Nu funderar jag ganska mycket på hur jag ska förhålla mig till den här kompisen... Min spontana reaktion är förstås att bli irriterad och arg när kompisen gör Saga ledsen eller målar med tuschpenna i trappuppgången eller kastar sand på min nytvättade ryamatta som hänger ute på tork
Funderingar kring lekkamrat
Funderingar kring lekkamrat
Saga fyller 6 år i höst och har en 1 år äldre kompis i porten bredvid. De har lekt ihop i ungefär ett år, och de är väldigt olika. Saga är försiktig, naiv, godtrogen, otroligt snäll och omtänksam, och "lydig" eller vad jag nu ska kalla det. Kompisen är bossig, lite stöddig, oförsiktig, inte så förfärligt ärlig och hittar på sånt som åtminstone jag tycker är dumheter. Saga vill leka med henne, men det händer ganska ofta att hon blir ledsen för att kompisen har sagt något taskigt eller försökt tvinga eller bestämma.
Nu funderar jag ganska mycket på hur jag ska förhålla mig till den här kompisen... Min spontana reaktion är förstås att bli irriterad och arg när kompisen gör Saga ledsen eller målar med tuschpenna i trappuppgången eller kastar sand på min nytvättade ryamatta som hänger ute på tork
... Men jag kanske missar något? Jag kanske borde ha något i åtanke? Hur ska jag hantera det här? Jag vill hjälpa Saga, men jag vill inte lägga mig i saker som jag inte har med att göra. Jag vill skydda min unge från dåliga erfarenheter, men jag vill också behandla kompisen som hon bör behandlas. Jag känner mig osäker på hur jag ska agera. Vill någon komma med goda råd?
Nu funderar jag ganska mycket på hur jag ska förhålla mig till den här kompisen... Min spontana reaktion är förstås att bli irriterad och arg när kompisen gör Saga ledsen eller målar med tuschpenna i trappuppgången eller kastar sand på min nytvättade ryamatta som hänger ute på tork
Re: Funderingar kring lekkamrat
Jag är ingen expert, men jag sag att du inte fatt svar sa jag tankte ge det en chans.
For det forsta, ar du saker pa att ditt barn ar "oskyldig" och att det barnet ar sa "dalig"som du sager? Om det ar sa vill jag saga fojande.
Jag var sjalv ett sadant barn som du beskriver din dotter, jag skulle vilja saga kanslig och "duktug flicka" for att anvanda aven neagtiva kriterier. For det ar inte alltid bra att vara snall. Jag minns att barn var dumma och jag tog at mig. Mina foraldrar sade "det barnet mar inte sa bra som beter sig sa, bry dig inte". Det jag tycker du skall gora ar att om och omigne for din dotter kan behova hora det hela uppvaxten att honmaste saga ifran och satta stopp. Du skall inte agera for din dotter, far da underkanner du henne, utan du skall lara henne satta stopp sjalv. Om hon ar sa kanslig och duktig flicka som du beskriver kan du som sagt behova gora detta hela tiden. Hon kommer inte andra sig pa en handvandning. Tro pa henne! Tro pa att hon kan satta granser sjalv! Du skall inte agera mot kompisen! Du underkanner din dotter och hon kan kanna sig krankt. Dessutom kanske hon skams om hennes mamma ar sur eller arg pa kompisen.
For det forsta, ar du saker pa att ditt barn ar "oskyldig" och att det barnet ar sa "dalig"som du sager? Om det ar sa vill jag saga fojande.
Jag var sjalv ett sadant barn som du beskriver din dotter, jag skulle vilja saga kanslig och "duktug flicka" for att anvanda aven neagtiva kriterier. For det ar inte alltid bra att vara snall. Jag minns att barn var dumma och jag tog at mig. Mina foraldrar sade "det barnet mar inte sa bra som beter sig sa, bry dig inte". Det jag tycker du skall gora ar att om och omigne for din dotter kan behova hora det hela uppvaxten att honmaste saga ifran och satta stopp. Du skall inte agera for din dotter, far da underkanner du henne, utan du skall lara henne satta stopp sjalv. Om hon ar sa kanslig och duktig flicka som du beskriver kan du som sagt behova gora detta hela tiden. Hon kommer inte andra sig pa en handvandning. Tro pa henne! Tro pa att hon kan satta granser sjalv! Du skall inte agera mot kompisen! Du underkanner din dotter och hon kan kanna sig krankt. Dessutom kanske hon skams om hennes mamma ar sur eller arg pa kompisen.
Re: Funderingar kring lekkamrat
Sag nu att du skrev att hon kastade sand pa din matta da bor du ju saga ifran forstas, men som sagt inte hamnas din dotter. Da tror jag du skadar din dotter mer och gor henne en otjanst. Jag skulle ta din dotters kanslighet pa mkt stort allvar. Jag var som sagt sa och det ar inte alltid bra. Sok inte felen hos det andra barnet, hjalp din dotter att forsta att det finns barn och vuxna som kan gora dumma saker, att det inte har med henne att gora samt att hon MASTE saga ifran! Lar hon sig saga ifran behover hon inte ga till dig och grata.
Re: Funderingar kring lekkamrat
Tack för svar!
Saga är såklart ingen oskyldig ängel! Hon kan nog också hitta på bus och ta lite knasiga beslut, om man säger så. Men hon är verkligen en jättefin kamrat med ett stort och varmt hjärta. Hon vill gärna göra rätt och hon erkänner om hon har gjort något som kanske inte var så där helt bra. Häromdagen råkade hon t ex gå rakt ut i gatan när vi var på promenad. "Men, oj! Vad gjorde du nu?", sa jag. Hon blev jätteledsen för att hon hade gjort fel, för hon är så stolt över att hon vet hur man uppför sig i trafiken.
Jag har aldrig agerat åt Saga i de här tråkiga situationerna med kompisen. Jag har, precis som du säger, sagt till henne att hon ska säga ifrån och tala om för kompisen att hon inte är en god kamrat. Det har jag också hört att hon har gjort, så hon är inte rädd för att konfrontera kompisen. Saga är dock väldigt förlåtande, och kompisen tar kanske inte det hela så särskilt allvarligt. Det jag funderar på är om jag på något sätt ska begränsa lekandet? Jag lutar lite däråt, med tanke på att kompisen kanske inte har världens bästa inflytande på Saga.
Det var bra det du skrev om att vara känslig och "duktig flicka". Det tror jag är viktigt att komma ihåg för att kunna hjälpa Saga att sätta gränser och själv agera.
Saga är såklart ingen oskyldig ängel! Hon kan nog också hitta på bus och ta lite knasiga beslut, om man säger så. Men hon är verkligen en jättefin kamrat med ett stort och varmt hjärta. Hon vill gärna göra rätt och hon erkänner om hon har gjort något som kanske inte var så där helt bra. Häromdagen råkade hon t ex gå rakt ut i gatan när vi var på promenad. "Men, oj! Vad gjorde du nu?", sa jag. Hon blev jätteledsen för att hon hade gjort fel, för hon är så stolt över att hon vet hur man uppför sig i trafiken.
Jag har aldrig agerat åt Saga i de här tråkiga situationerna med kompisen. Jag har, precis som du säger, sagt till henne att hon ska säga ifrån och tala om för kompisen att hon inte är en god kamrat. Det har jag också hört att hon har gjort, så hon är inte rädd för att konfrontera kompisen. Saga är dock väldigt förlåtande, och kompisen tar kanske inte det hela så särskilt allvarligt. Det jag funderar på är om jag på något sätt ska begränsa lekandet? Jag lutar lite däråt, med tanke på att kompisen kanske inte har världens bästa inflytande på Saga.
Det var bra det du skrev om att vara känslig och "duktig flicka". Det tror jag är viktigt att komma ihåg för att kunna hjälpa Saga att sätta gränser och själv agera.
Re: Funderingar kring lekkamrat
Vad bra att du tog det pa ratt satt! Som sagt jag var sadan som barn och det har verkligen inte alltid varit bra. Det har forfoljt mig i vuxenlivet till foljd att jag latt blir krankt. Jag hade en kompis som var extra elak, kanske att det hade varit bra om jag inte lekte med henne!?? Det ar svara fragor! Kan du begransa umganget utan att din dotter marker det? Har hon andra kompisar? I mitt fall fanns det inte sa manga alternativ eftersom jag anda i perioder hade roligt med denna kompis och inte lika roligt med andra barn. Om hon har andra kompisar varfor leker hon med henne? Om hon inte har andra alternativ som hon sjalv tycker ar ok, ar det inte battre att hon har en kompis som hon anda ibland har roligt med? Som sagt jag tror att du far upprepa och upprepa att hon skall saga detta ar inte ok. Svara fragor. Jag har inga dottrar utan tva pojkar som ar yngre an din dotter. Finns det ingen darute med dottrar som har lite rad?
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Re: Funderingar kring lekkamrat
Det där är stort. Hon är en stor liten människa.Pirella skrev:Men hon är verkligen en jättefin kamrat med ett stort och varmt hjärta. Hon vill gärna göra rätt och hon erkänner om hon har gjort något som kanske inte var så där helt bra. Häromdagen råkade hon t ex gå rakt ut i gatan när vi var på promenad. "Men, oj! Vad gjorde du nu?", sa jag. Hon blev jätteledsen för att hon hade gjort fel, för hon är så stolt över att hon vet hur man uppför sig i trafiken.
Det visar också hur oerhört mycket det är en liten människa ska lära sig som INTE går automatiskt från livets början, eller ens på (nästan) sex hela år. Man vet precis hur man uppför sig i trafiken men gör fel ändå - och blir jätteledsen. Exempelvis. Hur skulle man då kunna hantera mänskliga relationer, som väl är det svåraste som finns, automatiskt rätt och perfekt
Så naturligtvis - om du ursäktar, Soffan 123
Ja, det är det enda raka. Anser jag. Bestäm formen, inte innehållet (Barnaboks-mantraPirella skrev:Det jag funderar på är om jag på något sätt ska begränsa lekandet? Jag lutar lite däråt, med tanke på att kompisen kanske inte har världens bästa inflytande på Saga.
Och stor blir den, obevekligen. Det är under de första åren självkänslan byggs upp, tilsammans med tillhörigheten under "flockens" osvikliga beskydd. Kompiskulturen är överreklamerad. Små barn behöver inte kompisar hälften så mycket som de behöver självkänsla. Finns den, uppbyggd av förtroende, lojalitet, värme, glädje, tilltro och tillit, kan också små barn alldeles utmärkt lära sig hantera relationer utanför "flocken" - gradvis och så småningom. Precis som de lär sig "hantera" trafiken, gradvis och så småningom - men därmed inte gärna kan förväntas ta ansvar för den.
Det måste ske i små portioner. Mycket små portioner till en början. Som gradvis blir större (jag har försökt mig på att ange tidsgränser i Barnaboken för alla respektive åldrar).
Så jag tar min bestämda hand ifrån det råd som utgick här:
Barnet är (knappt) sex år. Mamma Pirella vet inte hur HON ska säga ifrån - eller OM hon ska säga ifrån - när kompisen gör det ena eller det andra, som är mindre lyckat (eller rent åt skogen). Men det ska lilla Saga klara av, menar duSoffan 123 skrev: Det jag tycker du skall gora ar att om och om igen tala om for din dotter --- att hon måste säga ifrån och sätta stopp. Du skall inte agera for din dotter, för då underkanner du henne, utan du skall lära henne satta stopp sjalv.
Självklart inte. Självklart inte BEHÖVA.
Ja, att du blir irriterad och arg hjälper ju ingen av dem, som du förstår. Men ta fasta på det andra du skriver. Det du HAR med att göra - ritandet i DIN/er trappuppgång, sanden på DIN nytvättade ryamatta - ska du absolut lägga dig i.Pirella skrev:Min spontana reaktion är förstås att bli irriterad och arg när kompisen gör Saga ledsen eller målar med tuschpenna i trappuppgången eller kastar sand på min nytvättade ryamatta som hänger ute på tork ... Men jag kanske missar något? Jag kanske borde ha något i åtanke? Hur ska jag hantera det här? Jag vill hjälpa Saga, men jag vill inte lägga mig i saker som jag inte har med att göra.
Tar du kompisen på bar gärning kan du fortfarande hålla inne med ilskan och irritationen och finkänsligt betrakta det hela som en olyckshändelse: "OJ DÅ, titta som det blev HÄR då, det måste vi göra någonting åt..." och ta ungen i hampan och förklara lite lagom lättsamt att kasta sand på tvätt gör man inte, och ritar i trappuppgångar gör man inte (eller vad det nu är) för det är INGEN BRA IDÉ (mer behövs inte, för hon VET), och så skas det funderas på hur det ska göttgöras. "Hm, hur ska vi få bort DET, nu då..." (Släpp inte barnet!) Och så får det bli en liten "sport" att fixa fint igen, och alla kan hjälpas åt, och berömma varandra för det vackra resultatet efteråt. (Och alla SKA hjälpas åt, grubbla tillsammans, åtgärda tillsammans, kämpa tillsammans. Kompisen ska slippa känna sig som skurk, men får INTE smita.)
Ungen kommer att älska dig
Detta är undantaget från regeln att inte bestämma innehållet: sådant som rör DIG (dvs andra än barnen själva) ska och måste du ingripa mot, men älskvärt - fostrande, helt enkelt; vänligt men bestämt. Resten kan du - i små portioner - i fullt förtroende för lilla Sagas växande förmåga att hantera vänskapen med kompisen överlåta åt henne själv. Som sagt: i små - av dig begränsade - portioner
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Re: Funderingar kring lekkamrat
Det här borde kopieras och sättas upp på varenda BVC, dagis, skola, affär, tunnelbana, tågstation...annawahlgren skrev::Det är under de första åren självkänslan byggs upp, tilsammans med tillhörigheten under "flockens" osvikliga beskydd. Kompiskulturen är överreklamerad. Små barn behöver inte kompisar hälften så mycket som de behöver självkänsla. Finns den, uppbyggd av förtroende, lojalitet, värme, glädje, tilltro och tillit, kan också små barn alldeles utmärkt lära sig hantera relationer utanför "flocken" - gradvis och så småningom. Precis som de lär sig "hantera" trafiken, gradvis och så småningom - men därmed inte gärna kan förväntas ta ansvar för den.
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Re: Funderingar kring lekkamrat
O:)
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022