns rätt så sluta göra det ni inte vill. Vi vill hjälpa er inte stjälpa. Det finns inga dumma frågor... Förklara vad ni tycker/känner så kan vi förklara hur saker och ting är tänkta att fungera. Sedan kan du ta ställning till om du VILL eller inte följa råden.

Sâ sant! :thumbsup:

TorsMamma, forumet skulle inte ha den här trevliga tonen om det inte vore för en alldeles otroligt effektiv ordförande. Eloge till dig.

[extradarkchocolate]

Fast jag slår vad om att om jag jade sagt att jag gärna vill prova att använda ramsan vid sängen, samtidigt som jag har ögonkontakt och kanske smeker barnet på handen de första nätterna för att den ska bli trygg, så hade jag fått en sån här: [-X
Om att inte känna rädsla för att komma med egna ideer. Jag känner att det bara blir fördömande och ingen som helst bekräftelse vid egna förslag.

Som exempel så frågade jag här en gång om jag bara kunde använda ramsan *2 men det gick inte för sig. Visst, det är mitt ansvar som förälder att använda det jag vill, men på tal om denna diskussion, så... Här inne är man med eller så håller man tyst, så känner jag. Man får en skopa om man vill modifiera Shn och skriver man något som inte är förenligt med BB så är det "Annas forum".