Mamma duger inte!

[oakarin]

Hej!

Maya (3 år) är ett BB-barn så här har det varit lugna puckar mest hela tiden! Nu har det dock dykt upp en sak som jag inte vet hur jag ska hantera. Vanligtvis är det hennes pappa som väcker henne på mornarna och jag som lägger henne. Den senaste tiden har det dock varit jag som plockat upp henne på morgonen och efter sovstunden och detta accepteras INTE av det lilla livet! Hon gapar och skriker efter sin pappa och viftar med handen mot mig och skriker "BORT, MAMMA!!!"

Hur ska jag hantera detta?!
1. Låtsas som ingenting och plocka upp henne ändå?
2. Gå ut och låta henne gapa tills hon inser att pappa gått till jobbet?
3. Bli förbannad och låta henne veta att hon minsann ska vara glad som har en mamma som vill plocka upp henne?!
4. Bli ledsen och låta henne märka det?

Har ni något förslag?!

En annan sak är att hon hela tiden vill poängtera att hon minsann inte tycker om mig. Om jag säger till henne att jag älskar henne säger hon "nej" och kommentarer som "mamma, jag tycker inte om dig" kommer titt som tätt. Jag försöker att inte ta åt mig men vissa dagar blir man ju lite ledsen. Ska jag inte ta det på så stort allvar och se det som en del i testandet? Det är jag som spenderar mest tid med henne och jag har nog lite mer attityden att vi ska arbeta tillsammans hemma hellre än att leka. Hennes pappa leker mer med henne så han blir ju "mysfarbrorn" hela dagen om man säger så. Kan det spela in i att hon säger sig tycka om honom mer? Eller ska jag bara gilla läget att hon faktiskt tycker om honom mer än hon gillar mig?

Hjälp mig gärna med tankar om hur jag ska hantera detta!

Tack på förhand!
K

[annawahlgren]

Den senaste tiden har det dock varit jag som plockat upp henne på morgonen och efter sovstunden och detta accepteras INTE av det lilla livet! Hon gapar och skriker efter sin pappa och viftar med handen mot mig och skriker "BORT, MAMMA!!!"

Se det som frågor. "Varför kommer du och inte pappa?" Och det är det ju ingen som helst mening med att försöka förklara eller alls babbla om. Små barn gör som vi lär dem. Hon får helt enkelt gilla läget. Saker förändras. Precis som hon.

Skriker hon "BORT MAMMA!" så varför inte göra om hon tror att hon vill Gå, med ett lugnt OJ DÅ. Gör ett hål i tiden och vänta ut henne, tills hon tröttnar. Se då glad ut och bär dig åt som om allting vore toppentrevligt underbart i sin ordning

Hur ska jag hantera detta?! --- 2. Gå ut och låta henne gapa tills hon inser att pappa gått till jobbet?

Som sagt, gå ut med ett lagom förvånat OJ DÅ och vänta ut henne. Hon inser inte att pappa gått till jobbet och om hon gör det, betyder det ändå ingenting. Det som betyder någonting är att PAPPA KOMMER SEN.

(De andra alternativen är inte bra alls, något av dem.)

Om jag säger till henne att jag älskar henne säger hon "nej" och kommentarer som "mamma, jag tycker inte om dig" kommer titt som tätt. Jag försöker att inte ta åt mig men vissa dagar blir man ju lite ledsen.

Klart du blir ledsen. Det där är inte roligt och du ska inte lägga ved på brasan genom att försäkra henne (just nu) om att du älskar henne över allt på jorden. Anlägg en sakligare attityd. Hon är i trotsåldern. Hon söker ditt motstånd och det måste hon få, men för den skull behöver du inte vara otrevlig. Håll bara inne med vissa kärleksbetygelser just nu för att du helt enkelt inte vill ha på käften, och det vill inte hon heller

Översätt - vi har en fråga här också Hon undrar om DU tycker om henne. I alla fall. Hon vet med sig att hon är ganska otrevlig av och till just nu. Älskar du henne i alla fall ("Vill DU att JAG ska BORT ") Gör ingen sak av det. Prata inte en massa (eller alls). Hon är för liten för alla sofistikerade resonemang om känslor

Säg bara "Men jag tycker om DIG", och gå. Hon behöver få tid och ro att tänka, själv. Hon behöver Den Tomma Tiden, då och då.

--- ska jag bara gilla läget att hon faktiskt tycker om honom mer än hon gillar mig?

Hon är flicka och flickor älskar sina pappor à la förälskelse, precis som små pojkar kan bli VÄLDIGT kära i lilla mamma Men det betyder inte att hon tycker om honom mer än hon gillar dig - det är "bara" på ett annat sätt. DET läget får du gilla och verkligen försöka låta bli att ta personligt, som om det vore ett VAL i stor stil mellan er hon gjorde eller gör. Det är det inte.

Saklighet, saklighet Och läs på trotskapitlet i Barnaboken

[SusanD]

Sigge är precis likadan, fast han har bara sagt dumma mamma en gång och då såg han riktigt förvånad ut.

Jag kör ideligen med Oj då, Nähä och så går jag om ha skriker efter Pappa, snart kommer han efter och är sitt vanliga lilla solsken.

Pappa är den absolut största idolen, Sigge kramar honom alltid och säger att han älskar honom. Surt för mamman, men jag finns ju alltid hemma så min kärlek vet han ju att han har, den är så given på något sätt och trygg. Pappan försvinner ju hela tiden och då får man väl verkligen övertyga honom om att han är älskad så han kommer tillbaka.

Nu närmar sig Sigge fyra år och han säger ofta att han älskar mig, men det är en hemlis mellan honom och mig. Han säger att vi inte ska berätta det för pappa och är pappan hemma då viskar Sigge det bara i mitt öra.

Så det går över och i det stora hela kan man kallt konstatera att man är älskad trots att lilla barnet inte uttrycker det med ord. Att trotsa mot någon betyder också kärlek för det är bara mot de man är riktigt säker på att man är älskad som man vågar trotsa.

Gör inget personlig grej av det hela, se på helheten. Gör man sig illa eller blir rädd på natten så ropas det alltid på mamma i det här huset oavsett hur mycket man förklarar sin kärlek till sin pappa.

Kram Susan

[oakarin]

Åh, tack för era kloka (och snabba!!!) svar! Det är så konstigt, men när man ser svaren så är det ju så självklart! Jag har ju redan läst avsnittet om trotsåldern så sidorna är slitna, men ändå är det som att man hamnar i situationer där "manualen" är som bortblåst! Vilken tur att ni då finns och kan backa upp!




Tack för hjälpen!

Karin

[annawahlgren]

:thumbsup: