Hjälp åt storebror

[LillaVargen]

Jag söker hit igen eftersom jag tidigare fått hjälp här.

Vi har fått en lillebror i familjen (den 17.mars), vilket är roligt för det mesta men jobbigt för storebror (på snart 3 år).

Storebror är mycket snäll mot lillebror, men han är olycklig. Han känner sig utanför. Han hjälper till och behövs till hjälp här hemma. Men lillebror "tar tid" och ibland måste han vänta. Om vardagarna går storebror till dagis, som funkade bra i början. Fast nu har han upptäckt att mamma är ju hemma hela dagen, med lillebror...så nu vill han inte till dagis mera. Han börjar morgonen med att sägja "idag är inte dagis-dag", som jag då svarar på att det är. Sen är allt okej och det går an att ta farväl av mamma och lillebror här hemma, men när han och pappa väl kommit till dagiset så går det galet. Han gråter och håller sig fast vid pappa tills dagisfröken helt enkelt får "plocka av honom".

Han har haft längre dagar nu på dagiset efter att lillebror föddes eftersom pappa jobbar en full dag och hämtar honom först vid 16-tiden. Innan brukade han hämtas vid 14-tiden och i undantag så sent som vid 16. Det hör till historien att dagiset ligger en bra bit bort fran var vi bor, så bil eller buss blir det för hämtningen. Vi har bara gått en tur med lillebror utomhus ännu, men jag har sån lust att ta hem storebror tidigare från dagiset så jag funderar på att hämta honom per buss idag.

Har ni några råd åt oss?

Jag har läst en hel del här på forumet och jag har barnaboken i handen. Så jag har "sett" att jag nog varit lite för mycket i symbios med lillebror till en början. Han är en sömntuta när det ska dias och min mjölk får han jobba för att få i sig för här rinner det inte så det sprutar åt alla håll (mina dumma bröst). Jag var orolig helt enkelt för att han inte fick i sig tilräckligt och blev irriterad på storebror som just då slängde sig på golvet och tjurade/pillade på något han inte fick/gav sig på katten.... ja ni ser, storebror behövde få kontakt med mig och jag var så gott som onåbar.

Hur gör vi så att livet blir roligare igen? Jag känner ibland som om jag inte räcker till och bara gör fel vad jag än försöker.

[kalinka]

Ta hem honom från dagis. Vad gör han där om du är hemma?
Han vill ju inte ens vara där!

[chokladkaninen]

Hej Lillavargen!

Grattis till den nya lilla bebisen, vad roligt!

Som du själv har förstått är det kontraproduktivt med långa dagar på dagis för en så liten storebror när det är en nykomling i familjen. Meddelandet du vill ha fram är ju att ni allesammans har fått en ny familjemedlem, och att alla behövs. Och att storebror behövs måste nog markeras alldeles extra, genom att han får en roll i lillebrors omvårdnad. Han kan visa lillebror saker, hjälpa till att byta hans blöja och klä honom, fixa vatten åt dig medan du ammar (svårt och farligt uppdrag! Min erfarenhet från nästan jämnårig son är att ju svårare uppdrag desto tacksammare!) etc etc. Men givetvis är det svårt för honom att sköta sitt jobb som storebror hemma ifall han är frånvarande stor del av tiden. Och det protesterar han mot. Så mitt konstruktiva råd är att du ger honom ledigt från dagis en månad eller två till att börja med och känner efter hur det funkar. Vågar du inte vara så drastisk så kan du ju i alla fall skära ned dagistiden rejält, så att han bara går en dag eller två i veckan, och får ordentligt med tid hemma för att hjälpa dig och lära känna lillebror ordentligt. 8)

Det finns mycket att läsa om små syskon här på forumet (förutom syskonkapitlet i BB som du säkert redan har tagit till dig ). Den här är en av mina favoriter: http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... =8&t=23874

På Späda och små finns också flera trådar som handlar om det rent praktiska livet med flera småbarn hemma, bland mina favoriter märks SusanDs http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 24&t=23736 och nancys http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 779#181779

Heja heja!

[rockymolo]

=D> Självklart måste du ta hem honom.
Håller med föregående svar, han kan ju inte hjälpa till med nya familjemedlemmen om han är nån annanstans hela dagen. Det är bara att bädda för svartsjuka. Strunta i alla krav om att storebror måste stimuleras och leka med andra barn hela tiden. Det måste han inte alls. Det rekker med lilla familjen, dina vänner och eventuella släktningar, grannar osv. Det viktigste är att han får känna sig behövd konkret och faktiskt i familjen.

[LillaVargen]

Tack för konkreta råd och tips om trådar chokladkaninen. Jag ska läsa på där.

Han hämtades tidigare i går och det var en stoooor skillnad på pojken. Vi gick ut till lekplatsen alla 3 och fixade fika när vi kom tillbaka. Han hjälper till med allt chokladkaninen skrev utom att hämta vatten till mig, den hade jag inte kommit på Sen har han andra uppgifter här hemma sen tidigare. Svartsjuka har han inte visat utan är väldigt glad för sin lillebror, han har bara blivit lite mer liten i sig själv. Jag tycker det verkar bra med att skära ner dagisdagarna så vi har mer hemmadagar, vill inte ta ut det helt för då tappar vi platsen vi har till honom (vet inte hur länge jag av finansiella orsaker kommer att kunna vara hemma). Det var detta jag sökte efter, idéer om hur vi förbättrar det vi har (ja...dagis och allt) i vår vardag.

Nu till "dagisförsvaret"...för jag fick faktiskt omedelbart dåligt samvete och ont i hjärtat av ditt svar kalinka...
Storebror går på dagis eftersom bägge föräldrar jobbar utanför hemmet (tills nu då när lillebror kom). Det gör vi eftersom vi måste, ingen av oss har tillräckligt hög lön för att en skulle kunna vara hemma (i det land vi bor kan man faktiskt tacka för att ha ett jobb och det är mycket dyrt att bo här). Jag försöker ha stark tro till att det ska gå för mig att vara hemma i 12 månader, jag får ~5000SEK/månad i barsels-lön.
Jag kom hem dagen efter födseln på födelsehemmet och har ingen familj i närheten som kunde hjälpa till i början av "smekmånaden" med att vara hemma hos oss. Våra vänner jobbar även de och grannarna... ja de jobbar de med + att jag knappt känner dem. Vi har alltså inget stort socialt nätverk utan får greja det hela som den lilla familj vi är. Nu går storebror på en s.k. Waldorf-kindergarten som vi valde t.ex. för att de lägger stor fokus på social delaktighet och små barngrupper (12 barn, 4 lärare). Han har hittils varit mycket positivt inriktad till sina dagisdagar, det var bara nu det blev konstigt.

[Bjorna]

Hej

Jag vill också faktiskt säga: Ta hem barnet från dagis. Du behöver inte låta honom sluta helt och hållet men låt honom vara hemma någon månad eller så och låt honom sedan gå ytterst lite. Man får ju vara frånvarande från en dagisplats i 3 månader utan att förlorat platsen. När min dotter precis fyllt 3 år kom lillebror och min tanke var att det var oerhört viktigt att hon skulle få fortsätta gå på dagis, där hade hon ju sina kompisar och det var ju så viktigt för henne på alla sätt. I början gick det bra men sen så bytte hon till ett storbarnsdagis och hon vägrade precis som din son att gå, hon grät och fick slitas ur man famn. Hur jag ändå kunde lämna henne?? Ja, jag var på något sätt övertygad om att det var viktigt för henne att gå på dagis även om jag var hemma med lillebror. Men efter ett tag så insåg jag hur fel det var, hon ville ju inte vara där och jag var hemma. Ett tag gick hon minimalt kanske 5-10 timmar i veckan och dom sista månaderna av föräldraledigheten gick hon inte alls.

Att ta hem dottern från dagis var nog det bästa beslut jag tagit, vi hade så fantastiskt mysigt, vi tog hand om lillebror tillsammans, vi städade, bakade, lagade mat och pysslade (som vi pysslade vi tryckte potatistryck på tröjor, vi gjorde små skålar och målade massor). VI hade det helt underbart och INGA tider att passa. Dottern kan än idag prata om hur trevligt vi hade då när vi var föräldralediga. Hon minns verkligen den här tiden som något otroligt trevligt och mysig och hur mycket tid jag hade för henne. Hon nämner aldrig något om att det var trist och att hon saknade kompisar. VI träffade ju kompisar till henne då vi träffade andra föräldralediga mammor så helt isolerad var hon inte. Ta chansen att få vara med ditt barn igen, jag kan nästan lova att du inte kommer att ångra dig.

[LillaVargen]

Hej igen,
vile bara tala om hur det gick sen. Storebror fortsatte gå till dagis 9-13, 4 dagar i veckan, onsdagar var han hemma. Det här fungerade bra för oss "jag går till dagis en liten stund nu..." sa han om morgonen "...och pappa ska jobba, du tar hand om lillebror så länge". Det gjorde jag givetvis tills han kom hem och hjälpte till Det hela fungerade bra och vardagen började gå sin vana gång....tills.... (ja, och ni väntade väl på ett tills) SOMMARLOVET!!! Vi har alla varit hemma tillsammans och storebror har bytt attityd helt (yikes). Jag tycker att med var dag blir han skrikigare och argare. Särskilt frustrerad kan han vara mot sin pappa Han slår och sparkar på honom och spottar och kastar saker eller knuffar omkull stolar. STORA frågor på gång. Pappa försöker förklara och diskutera med honom om att så gör man inte. Medans jag vill mena att storebror inte hör annat än pappas första "NEJ!" och att det som sägs därefter inte registreras.

Attityden han visar mot mig är mest att han inte vill hjälpa till med något längre och kan vara lite allmänt tjurig i sitt bemötande. Jag har kört handen om handen så att han hjälper till ändå, men hur långt når det? Tjurighet låtsas jag för det mesta om som jag inte hör. Hjälplöshet för min egen del fungerar inte (antagligen är jag en dålig skådis) det repeterar han/speglar tillbaka och säger att han inte heller kan. Har jag målat mig i ett hörn med det så har jag sagt att "då gör vi tillsammans" och så blir det handen om handen igen.

Attityden mot lillebror är bra, en lite för hård kram kommer ibland men annars är han glad för honom, visar honom saker och säger "vi leker nu mamma". Kommenterar jag på hårda kramar och säger att "man kramas försiktikt med små bröder" då blir han arg... "jag kramar ju försiktigt mamma!!!" Då brukar jag bara säga "det är bra".

Är det våra för olika förhållningssätt som håller på att göra storebror så frustrerad? Pappa diskuterar mera, medans jag kanske handlar oftare. Tips?

[chokladkaninen]

Hej igen!

Kul att höra att det gick bra för er. :thumbsup:

Det som händer nu tror jag dock hör till ett helt annat kapitel och inte alls har att göra med Lillebrors ankomst och relationen mellan syskonen, utan med Storebrors högst personliga utveckling: trotsåldern! Börja med att läsa om den i BB, och fyll sedan på med favorittrådarna här under Barnafostran, så ska du se att poletterna börjar skramla ned. 8) Nu bråkar han för att han MÅSTE bråka, och frågan är snarast hur ni kan erbjuda rakt och ärligt motstånd för att hjälpa honom att växa.

Jag har också en knappt 3-årig trotsare hemma, och oj, vad besvärligt allt plötsligt blir för den tidigare så kompetenta 2-åringen!

[LillaVargen]

Hej och tack för svaret.
Jag läste på Trotskapitlet som du sa, efter ett tag verkade det som om vi seglade in i en paus, sommaren lunkade på och nu helt plötsligt är det höst. Trotsar gör han ju ännu, men det kommer mer fram som dålig attityd (?) i form av tjuriga tillsvar/gnäll.
Jag har även läst på syskon-kapitlet och sen läser jag lite var stans om 6 mån och 3-åringar...

Jag är bara såglad för att Anna skrev den här boken =D> och för alla goda råd och idéer här på forumet.

Nej, nu ska jag läsa lite vidare. Kommer tillbaka när jag kör fast någon stans

[chokladkaninen]

Jag är bara såglad för att Anna skrev den här boken =D> och för alla goda råd och idéer här på forumet.

:thumbsup: