Nyttan av en ny "dagisdebatt"!

[olgis]

Jag tar mig friheten att, som lite motvikt till pågående drev, citera mitt eget blogginlägg av idag. Lite i tanke på vad jag skrev i "Gästboken" om att barn alltid är förlorare. Här presenterar jag en liten bit verklighet:

Så, nu har jag vridit och vänt, stött och blött, vägt mina motiv och jag har bestämt mig. Bestämt mig för att tala om varför jag valde att byta jobb. Jag tänker avslöja den inofficiella anledningen till varför jag valde att gå.

Men eftersom många av er inte känner till den officiella anledningen, eller ännu mindre vad jag egentligen jobbat med de fem senaste månaderna, så tänkte jag börja med att klargöra detta.

Jag har, under fem månader, jobbat som "resurs" företrädesvis på ett barn med särskilda behov, på en förskola här i Stockholm. Eftersom jag har arbetat under sekretess balanserar jag på en mycket tunn tråd när jag skriver om mitt arbete, det gäller att hålla tungan rätt i mun. Därför försöker jag skissa upp arbetssituationen utan att avslöja för mycket. Jag undviker i möjligaste mån att prata om barnen.

Jag har jobbat 80% och min tjänst visade sig vara mer omfattande (läs tyngre arbetsbörda) än vad som sagts mig under rekryteringsprocessen.

Jag sökte till en resurstjänst, men den avdelning jag hamnade på visade sig ha ett behov av en dubbeltjänstgöring, eller två tjänster, då man förutom en resurs även behövde en barnskötare. Detta dilemma löste man på papperet genom att helt enkelt skriva att jag under en specifik dag i veckan arbetade som barnskötare. Jag kan inte gå in på barnet jag jobbade på men jag kan säga så mycket att det barnet fanns på förskolan även under den dag i veckan som jag inte var resurs. Jag kan säga så mycket att både jag och barnet led under denna veckodag. Eftersom vi under denna veckodag bara var tre pedagoger (inklusive jag själv) på 20 barn.

När jag sa upp mig motiverade jag min uppsägning med att hänvisa till att tjänsten var mycket mer omfattande än vad som sagts mig under anställningsintervju och introduktion. Det är en grov underdrift.

Under den tid jag har jobbat på förskola har jag upplevt stor barngrupp i kombination med få pedagoger. Och inte bara få pedagoger utan stressade pedagoger, "pedagoger" som inte är pedagoger men som omnämns som det utåt till föräldrar. Jag har dessutom upplevt verkliga pedagoger, förskollärare, som möjligen är skickliga pedagoger men usla arbetsledare. Som under de mest tvingande situationer befinner sig i barngrupp men annars, så fort tillfälle ges, smiter undan och ägnar sig åt dokumentation.

Vi var fyra pedagoger på vår avdelning. Varav en (jag) var resurs och en var förskollärare. I praktiken gör det två till två och en halv tjänst i barngrupp. Det är ingen underdrift att hävda att dessa två stackars barnskötare var ordentligt stressade. Tidigt efter mitt tillträde satte man i system att jag fick hjälpa till i barngruppen när "tillfälle gavs". Då måste jag genast lägga till att tillfällen gavs aldrig, de stals! De stals från det barn som jag var anställd för.

Jag har upplevt "skitsnack", pedagoger som pratar bakom ryggen både på kollegor och på barns föräldrar. Jag har hört hisnade insinuationer. Jag har upplevt prestige i dess mest smetiga form där huvudsyftet har varit att hålla fasad utåt, till föräldrar och andra intressenter. Jag har hört talas om mycket personalomsättning de senaste åren. Därtill har jag upplevt en frånvarande chef. En chef som toppar en stor organisation med ett flertal förskolor och som sällan är tillgänglig.

Förskolan jag har jobbat på är en vanlig svensk kommnal förskola, i ett helt vanligt svenskt villaområde.

Jag skriver om det här för att det handlar om barn och om den institution som tar hand om våra barn när vi jobbar. Våra barn tillbringar en stor del av sin tid på förskolan! Jag skriver också om detta för att jag läste en liknande historia i en insändare i pappersupplagan till tidningen Metro igår. Något som jag tolkar som att förhållandena på den här förskolan inte är unika. Det är en varningsklocka!

Jag önskar en diskussion som kan leda till ändrade och förbättrade krav på vår förskola.

http://fridashimmelrike.blogspot.com/

[Manfred10]

Är du säker på att du inte varit på en förskola här i Jämtland? Det är för sorgligt att det ska behöva se ut så här. Jag vänder och vrider och funderar hur jag ska kunna vara hemma länge med mina barn alternativt hitta nån sorts dagmammevariant innan jag går tillbaka till jobbet.

Jenny

[olgis]

Det är för sorgligt att det ska behöva se ut så här.

Anna skriver något i stil med att "Barn skall tas om hand av folk som håller av dem"... fritt citerat. Där håller jag med! Efter tiden som "dagisfröken" är jag mycket mer kritisk till barnomsorgen än vad jag tidigare varit.

Jag har haft alla mina tre barn i barnomsorg innan tre års ålder. Men mina barn har gått korta dagar samt att det har haft en väl vald barnomsorg. Jag har varit mån om att etablera en särskilt god relation med den pedagog som haft huvudansvaret för just mitt barn. Jag har värnat om en tydlig och rak kommunikation. Jag har varit "besvärlig" och frågande. Jag har nog trott att jag har lyckats med det... Nu känner jag mig inte så säker längre.

Just "besvärliga" och frågande föräldrar bemötte man på ett särskilt övertygande sätt där jag jobbade. Man la liksom in hela krutdurken med "allt har gått så BRA sååå"-jargongen inlindat i särskilt observerade guldstunder. Jag fick vid flera tillfällen kritik för att inte hålla mig inom ramarna om vad man berättade och vad man inte berättade (för föräldrarna).

Jag har alltid haft en magkänsla som sagt mig att barn inte orkar längre än till kl 15.00. Oavsett om de sover middag eller inte. Den magkänslan är bekräftad många gånger om efter den här tiden.

Förskolan/Dagis är intensivt och bjuder på massor av intryck, bara med det material och de ytor som erbjuds. Lägg där till ljudnivån och den sociala hierarki som man måste förhålla sig till. Det är som när vi själva sitter på föreläsning hela dagen, man orkar inte ta in och ta till sig till slut. Man tappar koncentrationen man blir trött, kanske frustrerad man längtar HEM. Jag gjorde det, barnen som gick långa dagar gjorde det, uttryckligen!

Förskolan kan vara jätterolig och jättestimulerande för barnen. En väl vald barnomsorg, i en lagom stor grupp med lagom långa dagar kan vara jättebra! Men dagis är definitivt ingen naturlig arena för ett litet barn. Så är det och så sanningsenliga måste vi vuxna vara! Såväl i hemmet som i de offentliga rummet. Det är katastrof att massor av föräldrar tror att barn måste gå på dagis för att kunna utvecklas till goda samhällsmedborgare.

Jag är inte "anti-dagis" men jag är "pro-barn" och "anti-ljug"!

[TorsMamma]

Fy vad sorgligt. RIktigt tråkig läsning, gör mig dock gladare och tänka att min son går på en förskola sen han var 3 år och har går typ 8.30-16 på eget initiativ. De är 4 heltidspedagoger på 16 barn och har en annan som kommer in och täcker så fort någon av dem är borta. Det är lyx tycker jag, men pedagogerna klagar när de är säg 2 på 10. Men de klarar sig ju jättebra tycker jag. Speciellt med hänsyn till det du beskriver.

Kram och det var modigt av dig att dels ta jobbet och dels säga upp dig tycker jag.

[olgis]

Fy vad sorgligt. RIktigt tråkig läsning, gör mig dock gladare och tänka att min son går på en förskola sen han var 3 år och har går typ 8.30-16 på eget initiativ. De är 4 heltidspedagoger på 16 barn och har en annan som kommer in och täcker så fort någon av dem är borta. Det är lyx tycker jag, men pedagogerna klagar när de är säg 2 på 10. Men de klarar sig ju jättebra tycker jag. Speciellt med hänsyn till det du beskriver.

Kram och det var modigt av dig att dels ta jobbet och dels säga upp dig tycker jag.

Det behöver ju inte vara lyx. Det kan vara så enkelt att vissa förskolor är bra och andra är det inte. Det är många faktorer som gör en bra/dålig förskola. Det jag vill få fram är att om man har barn i förskola så bör man vara klar över att det är en bra förskola man har valt. Samtidigt som jag vill få fram att förskola faktiskt inte är nödvändigt. Hellre ingen förskola alls än en dålig, tänker jag.

Vi hade flera 15-timmarsbarn under 3 år år avdelning, det finns ett slags allmänt tänk om att förskolan är nödvändig för det lilla barnets utveckling. Vilket också framgår i samtal med föräldrar. Nu står vi också inför att man faktiskt kommer öka dessa 15-timmar till 25-timmar/vecka. Det är ett snedvridet tänk med risk för förskräckliga följder för det enskilda barnet.

Sen tror jag på ett genuint samarbete med hemmet, samt att föräldrainitiativ och föräldrapåverkan är en av grundpelarna i en bra förskola.

Härligt för Tor att få ha det så bra!

Mina flickors förskola är bra, så vitt jag vet. Men den är inte kommunal och de är ute mycket. Promenerar till närliggande lekparker, far med buss till olika utflyktsmål o.s.v.. På deras avdelning är de tre pedagoger på 13 barn. Jag hämtar ju alltid relativt tidigt, då är de flesta barnen kvar och jag har slagits av hur tyst det är på avdelningen när jag kommer. Det är inte stimmigt och barnen sitter ofta och pysslar.

Det där med modig... Nej, det var inte mod. Jag tog jobbet för att jag behövde jobba, vi var precis inflyttade till Sthlm och vi hade dubbla hyror ett tag, så det gick inte att jag inte jobbade. Att jag sen sa upp mig var för att jag är usel på att hålla masken. Jag platsade helt enkelt inte och det var så tydligt att jag vantrivdes så att det inte gick att stanna kvar. Jag känner mig själv, jag hade exploderat till slut och det ser inte så snyggt ut i CV.

Självbevarelsedrift? - Ja, Mod?- Nej!

Sen gick jag inte förrän jag hade ett nytt jobb på G, nu jobbar jag halvtid som personaladministratör i en helt annan bransch.

Men tack för fina ord!

[SusanD]

Du skriver så klokt om förskolan Oligis.
Jag håller med dig till fullo och blir inget annat än ledsen över föräldrar som tror att en förskola är bättre än de själva för sina små barn.

Varför är det så att många tror att dagispedagogik är livsviktigt för småttingar? Tänk om de kunde få vara hemma i lugn och ro tills de står på en stadig grund redo att ta itu med livet på egen hand, i lagom dos.

Våra barn är hemma tills de blir fyra år, då börjar de på förskolan och de går på en jättebra avdelning där personalen är otroligt bra. Det är inte pyssel och stim hela dagarna utan de är ute och jobbar med olika projekt i naturen, de delar in barnen i flera små grupper under dagen så att alla kan få komma till tals och de lyssnar på barnen, återkopplar och trivs tillsammans.

Det finns bra förskolor och det finns dåliga förskolor liksom det finns bra pedagoger och dåliga pedagoger.

Kram Susan

[Alma]

Intressant läsning.

Jag har varit på förskola 6 månader. 2,5 personal på 14 barn i åldern 3-6 år.

Det var ett bra och ambitiöst dagis på många sätt. Men som på många ställen - när alla är övertygade om att dagis är nödvändigt för barnens utveckling, blir varken personal eller föräldrar särskilt lyhörda för vad barnen berättar eller ger uttryck för.

Ett som slog mig var hur lite föräldrarna fick veta. Ena barnet kunde ha varit ledset hela förmiddagen. Ett annat ha varit utanför leken vecka efter vecka. Ett tredje ideligen fått uppleva de andra barnens bekräftelse på att det inte klarade något, en slags barnmobbning. Många barn fick personalens bekräftelse på att de misslyckats; att lyda, att inordna sig, att kunna äta rätt, att ha varit taskiga mot sina kamrater. Och alltid i grupp, framför alla sina kamrater. Ständiga utskällningar och förmaningar.

Några aktiva pojkar skulle säkert ha fått en bokstavsdiagnos om föräldrarna velat ha det. Gruppmiljön var felstimulerade för dem och de behövde framför allt personlig kontakt med en vuxen för att kunna kanalisera och använda sin energi. Några flickor var mycket ensamma, tysta och utan kontakt. Några flickor lekte i små grupper, traditionella mamma-pappa-barnroller.

Jag tyckte att närapå alla barn och många situationer under en dag skulle ha föranlett diskussioner i personalen och mellan personal och föräldrar. Men inte. När föräldrarna kom för att hämta infann sig en lättnad, både hos barn och personal, och som för att stryka ett streck över allt elände log alla och kramades och hade haft sååå roligt.

Samma på föräldramötena. Långa tal från personalen om hur mycket de tyckte om barnen, om hur bra gruppen var och hur mycket alla trivdes. Föräldrarna ställde frågor som om hur personalen arbetade med könsroller mm. Och personalen redogjorde för filosofin, som var bra. I praktiken kunde de inte omsätta detta ens fem minuter per dag.

Också personalens tolkning av hur enskilda barn hade det var för mig helt skev. Den 3-åring som varit ledsen, otrygg och längtat efter att dagen skulle ta slut hela förmiddagen sades ha haft såååå roligt.

Personalen och föräldrarna, båda med starka behov (och vilja) att det ska vara bra. Stärker varandra i att faktiskt inte se och ta itu med det som behövs! Detta leder till att de, som är de närmaste vuxna personer som barnen har, samfällt talar om för barnen att de mår bra och har roligt. Och barnen försöker passa in sig själva i detta.

Jag kände många gånger att barnen var utsatta för manipulation och övergrepp, och att de lämnades mycket mycket ensamma. När jag upphörde med dagislivet var jag så lättad som nästan aldrig förr.

[olgis]

Tack SusanD Du har så rätt!

Intressant läsning.

Jag har varit på förskola 6 månader. 2,5 personal på 14 barn i åldern 3-6 år.

Det var ett bra och ambitiöst dagis på många sätt. Men som på många ställen - när alla är övertygade om att dagis är nödvändigt för barnens utveckling, blir varken personal eller föräldrar särskilt lyhörda för vad barnen berättar eller ger uttryck för.

Ett som slog mig var hur lite föräldrarna fick veta. Ena barnet kunde ha varit ledset hela förmiddagen. Ett annat ha varit utanför leken vecka efter vecka. Ett tredje ideligen fått uppleva de andra barnens bekräftelse på att det inte klarade något, en slags barnmobbning. Många barn fick personalens bekräftelse på att de misslyckats; att lyda, att inordna sig, att kunna äta rätt, att ha varit taskiga mot sina kamrater. Och alltid i grupp, framför alla sina kamrater. Ständiga utskällningar och förmaningar.

Några aktiva pojkar skulle säkert ha fått en bokstavsdiagnos om föräldrarna velat ha det. Gruppmiljön var felstimulerade för dem och de behövde framför allt personlig kontakt med en vuxen för att kunna kanalisera och använda sin energi. Några flickor var mycket ensamma, tysta och utan kontakt. Några flickor lekte i små grupper, traditionella mamma-pappa-barnroller.

Jag tyckte att närapå alla barn och många situationer under en dag skulle ha föranlett diskussioner i personalen och mellan personal och föräldrar. Men inte. När föräldrarna kom för att hämta infann sig en lättnad, både hos barn och personal, och som för att stryka ett streck över allt elände log alla och kramades och hade haft sååå roligt.

Samma på föräldramötena. Långa tal från personalen om hur mycket de tyckte om barnen, om hur bra gruppen var och hur mycket alla trivdes. Föräldrarna ställde frågor som om hur personalen arbetade med könsroller mm. Och personalen redogjorde för filosofin, som var bra. I praktiken kunde de inte omsätta detta ens fem minuter per dag.

Också personalens tolkning av hur enskilda barn hade det var för mig helt skev. Den 3-åring som varit ledsen, otrygg och längtat efter att dagen skulle ta slut hela förmiddagen sades ha haft såååå roligt.

Personalen och föräldrarna, båda med starka behov (och vilja) att det ska vara bra. Stärker varandra i att faktiskt inte se och ta itu med det som behövs! Detta leder till att de, som är de närmaste vuxna personer som barnen har, samfällt talar om för barnen att de mår bra och har roligt. Och barnen försöker passa in sig själva i detta.

Jag kände många gånger att barnen var utsatta för manipulation och övergrepp, och att de lämnades mycket mycket ensamma. När jag upphörde med dagislivet var jag så lättad som nästan aldrig förr.

Ja, precis just så. Allt detta upplevde jag också. Man får ont i magen och hjärtat.

[olgis]

http://fridashimmelrike.blogspot.com/

Ett par blogginlägg till i ämnet.

"Att längta hem..." - Om långa dagar på dagis.

"När "daghemmet" blev "förskolan" - Om institutionen "Förskolan" som insinuerar sin egen nödvändighet. :^o

[Snufsan]

Som förskollärare håller jag absolut med om att grupperna är för stora. Jag tycker även andelen utbildad personal är för liten för det är stor skillnad på utbildad och outbildad (även om vissa outbildade kan vara jättebra givetvis).

Det är ju ekenomin som styr och det skulle behövas mer resurser.

Vissa av exemplen ni skriver om verkar gräsliga. Jag känner inte igen mig i mycket. En sak jag vill kommentera är att kravet på dokumentation kan kännas tungt. Det är bra att göra men frustrerande när egentligen inte tiden finns.

Jag tror inte förskola är nödvändigt för barn. Men åtminstonde för barn över 3 (yngre också i viss mån) är det stimulerande enligt mig. Man kan använda barngruppen på ett pedagogiskt sätt genom att de stora hjälper/lär de yngre med pedagoger i barngrupper . Detta är bra för både de äldre som växer med ansvaret och de små som ser upp till de större som goda förebilder.

Vissa stunder kan man även dela in barngruppen (eller ha tvärgrupper på förskolan) där barn i ungefär samma ålder får göra övningar på deras nivå.

Jag tycker det är viktigt med ett nära samarbete med föräldrar och så har vi också jobbat. Det är inte våra barn utan deras, och de har rätt till information!

Att välja någon annan variant än förskola för sina barn är givetvis inte heller fel. Barnen kan få stimulans på andra sätt också.

Jag för min del tror på förskolan men den måste få mer resurser så barngrupperna inte behöver bli stora! Och det bästa är att inte ha väldigt långa dagar tycker jag.

[Manfred10]

Här kommer ytterligare en intressant vinkel....

15-h barn vara eller icke vara i förskolan

Jenny

[olgis]

Hej Snufsan, vad trevligt med en förskollärare i diskussionen.

Som förskollärare håller jag absolut med om att grupperna är för stora. Jag tycker även andelen utbildad personal är för liten för det är stor skillnad på utbildad och outbildad (även om vissa outbildade kan vara jättebra givetvis)

Det som du nämner här är viktigt. Att andelen outbildad personal är för liten. Jag anställdes ju som resurs och är utbildad inom vård och omsorg/social omsorg (jag har mestadels jobbat inom personlig assistans). Jag gick in i det här uppdraget med föreställningen om att jag skulle ta hand om ett specifikt barn. Men det visade sig att jag förväntades vara en "stand-in barnskötare" vilket jag upplevde som övermäktigt eftersom jag inte är barnskötare.

Det visade sig också sedan att det var flera anställda som faktiskt inte hade någon pedagogisk utbildning alls. Ett faktum som är i det närmaste oacceptabelt i skolan, men tydligen helt OK på förskola?

Det är ju ekonomin som styr och det skulle behövas mer resurser.

Jo precis, Caroline Elfors artikel "Slopa 15-timmars för det minsta" (Tack Manfred10! =D> ) belyser fler än en poäng här.

Jag tror inte att problemet är för lite pengar till barnomsorgen, jag tror att problemet är felprioriteringar inom barnomsorgen. 15-timmars förskola (snart 30-timmar ) för barn under tre år är en sådan felprioritering.

Vissa av exemplen ni skriver om verkar gräsliga. Jag känner inte igen mig i mycket.

Jo, vi konstaterade tidigare i tråden att det är flera faktorer som gör ett "bra" respektive ett "dåligt" dagis. Jag tror att en riktig bov i dramat är för stor personalomsättning. Inom förskolan är personalen så beroende av varandra och det viktigt att man bygger upp bra relationer och har en tydlig arbetsfördelning. Det är svårt att få till den balansen om personalomsättningen är så pass stor att stora delar av personalen på enskilda avdelningar byts ut varje läsår.

En sak jag vill kommentera är att kravet på dokumentation kan kännas tungt. Det är bra att göra men frustrerande när egentligen inte tiden finns.

Återigen 15-timmarsbarnen? Sen tänker jag även på betydelsen av utbildning. Utbildad personal (kanske två förskollärare och två utbildade barnskötare på låt oss säga 15 barn?). Möjlighet till fler barnfria timmar. Det är jättefrustrerande för "oss" som inte dokumenterar att sitta kvar i barngrupp när någon går iväg och dokumenterar för att denne tycker att man har "tid över". Vi jobbar ihjäl oss! Dokumentation skall ske schemalagt på specifika tider och samtliga pedagoger skall ha kompetensen att kunna dokumentera.

Jag tror inte förskola är nödvändigt för barn. Men åtminstonde för barn över 3 (yngre också i viss mån) är det stimulerande enligt mig. Man kan använda barngruppen på ett pedagogiskt sätt genom att de stora hjälper/lär de yngre med pedagoger i barngrupper . Detta är bra för både de äldre som växer med ansvaret och de små som ser upp till de större som goda förebilder.

(----)

Jag för min del tror på förskolan men den måste få mer resurser så barngrupperna inte behöver bli stora! Och det bästa är att inte ha väldigt långa dagar tycker jag.

Och jag håller med om att en förskola kan vara väldigt bra för ett barn över tre år som vill se sig om världen och vidga sina vyer.

Det jag ville belysa med den här tråden är den snedvridna kollektiva uppfattningen om förskolan som en nödvändighet, och inte som en möjlighet, bland fler.

[Bellan]

Det jag ville belysa med den här tråden är den snedvridna kollektiva uppfattningen om förskolan som en nödvändighet, och inte som en möjlighet, bland fler.

Kan bara instämma i det du skriver. Och artikeln som Manfred10 länkade till var jätte bra. Jag uppfattar det Anna skriver i BB som att förskolan till för arbetande föräldra när det verkligen krävs och så tycker jag med, nu (har inte alltid tänkt så).

Men jag vet att jag är lite udda i mina tankar ute i samhället. Det märker jag bland annat när jag är på öppna förskolan eller träffar andra vuxna (med barn). Jag upplever att andra tycker att jag är lite konstig som inte jobbar ännu och som har mitt barn hemma fortfarande. Jag däremot tycker att det är konstigt, eller sorgligt är nog ordet, att vissa föräldrar lämnar ena barnet på förskolan och går till öppna förskolan med det andra barnet Vad är viktigast i ett litet barns liv? Föräldrarna eller andra barn och personal på en förskola?
Och som det stod i artikeln, om 15-timmars barnen var hemma så skulle det inte var några som helst problem för barnen att få träffa andra barn. För just det här, med att barn behöver träffa andra barn, upplever jag också som en sak som andra tycker är jätte viktigt (fast barnet bara är 1 eller 2 år). Och det kan jag inte riktigt förstå. Vad skulle mitt lilla barn lära sig som är så viktigt av ett annat litet barn? Att mitt barn behöver lära sig hur man beter sig kring andra och hur man är "social" kan hon/han väl lika gärna göra med vuxna tex far- och morföräldrar i den här åldern, eller? För dom är för det mest bättre på att bete sig än små barn i samma ålder Men det är också konstigt att jag tycker tror jag andra tycker.

Sen har jag många gånger fått hört från bekanta att deras barn har lärt sig jätte mycket när dom börjar förskolan. Men i meningen efter klagar dom på att barnet lärt sig slåss, bitas, säger svordomar och beter sig väldigt illa. Hur går det här ihop?

Som du skrev, så ser jag förskolan som en möjlighet och inte som en nödvändighet för det lilla barnet och att förskolan för vissa föräldrar är en nödvändighet för deras ekonomi. Men jag tror inte att gemeneman ser det så, att förskolan är ett av flera alternativ, men jag kanske har fel?

/Bellan

[Sofias mamma]

Håller med ovanstående. Så skönt att höra likasinnande . Man känner sig lite ensam ibland i dagisdebatten . Men hur ska man få folk att tänka annorlunda, att inte lämna in en 1-2 åring på dagis bara för att de har ett yngre syskon..? Det måste nog komma uppifrån, kanske.. För det första, ändra 30-timmars barnen till 15 timmar (här i Stockholms kommun är det 30 timmar, och min erfarenhet är att folk nyttjar de 30 timmarna till fullo..).. Sedan tycker jag att så små barn på 1-2 år med småsyskon inte alls ska vara på dagis. Men dit når vi nog aldrig tyvärr .

[Manfred10]

Jag håller med dig Bellan och tycker inte alls att dina tankar är konstiga . En del av de föräldrar jag känner tycker att det är jobbigt med stora syskonen hemma och hävdar att stimulansen behövs..... Jag hade en tvättäkta gammal lågstadiefröken i skolan, en sån som spelade orgel. Hon sade att hon direkt såg vilka barn som även gått på dagis och inte bara förskoleklass..... (hon sa det inte till oss barn förstås )till det negativa ska tilläggas. Dagisbarn var tidigare och mer oroliga än de som hade varit hemma och bara gått ett år i förskoleklass. Men det var då, verkligheten såg lite annorlunda ut då oxå förstås .

Jenny