Nu är det konstaterat - minstingen är i trotsåldern med besked.
Efter att ha haft några veckor av normala trotsutbrott som jag kunnat hantera med hjälp av BB så behöver jag nu hjälp.
Hon är en oerhört viljestark tjej vilket är en fantastisk egenskap, men jag har förstått att det kommer att blir tuffa drabbningar när trotsen drar igång. Kan också vara viktigt att säga att vi har varit slarviga med sociala delaktigheten
, vilket jag har tagit tag i nu.Problemet just nu gäller framförallt sovningarna - både på dag och natt. Hon som sover som en stock i vanliga fall (BB barn från början) har nu börjat ifrågasätta med besked.
Liten bakgrund: Min man har låtit henne bestämma att dörren får stå öppen när hon lägger sig (oftast han som nattar). Hon har också draperier utanför sin dörr eftersom det blir så ljust utanför på vår och sommar. Dessa brukar vi normalt dra för men nu har hon fått ha dem fråndragna (idiotiskt, jag vet). När hon somnat har vi sedan stängt och det har inte varit några problem - förrän nu!
När vi lägger henne i sängen börjas det -"Dörren ska vara mot väggen! Jag ska ställa den mot väggen!" Draperierna är fel, dom ska vara öppna!" Som det varit hittills har hon fått ställa upp dörren men draperierna har fått vara lite fördragna. Hon börjar gorma och skrika. Hon arbetar upp sig och skriker och sparkar och kastar sig i sängen. Om vi nu skulle låta henne få som hon vill så fortsätter det bara med nästa sak - "Täcket ska inte ligga på hunden" - Mamma ska lägga på mig täcket" jag vill ha vatten osv! Jag har vid ett tillfälle använt -Du får inte sova, du får sitta på stolen istället" och då släppte det och hon la sig att sova den gången.
Sedan har hon börjat vakna på natten och drar igång samma cirkus igen.
Här är en rapport från det som hände i natt:
Hon vaknar kl.02.30 och börjar skrika att dörren ska stå öppen och draperierna ska bort. Jag går in och säger att på natten sover man - God natt! Går ut därifrån och låter dörren vara öppen men draperierna lite fördragna. Ungen går i spinn och hojtar värre och värre. Tillslut vaknar storasyster. Jag går in och tar fram stolen. "Du får inte sova, du får sitta på stolen istället." Hon bara skriker, nej nej! Tillslut sätter jag henne på stolen men hon bara kastar sig och slår sin arm så hon börjar skrika för det. Hon vill inte sitta på stolen, hon vill sova. Så fort hon hamnar i sängen skriker hon nej nej. Hon gapar om det ena efter det andra som är fel. Efter ytterligare vrålande i 10 min lyfter jag upp henne och säger att hon inte får sova längre - nu ska vi städa huset istället för det behövs verkligen. Hon blir tyst och tar nöjt sin dammtrasa och jobbar nöjt och väldigt noggrant länge länge (hade inte räknat med det, suck!) Till slut säger hon - jag vill sova nu. Vi går upp, jag kramar henne god natt och är på väg ut när hon skriker "-Vovven är kall- illvrål". "Då får du inte ha Vovven, då tar jag den". Illvrål och utbrott, och så är cirkusen i gång igen. Jag har hållt mig lugn hela tiden och känner att jag agerar och inte reagerar, jag är inte arg men bestämd. "Madinerna (draperierna) ska inte vara så, dom ska vara uppe". Nu säger jag att på natten sover man och draperierna är där dom är, punkt slut! Sen går jag och sätter mig i trappan medan hon gormar. Tillslut tystnar hon och så hör jag hur hon viskar - Jag vill inte sova, jag vill inte!! och så skriker hon igen. Efter ett antal minuter lägger hon sig ner och blir tyst. Jag går och lägger mig och väntar i 10 min innan jag går upp och kollar till henne. Då är hon uppe! "Nu har jag fixat Madinerna" säger hon och hoppar ner i sängen och lägger sig. Jag är så trött att jag bara raglar in och "svimmar" i sängen.
Hon fick alltså sista ordet i alla fall.
Det gick väl inte så bra det här. Jag inser att jag innan måste veta exakt vad jag ska göra annars får hon övertaget direkt.
Så här tänker jag - Jag vill hjälpa henne att hitta en väg ut så att hon känner lättnad. Samtidigt verkar det som att det enda som ordentligt biter är att hålla kvar vid hur saker ska vara. Jag tänker ta tillbaka tillskjuten dörr och fördragna draperier direkt vid läggning. Att hon får ligga i sin säng och protestera bäst hon vill (städa huset gör hon allt för gärna) och se att jag håller kvar vid hur det alltid har varit. Samtidigt undrar jag hur utvecklande det är för henne. Visst, hon får se att jag står fast vid vad jag sagt och att inget ändras, men hon får ju inte välja på något sätt (som när man ifrågasätter än värre) Jag slits däremellan - vet inte riktigt när jag ska göra vad. Där ligger nog problemet. Jag höll på till 04.30 imorse och är helt slut. Snälla, kan jag få lite råd inför kvällen och natten som kommer.
& Lilltufsan född feb -06 