Inbillning?

[cmegus]

Hej!
Skulle behöva lite tips och kloka råd/synpunkter.

Har en dotter F, på 3 år och 4 mån som blev storasyster för tre mån sedan. F kan nog bäst beskrivas som en stark person med minimal aptit och konstant matstrul med ont i magen (sedan födseln).
När F var mindre och ammades kände vi inte till Anna Wahlgren och hennes goda råd ang just SM och vi bedrev "fri amning" vilket resulterade i ett hungrigt barn med "kolik" och en uttröttad och oinspirerad familj.
Känslan av att inte räcka till och att göra "fel" gjorde oss desperata och tacksamt tog vi till oss tipset om AW och sju mån gammal sömnkurades F.
En stark liten F ville inte kuras så enkelt så det blev en viljeprövning.

En stark liten F har haft en trotsperiod på snart ett år, med en paus under sommaren och hon är ofta otroligt frustrerad. Vi har alltid (nästan i allafall) bemött hennes trots på ett vänligt men bestämt sätt. Men en viljestark liten tjej vill inte riktigt ge med sig utan fortsätter testa oss i nästan allt. Ibland har det hänt att mamma har tappat fattningen och skrikit tillbaka eller puttat lite för att flytta F från lillasyster när hon frustrerad har "hotat" lillasyster genom att ställa sig över henne ex vis.
Detta är inget jag är stolt över.
Nu verkar F ängslig men samtidigt trotsig, ex F trotsar genom att inte vilja ha på sig den varma overallen utan vill bestämt ha den som hon fryser så lätt i, mamma ilsknar till slut till och skriker att "då sitter vi här då resten av dagen".
F ger med sig och frågar i trappan "mamma, är du arg nu, eller mamma, är du trött?"
Jag förklarar då att min ilska inte beror på henne som person utan att jag älskar henne, men blir ibland arg över saker hon gör.
Jag säger ofta att jag älskar henne och jag gör verkligen det, men ibland känns det som om hon är ett monster. Det har alltid känts som om hon är ett "knepigt barn", det är liksom aldrig lätt.

Med lillasyster är det så enkelt. Jag förstår henne. Förstår vad hon vill och vad hon behöver. Med F har det känts som om hon behöver något mer/annat än det jag ger.
Kan någon känna igen detta eller komma med något klokt råd för att stilla en orolig mammas ängslan?

[Mamma S]

Hej!!

Åh, jag känner så väl igen den frustration över att inte räcka till den stora när det kommer en ny. Men det finns en lösning som jag ser det. Dock framgår inte er vardag helt från ditt brev, så ursäkta mig om jag slår in öppna dörrar. Men jag tycker att det låter som en STOR portion social delaktihet skulle kunna lösa lite av din och hennes fristration?

Böja dagen med att ta med henne i ALLT du gör.

Gormorgon! Nu ska vi ha frukost kan du plocka fram mjölken/myslin etc? kan du laga lillans gröt med mig!?
Bya blöja på lillan, jag tar och knäpper ena sidan du knäpper andra! -Åh så fint det blev! HUr skulle jag klara mig utan dig??

oj, nu kan jag inte hitta grytan som vi ska laga gröt i! Vet DU var den är? -Tack tack, så könt att du är här och kan hjälpa mig...


Om hon sen drar eller puttar lillan lite för mkt, så kan man alltid hindra precis innan och ta lilla handen och säga- åh så fint du klappar lillan! samtidigt som man tar den lilla ilskna handen och klappar lillasyster och låtsas att det var det hon tänkte göra hela tiden.

Om hon inte medvetet är bufflig utan lekarna ibland bara blir lite hårda så ska man nog minnas också att små bebisar klarar ganska hårda tag från stora syskon.

Stor kram!

[Mamma S]

det blev ett kort svar är jag rädd, skriver med ena pekfingret medan min minsta klättrar på mig..

[miniz]

Hej.

Jag har läst pà forumet tidigare om en mamma som inte kände sig tillräcklig för sitt ena barn, medan med det andra var det inga problem. Och sà är det, barn är människor och människor är olika.
Men du är hennes mamma och det kan du ta tag i. För det är ditt jobb.
Du ska leda, visa, hjälpa och lära henne livet. När hon har en trotsdag fàr du andas djupt och gà in för att hjälpa henne igenom det.
Det är din uppgift.

Jag tänker ofta att pà dagen är jag mamma, sedan när barnen har lagt sig är jag Maria.
Pà dagen visar jag inte om jag är ledsen, arg eller besviken, barnen behöver inte se det ännu.
Hàlla världen god sà länge som möjligt, brukar jag tänka. Nàgon gàng tänker jag att det inte är bra, för det är inte sant.
Men barnen ska njuta av livet. (Om man är ledsen för att nàgon gàtt bort eller liknande ska man ju dela det med barnen, men allt annat dagligdags skit hàller jag för mig själv.)

Det jag vill säga med allt detta är att du är hennes mamma. Och du har ett mammajobb att göra.
Du älskar henne, du vill henne det bästa i livet, men ni har inte hamnat pà samma hylla.
Min 7 àring är en känslig liten själ som jag kunde ha lite svàrt att tackla alla gànger. Vi hade ingen bra kommunikation när hon var mellan 3 och 4 àr. Men det som gjorde susen för oss var att fjanta till vi skrattade i hjäl oss. Dà kom vi nära och förblev sà. Och nu med sina 7 àr har vi inga kommunikationsproblem och hon är världens bästa 7àring. Vi är bara olika och det är ju bra. Vad tràkigt om alla skulle vara lika.

Annars hàller jag med Mamma S till fullo.

Kram.

[Mamma S]

..och jag håller med Miniz! precis som Miniz beskriver har jag nu en dotter som är mellan 3-4 år som jag inte alls har världens bästa kommunikation med. Hon är pappas tös och säger ofta till mig att hon baaaara tycker om pappa, och kan bli fullkomligen förstörd om pappas knä är upptaget och hon måste sitta hos mig... Men jag försöker få så mkt egen tid med henne som möjligt för att vi ska få tid ihop och prata och komma varandra nära, skratt fester som miniz beskriver är brilliant.

Stor kram till dig och tro på dig själv som mamma.