Vad bra att mina erfarenheter kan vara till nytta och igenkänning! Tack för att du berättar.
Din personal har nog varit ivrigare i att försöka få dina barn att stanna än vad de var med oss. Men hade vi stannat efter lovet och när nya terminen skulle börja, så tror jag att de hade sagt ungefär detsamma: Var positiv så tar vi hand om ditt barn. De gråter i början, sedan är de så glada. (När ni knäckt dem, kunde jag ilskt tänka när jag såg barn som hela livet hade gått på dagis och ÄNDÅ längtade efter föräldrarna.)
Jag tänkte också mycket på hur min egen känsla påverkade sonen när vi gick dit och hur jag skulle förhålla mig till min egen stigande olust. Som i många andra situationer så vill man ju att barnet ska vara så fritt i sin egen upplevelse som möjligt, kunna göra sina egna erfarenheter och fritt kunna gilla eller ogilla. Samtidigt vill man inte spela falskt för sina barn. Likt skådespelare får man plocka upp de strängar man har som kan leda till att något fungerar, inte spela på strängar som inte finns. Och försöka lösa problemen tillsammans. Så är min filosofi.
Min son litade inte på stället, allt mindre ju längre tiden gick. Och det gjorde inte jag heller, allt mindre... Frågan för oss föräldrar blev om det var rätt period i sonens liv att tvinga honom lära sig hur man gör i situationer som man måste genomlida.
Vi försökte. Jag fattade precis vad han menade när han sa vad han inte tyckte om. Så i takt med att mina egna förhoppningar krossades slutade jag peppa om att det skulle bli kul. Jag lyssnade, frågade, sa att vi kan försöka så här och så här och se hur det blir då. Låt oss försöka. Idag gör vi så här.
Hade jag och pappan tyckt att stället var toppen och precis vad han behövde hade det säkert fungerat - för då hade vi verkligen peppat och då hade sonen känt sig tryggare. Eller om vi inte såg någon annan utväg, då hade det fått fungera. Men att peppa om man själv inte tycker det är peppigt? Kan inte vara bra.
Det dagispersonal säger om att föräldrarna inte ska visa sin ambvivalens kan ibland vara detsamma som att 1) vi är inte intresserade av vad som gör dig som förälder osäker på oss och detta dagis och 2) man absolut inte får bekräfta barnets ambvivalens eller ogillande. Det tror jag inte på. Man måste utgå från det som är, också i sig själv. Man kan bli bästa kompisen med barnet och försöka förstå och sätta ord på det som barnet ogillar, och sedan få gehör för förslag om hur man skulle kunna göra för att få det att fungera. Men att ytligt spela glad och kräva detsamma av barnet är vad jag såg personalen och många föräldrar göra, och det är sorgligt att se! Som du skriver, "välregisserat skådespel". Äckligt, för vi vuxna har ändå sådan makt över våra barns liv. Och den makten måste vi väl utöva utan manipulationer, tänker jag.
Jag var dönervös för samtalet till dagis om att vi skulle sluta. Skjöt upp det en vecka, dag efter dag... Sen tog jag mod till mig, ringde och sa att sonen slutar, tack för den tid vi fick, vi tycker inte han är dagismogen (kanske sa jag också att vi kommer söka andra lösningar, jag minns att jag var väldigt kortfattad). Den som svarade var den personal jag hade bäst kontakt med. Hon berättade att jag skulle fylla i blankett si och så och sedan att "ja det var ju synd". Javisst sa jag och tänkte att jag också hade förhoppningar innan vi började som det var synd att ge upp, men det hade jag ju gjort långt innan...
Varför var jag nervös? Varken hon, jag eller hon och sonen hade ju kunnat bygga upp personliga relationer, trots ett halvårs träffar. Vi blev aldrig så personliga att vi skulle känna oss svikna eller sakna varandra, någon av oss. Hade säkert aldrig blivit. Relationerna var på sätt och vis som mellan en patient och en läkare, en kund och en säljare. Sonen avsäger sig platsen helt enkelt, och det finns en blankett för att platsen ska fyllas med en annan. Eftersom vi inte var personliga var hon inte intresserad av varför på djupet, och jag inte att berätta heller. Det var skönt...
Nervös var jag nog också för att jag inte ville berätta en massa eller behöva argumentera. Det är inte hennes fel att stället är som det är och att jag, pappan och sonen inte är goda anpasslingar. Så jag gjorde det man ska. Spelade lite teater – som att saken var lite lättare än den var!
Vi hade en semestertid innan nästa termin skulle börja och vi måste fatta beslutet, och under den hade jag vånda och tog upp frågan om dagis många gånger med sonen. Svaren var glasklara varje gång jag frågade om vi skulle åka förbi, om vi skulle vara där en dag igen, om vi skulle träffa den och den, om vi skulle gå upp och äta lunch med dem, om han ville som de andra vara där själv osv. Nej. Jag frågar honom fortfarande ibland om han vill att vi ska åka förbi. Nej. Själv tar han aldrig upp dagis, inte ens något som han lekte eller var med om där.
Däremot tar han ibland upp det vi gjorde efter dagisdagarna (vi slutade vid ettiden). Då gick vi på en restaurang. Där tog sonen närapå anställning... Stolpade in i köket, ville och fick (!) hjälpa till, dukade av, dukade ut, hälsade gäster välkomna, spelade gitarr och sjöng, ritade teckningar åt personalen. 100 meter ifrån dagis blev sonen sig själv igen. Och där var han inte orolig när jag lämnade rummet...
Efter vår dagisperiod tycker jag att livet är så mycket enklare. Utmaningarna ligger på andra nivåer och det vi ”tvingar på” sonen är mer hanterligt både för honom och oss. Nu får han dra sig ifrån oss i mer egen takt, och vi fortsätter med relationer som för oss känns mer naturliga. Efter att ha vistats mycket på dagis tycker jag också att föräldraskapet, hemmet med omnejd, släkt, vänner och lagoma doser med barn i grupp ger bra lärdomar i livet för en som levt i fyra år.
