Helt plötsligt väldigt gnällig

[Bellan]

Hej!
Min dotter är 15 månader och har helt plötsligt (senaste veckan) börjat gnälla sig igenom tillvaron när hon vill något. Hon kan tex. sitta på sin lekbil och bara gnälla/gråta för att jag ska dra henne när hon för två sekunder sen ville stanna och plocka en blomma (sittande på bilen då) eller så kan hon gnälla för att hon tappat saken hon hade när hon satt i kundvagnen utan att på annat sätt visa att hon vill att jag ska ge henne den eller för att hon vill kliva ur gungarn (förut sträckte hon upp armarna) eller gnälla när hon kommer krypande på golvet och vill att jag ska ta upp henne.

Hon kan inte prata än men vi använder lite stöd-teckenspråk för en del ord så vi kan kommunicera med varandra kring vissa saker plus att jag tycker att jag är lyhörd för hennes "dä" och pekande. När hon drar i med ett gnäll eller låtsas gråt syns det tydligt på henne att hon inte är ledsen över något utan bra gnäller för att hon vill något. Jag kan tänkar mig att hon är frustrerad men hur möter jag henne så att hon slutar med att gnälla och istället gör på något annat sätt för att visa vad hon vill (och slipper vara frustrerad)?
/Bellan

[annawahlgren]

"All onödig hjälp hindrar barnen i deras utveckling", sa Maria Montessori

Min dotter är 15 månader och har helt plötsligt (senaste veckan) börjat gnälla sig igenom tillvaron när hon vill något.

Eller när hon INTE vill något. Se nedan.

Hon kan tex. sitta på sin lekbil och bara gnälla/gråta för att jag ska dra henne ---

Kan hon inte själv ta sig fram på sin lekbil bör du sätta undan den tills hon kan. Så enkelt är det med den saken! Se henne inte som en fritidsartikel som ska underhållas och dig själv som en serviceinrättning. Det är en förolämpning mot MÄNNISKAN i er båda.

--- när hon för två sekunder sen ville stanna och plocka en blomma (sittande på bilen då)

Delade du då hennes intresse för och glädje över blomman? Duttade och klappade och doftade och lät henne njuta den tillsammans med dig? Eller lät du dig irriteras över att hon var - vadå, inkonsekvent? Försök DELTA!

--- eller så kan hon gnälla för att hon tappat saken hon hade när hon satt i kundvagnen utan att på annat sätt visa att hon vill att jag ska ge henne den

Märkte du inte att hon tappat den? Måste hon gnälla för att påkalla din uppmärksamhet? Väntar du på att hon ska börja prata och kunna be vackert? Är det din förhoppning? Den lär i så fall grusas, för du är på fel spår - förlåt att jag säger det. Det är DIN sak att bevaka barnets intressen, inte hennes (för det kan hon per definition inte, och hon vet verkligen inte vad hon "vill", som du tolkar det).

"Saker" i kundvagnen bör f ö ha anknytning till handlandet, om hon nu inte rentav kan få "handla" själv (=lära sig hur man gör; ytterst är det kampen för tillvaron det är fråga om, och den är hon högst intresserad av, tro mig).

---eller för att hon vill kliva ur gungan (förut sträckte hon upp armarna)

Bekräftade du någon glädje över gungandet, hojtade du och roade dig med henne? Eller ska hon liksom ta ansvaret själv - har du nu lyft upp henne i gungan så ska hon också sitta där snällt och se glad ut och låta dig vara i fred? Eller är den avgörande skillnaden att hon gnäller i stället för sträcker upp armarna? Pröva i så fall att börja glädjas med henne, undersöka saker med henne, uppleva saker med hennes ögon - ser du dem? Ser du vad de ser och kan du bekräfta det, vara med och dela?

Obehagliga frågor, kanske. Men viktiga, för det är nu du väljer väg i ditt förhållningssätt gentemot lilla barnet, som inte är så litet längre.

--- eller gnälla när hon kommer krypande på golvet och vill att jag ska ta upp henne.

Du tror verkligen att det är vad hon vill? Men sedan då? Om och när du tar upp henne, som hon "víll", är hon nöjd och glad då? Eller kan det vara något annat och mera hon söker, som kanske inte ens har med dig att göra utan vad du GÖR, kanske? Hur kul - läs meningsfullt - är det att vara ett passivt paket i din (rätt missnöjda) famn?

Hon kan inte prata än men vi använder lite stöd-teckenspråk för en del ord så vi kan kommunicera med varandra kring vissa saker plus att jag tycker att jag är lyhörd för hennes "dä" och pekande.

Du tycker du är lyhörd - hur ser det ut i praktiken? Att du ger henne det du tror att hon vill ha (sak)? Med hjälp av teckenspråk som skulle underlätta kommunikationen? Jag blir bekymrad

Det är en MÄNNISKA du har att göra med, en mindre modell av dig själv. Du var också så liten och ny. Kan du försöka leva dig in i denna hennes första livsavgörande resa i en för henne fullständigt okänd verklighet? För femton månader sedan fanns hon inte här, hade aldrig sett dig eller någon eller något, visste ingenting om denna obegripliga värld och allra minst om sin egen plats i den. Och du tror att hon vet vad hon "vill"? Att hon bara inte har ord än att berätta det med?!

När hon drar i med ett gnäll eller låtsasgråt syns det tydligt på henne att hon inte är ledsen över något utan bara gnäller för att hon vill något. Jag kan tänka mig att hon är frustrerad men hur möter jag henne så att hon slutar med att gnälla och istället gör på något annat sätt för att visa vad hon vill (och slipper vara frustrerad)?

Ja, hon är frustrerad. Det skulle du också vara, om du förväntades sitta still i soffan - bildlikt eller bokstavligt talat - med händerna i knät och se söt ut.

Missförstå mig rätt. Jag citerar Barnaboken:

* * *

*En människa, stor eller liten, måste behövas.

Att behövas innebär inte bara, eller ens i första hand enligt min mening, att vara känslomässigt behövd. Att behövas är att ha en uppgift. Det är att ingå i ett sammanhang. Det är att ha en funktion att fylla, där ens insatser betyder något för andra. Det är att inför sig själv kunna säga: DE ANDRA KLARAR SIG SÄMRE UTAN MIG.

Utan att behövas, på ett konkret och för henne själv bevisbart sätt, kan människan inte uppleva någon djupare mening med sitt liv. Kärleken lindrar meningslösheten, men kärleken kan inte fullt ut – eller ens särskilt långt – kompensera den. För om så tio människor skulle omge dig dagarna i ända och oavbrutet betyga dig sin kärlek, omfamna dig, lyssna till dig, smeka dig och bedyra att de älskade dig, skulle det ändå inte vara tillräckligt. Du skulle antagligen inte ens tro dem. Du måste kunna peka på något du bevisligen uträttar, stort eller litet, viktigt eller förhållandevis betydelselöst, men som går utanför dig själv: ”Jag behövs. Jag ingår i ett sammanhang. Man skulle klara sig sämre utan mig.” (Oavsett om man älskar mig eller inte!)

Barn behövs inte, och gamla inte heller, i ett samhälle som skilt familjen från produktionen. Gamla står på undantag, barn på tillväxt. ---

Om ett par barn till exempel rings sjuka till dagis en morgon, blir personalens reaktion: ”Skönt, då blir det två färre.” Den reaktionen visar inte att personalen är elak, likgiltig för barn eller olämplig i sitt arbete. Den visar bara att barnen inte behövs på daghemmet. Vore det så att de behövdes, skulle reaktionen bli den motsatta: ”Om två är borta, hur ska det då gå för oss andra?”

MAN KLARAR SIG SÄMRE UTAN MIG är alltså ingenting dessa barn kan säga sig – vilket inte utesluter att de kan ha kul på dagis, men det är något annat än att behövas.

I den industrialiserade världen har en barndom, unik i världshistorien, sett dagens ljus: Vuxna gästspelar i barnens värld, när de vuxna kan och vill, i stället för att ta in barnen i sin egen värld, när barnen kan och vill.

Detta är omvända världen.*

* * *

Ta barnet i bruk! Då slipper du gnäll och håglöshet. Det finns verkligen en knapp att trycka på här, och den heter SOCIAL DELAKTIGHET.

Följ en liten imaginär lista varje dag:

Vad kan hon göra för DIG i dag?
Vad kan hon göra för ER idag?
Vad kan hon göra för HUSET i dag?
Vad kan hon göra för PAPPA i dag?
Vad kan hon göra för nytta UTE i dag?

Svara på det - dag för dag - och omsätt i praktiken det du kommer på. Och tacka för hjälpen efter avslutat ARBETE, enligt ovan: då hon gjort nytta för andra, fått gå utanför sig själv och uppleva den enkla men oerhörda glädjen i att BEHÖVAS, faktiskt, praktiskt och konkret

(Efter det kan hon också leka alldeles utmärkt själv ett bra tag.)

Då kommer du också själv att kunna odla en kommunikation värd namnet, som grädde på moset. Det du alltså inte gör nu. Det finns så oändligt många fler språk än ordens. Då kommer du att införliva begreppet SAMARBETE i din - er - mentala vokabulär. Och det kommer att förändra ditt liv, ditt föräldraskap, ditt förhållningssätt till en liten människa som är gjord av precis detsamma som du.

Och du kommer så lätt, så tacksamt och så tillfredsställande att förstå att det var precis det hon VILLE


O:)

[Bellan]

Ja, Maria Montesorri var klok.
Jag förstår det du skriver och förstår att jag uttryckte mig klumpigt och kort. Exemplen som jag gav ger ingen vidare bra bild av vårt liv eller situationerna som jag funderar över. Men japp jag ska blir bättre på allt det du skriver, har BB och ska läsa på.

Vår utomhusvistelse består inte i att jag dra dottern på bilen och gunga henne, som jag förstår att det låter som på mitt första inlägg. Vi, eller ska jag skriva att jag, får/tar hennes hjälp att vattna i växt huset, plocka morötter och sockerätrot till lunchen (som hon är med och lagar), vi rensar i rabatterna, har underbara smultron/bär-letar stunder tillsammans där vi båda plockar och äter, hon hjälper mig att hämta posten, plockar maskrosblad till grannens kanin som är sååå hungrig, undersöker småstenar, pinnar, mossa, mini-grodorna som hoppar över vår tomt, tittar på fåglarna, katterna (eller drar den i svansen, har en katt med ett underbart tålamod). Sen tar jag henne på en promenad till en granngård, där hon fascinerat hälsa på hunden och kycklingarna (jag får lite motion och hon får sin 5-minutare i vagnen).

Social delaktighet som vi redan har; slänga soporna, diska, slänga i tvätten, trycka på knappen på tvättmaskinen, ge mig klädnypor och plagg att hänga, hämta skor (mina och hennes), släcka/tända lampan, hålla i nyckeln och hjälpa pappa låsa/låsa upp garaget och boden, hälla upp ris/pasta i kastrullen, plocka upp potatis ur landet och lägga i kastrullen, skrubba potatisen, hand-på-hand skala morötter, plocka morötter/sockerärtor från landet, lägga in rena kläder i garderoben (mina, pappas och sina), hämta posten/kolla brevlådan… allt med ett Tack för hjälpen! efteråt.

I kundvagnen håller hon (i 9av10 tillfällen) i bilnyckel som hon själv ivrigt visar att hon vill utforska. När hon inte längre är intresserad av nyckeln så får hon hjälpa till att lägga i saker i vagnen och att utforska dom (vilket hon alltid gör genom att äta på dom och bita i dom, så vissa saker kan jag därmed inte ge henne tex. förpackningen med ej tillagad kyckling, fisk och sånt), men jag ska bli bättre på att behöva hennes hjälp direkt när vi går in i butiken för vi handlar ju tillsammans.

Hur ska jag veta när hon kan ta sig fram på lekbilen om jag ställer undan den, eller för den delen om hon överhuvudtaget är intresserad av att utforska den? Jag vet att en leksaksbil kan användas av ett barn som inte själv kan ta sig fram sittande på det, genom att använda den som en gå-vagn på helt eget initiativ eller att utforska hjulen, för det har jag lärt mig av min dotter. Visst, det är jag som har köpt den men med erfarenheten att andra barns glädje av den. Hon tycker om att åka på bilen och använder den, på eget initiativ, och mig som redskap för att utforska världen. Och jag använder hennes glädje att åka på den för att få hennes hjälp att hämta posten eller ta oss till växthuset där hon hjälper mig planter och vattna till exempel.

När hon gungar sitter jag och gungar på gungan bredvid, vi sjunger och har kul tillsammans. Det är något som vi båda gillar. (Jag jobbar som förskollärare och är allergisk mot kollegor som står och pratar med varandra medan dom ger fart åt små/stora barn som bara sitter i gungorna oftast dit placerade av förskollärarna för att dom tror att barnet vill gunga eller helt enkelt bara för att dom själva vill prata med kollegan.) Gunga ska man göra tillsammans och med sång blir det ännu roligare.

Angående när hon kommer krypande på golvet och vill att jag ska ta upp henne så har hon precis innan varit fullt upptagen i att utforska något (senaste tiden är det ofta väskor, fickor där det kan finnas något annat roligt att utforska). Det är klart hon vill vara med i det jag gör och vill att jag ska ta upp henne i det. När hon utforskar världen så sitter jag inte på golvet i vänta på henne, jag gör det jag behöver göra och hon är välkommen att delta och hjälpa till, men jag vill inte avbryta henne när hon utforskar. Det som händer när hon avslutat sitt forskande är att hon gnäller på vägen till mig. Men jag ska ta med henne i det jag gör istället.

Mer social delaktighet och mer ta barnet i bruk
/Bellan

[annawahlgren]

:thumbsup: