Kontakt med barnet

[annica72]

Jag har kommit i konflikt med mina systrar. Enligt dem är jag helt enkelt inte närvarande för dem, när mina barn är med. För mig är det naturligt att svara min snart 2-åring omedelbart när hon kommunicerar med mig. Jag speglar hennes entusiasm och ser väl själv lite larvig ut. De säger att "det är ju inte sådär du är egentligen". Jag kan själv känna att den ständiga uppmärksamheten till barnet är en aning uttröttande. Om barnen t ex åker hem tidigare med deras pappa och jag stannar kvar för att umgås med de vuxna, så blir jag självklart en annan och mer avslappnad. Man har ju olika roller och sätt att umgås med olika människor.

Jag har också fått veta att de känner att jag prackar på dem mina barn. Från min synvinkel nonchalerar man inte en ettåring. Om barnet tilltalar den vuxne - kanske glatt visar sina strumpor, så anser jag att det är ens f-bannade skyldighet att spegla barnets stolthet över strumporna och bejaka. Så jag har rent informativt sagt att "Hon pratar med dig", för inte skulle de noncharlera med flit! Ska tillägga att systern för tillfället pratade med min man, men det var i alla fall min åsikt att en ettåring inte kan ta in och förstå att den hon kommunicerar med är upptagen. Jag ser det som att barnet blir nekat helt enkelt, i hennes värld.

Jag kan å andra sidan förstå att om vi träffas, alla tre familjer med barn i olika åldrar, så vill de vuxna prata med varandra och inte hela tiden rikta uppmärksamheten åt barnen. Detta medans jag kan känna mig irriterad när jag blir störd av andra vuxna när jag kommunicerar med mina barn. Ser de inte att jag är upptagen med något Viktigare?!

Mitt i detta känner jag mig så vilsen och ledsen. Jag började ta in det de sa och acceptera att de inte vill prata med mina barn varje gång de blir tilltalade av dem. Men det att mitt sätt med mina barn skulle vara "inte jag" fattar jag bara inte. Hur skulle jag kunna strunta i att kommunicera med mitt barn på hennes villkor och när hon väljer det?

Min man har inte den där totala uppmärksamheten mot den lilla. Hon kan få kämpa för att han ska uppmärksamma att hon försöker kommunicera och det är svårt för mig att stillatigande se. Jag brukar informera honom om att hon vill ha svar.

Jag hade börjat tro att jag kanske var för mycket "på" mina barn, när jag idag såg Annas ord:

Lösenordet heter fortfarande och alltid (det är väl det enda generella jag kan säga) att LYSSNA. Lära sig lyssna till barnet i KONTAKT med barnet. Och den sortens kommunikation, liksom all kommunikation värd namnet, innebär ömsesidighet. Man samtalar - med eller utan ord - man föreläser inte (vuxen) och man skriker inte (barn)

Detta var från Luvisens tråd om förtrots. När jag läste det så kände jag mig så bekräftad och lättad. Och aningens förbannad, för att jag tillåtit mig att tvivla.

Är det någon som känner igen sig? Blir man i andras ögon tillgjord och intensiv om man kommunicerar med de små på deras villkor ALLTID när de tar kontakt?

Eller min egentliga fråga är nog: Efter min beskrivning, verkar jag göra något fel i samspelet med andra vuxna och mina barn?

[TorsMamma]

Hej, Jodå, jag känner igen mig, väldigt!

Varför dessa smileys då?

Jo, för jag har gjort och gör mycket som du, anser att man skall SE barnet och LYSSNA på det. Har andra barn kommit till mig har jag genast avslutat och lyssnat osv...

Sen började min son på Förskolan och när han blev 4 så påpekade fröken för oss vid ett par tillfällen att min son har mycket svårt att "vänta på sin tur". Och då insåg jag just en viktig sak. Lyssna JA, men när? Det är frågan!

Så nu när han avbryter (vilket händer ofta) säger jag att nu pratar jag och pappa, du får vänta lite. Och så fort vi kan avsluta meningen så säger jag. Så, nu är det din tur och tittar intressant på honom.
Och det är ju faktiskt så i livet, vi måste alla vänta på vår tur, stå i kö osv.. Det anser jag nog att man även kan börja lära en 3-4 åring. Hur det är med en 2 åring går ju att diskutera och framför allt en 1,5 åring.

Men det kan vara värt att börja lite försiktigt att lära sig att vänta på sin tur. Och med det menar jag inte att man skall ha en konversation på 5 min utan man säger klart någon mening så de märker att ok, nu är det min tur. Och då tittar man uppmärksamt och intresserat på dem. För det är ju också som Anna säger, barn skall inte VARA centrum, de skall vara MED I centrum. En väldig skillnad tycker jag.

Och jo, jag är visst lite annorlunda med barn, lite enklare, vaksammare osv... Men jag är alltid ärligt med mina känslor, det tror jag är jätteviktigt för barn.

Ang. dina syskon... Har jag inte så många råd....

[Susanne*]

Hej
Som TorsMamma säger så är det en hårfin balansgång, men en mycket viktig sådan. Just Annas ord vara MED i centrum och inte vara centrum tror jag är mycket viktigt. Barnen ska givetvis ha all uppmärksamhet och kontakt de kan få, men likväl också lära sig att vänta samt att i sociala sammanhang så är man just social. De snappar de upp ganska fort och lätt, men behöver givetvis ledning i som i allt.

I den tråden såg du också att Anna skriver om snart och sedan, vilket gäller här. Jag tycker också det är viktigt att om man ber barnet vänta att man själv inte glömmer utan följer upp.

Jag upplever själv inte att "folk" reagerar för att man sticker åt barnen något litet ord men om man bryter allt för att göra allt på barnens villkor så reagerar också jag. Umgicks en period men en mamma som kunde bryta allt för att göra vad barnet tyckte de hade lust till. Visst är det kommunikation och möte, men vad är det egentligen hon lär barnet?

Eftersom det är hårfina gränser så blir också svaren lite svävande där du själv får känna in hur du gör och vad du vill välja.

Inte direkt något tillägg till Torsmamma men några tankar.

Kram
Susanne

[helamig]

Hej!

Jag blir ofta arg och irriterad över hur jag tycker vuxna beter sig mot barn. Jag tänker som du att jag vill vara närvarande för mina barn. Svara dem, dela deras entusiasm mm.

Jag har dock på det senaste börjat tänka att det kanske är bra för storan att inte få allt fokus hela tiden. Det här har helt med mig att göra men jag tar mig friheten att skriva lite när du ändå tar upp tangerande ämne. Hoppas det är ok. Det är svårt ibland när livet "kretsar" runt barnen. Jag förstår A.W tanke om att hitta något som är nödvändigt för mig. Kanske dags att börja bygga om

Större utmaningar när barnen växer tycker jag. Helt plötsligt ska man lära dom saker. Lära dom hur livet funkar och vad som är ok och inte Uppfostran kanske det kallas..

[annica72]

Ni är så fina. [-o< Tack för era kloka svar.
Jag återkommer med längre svar lite senare, när jag inte är på jobbet.

[miar70]

Du har fått så fina svar och jag håller med det är viktigt att skilja på att vara världens centrum och att vara i världens centrum . Något jag tänkt på att jag gör, utan att vara så medveten om det just då, är att visa barnet att jag ser och hör att barnet är där och vill ha min uppmärksamhet. Det gör jag genom att lägga en hand på armen/handen, kanske titta på barnet och nicka lite, kanske blinka till - bekräfta att jag vet att hon/han är där, att jag kommer att prata med henne/honom när jag är klar med den jag pratar med just då. En tyst bekräftelse, ett samförstånd.

Kram!

[inger]

Jag tänker annorlunda än de andra som svarat.
Jag tycker att hela inlägget andas att det är de vuxna som måste fostras.
Jag tycker till och med att du har rätt att bli lite sur på dina systrar.
Så små barn som kommunicerar ska ha uppmärksamhet, de har ingen intention att avbryta vuxen konversation eller så.
Det handlar inte alls om att de är världens centrum.
Jag har tyckt om alla åldrar mina barn varit i men hatat aktiviteter där barnen ska vara i centrum och jag visa upp mig som präktig mamma det är nåt annat.

Narn kommunicerar från att de kommer ut ur en och man har all anledning att besvara det. Barn får ta plats, det får jag också utan att känna mig som världens centrum.

Jag tycker att det låter som om systrarna har svårt att förstå att du har en ny roll i livet nu.

Turtagning, herregud det springer inte ifrån en. En verklig känsla för andras behov uppstår ur en äkta kommunikation.

[annica72]

Torsmamma: När börja vänta på sin tur? Det gör jag vid konkurrens mellan flickorna, men inte i konkurrens mellan det minsta barnet och en annan vuxen. Det du beskriver att man lär dem vänta på sin tur, kör vi med 4-åringen och har nog gjort så sedan efter trotsen. Att vara äkta med sina känslor. Där tänker jag att barnen ska inte behöva lida för mitt ev dåliga morgonhumör eller PMS. Jag anammar Annas tänk att barnen ska inte behöva ta hänsyn till mina känslor. Det är ju jag som är det trygga berget. Och när jag är glad och entusiastisk med mina barn, så är jag det för att jag känner mig glad samt även att jag vill bekräfta och spegla. Eller också rycka upp dem ur gnällighet. Kanske skulle man kunna tycka att det är spelade känslor, men jag ser det som min roll att hålla uppe humöret och vara en positiv ledare i familjen.

Susanne: Just det att inte hela tiden göra barnet till viljes har jag nog haft lite problem med. Med äldsta tjejen kände jag att jag vid 2-3 års ålder var tvungen att ändra beteende mot henne. Från att vara mamman som tillät och underlättade för Forskaren, kände jag att hon behövde lära sig att världen inte lyder henne. Det fick bli ett medvetet skifte i beteende från min sida. För mig har det känts rätt. Att inte göra barnet till centrum har jag sett som att jag ska ta med barnen i mina göromål, istället för att sätta mig bland leksakerna och bygga lego. (Visst kan man göra det ibland, men det praktiska i livet är viktigare.) Visst är jag också lite kluven här. Jag vet att barnet ju blir till centrum om jag ständigt har min uppmärksamhet mot barnet…

Helamig: Jag har tänkt precis som dig. När barnen börjar bli lite större har det känts relevant att de inte får uppmärksamhet och fokus hela tiden. Det kändes helt rätt att stora fick ett syskon när hon var 2,5 år. Såå bra att hon fick slippa vara i fokus hela tiden. Det blev lätt så att man erbjöd sin hjälp alltför tidigt, istället för att låta henne klara saker själv. Men då var hon också 2,5 år och det kändes rätt med ett ”skifte” där. Jag uppskattade ditt inlägg, så visst var det helt ok!

Miar70: Bra tips där – att uppmärksamma barnet på det sättet. Jag har istället tydligt sagt att ”Nu pratar pappa, du får vänta.” Din metod låter så mycket trevligare. Ska prova det!

Inger: Tack Inger, det kändes som en bekräftelseramsa för mig! Du sätter ord på hur jag har känt och agerat. Just det – så små barn tar inte kontakt med intentionen att avbryta och jag har sett det som för tidigt att hon ska behöva vänta på sin tur eftersom de vuxna pratar med varandra.

Tack för att ni tagit er tid. Jag kryssar vidare i avvägningarna mellan barns och vuxnas viljor.

[TorsMamma]

Hej,

Det var lite av detta jag ville förmedla:

Med äldsta tjejen kände jag att jag vid 2-3 års ålder var tvungen att ändra beteende mot henne.

När, med typ trotsen kanske. Alla mognar olika och kan ta till sig vid olika tider, så när du känner att NU är det dags.

Jag gillar AW som beskriver hur ens "bra" chef är på arbetslplatsen. Inte kommer vi till vår arbetsplats som chef och väller ut våra känslor på våra anställda, det är inte det det handlar om här. Utan LEDA, VISA, LÄRA och HJÄLPA och för att kunna detta måste man ju vara lite saklig. MEN vi vissa fall händer saker i vårt liv eller så som man inte kan dölja, då tror jag det är viktigt att man är ärlig utan att för den skull överföra sina känslor på andra.
Många frågar mig "hej, hur mår du idag?". Jag gillar inte att ljuga och säga "prima" "bra" "utmärkt". utan kan säga det är mycket nu, eller lite extra trött eller liknande. Tack för att du frågar. Jag förväntar mig inte någon diskussion, men om jag har det jobbigt kan jag förvänta mig viss hänsyn. Så inte mår jag utmärkt när jag är förkyld och detta har även jag rätt att få visad hänsyn till, även som chef.

Så vad skulle vara viktigt för dig om du hade en chef på jobbet? Samma tror jag våra barn ser sig om hos oss.