Tänkte bara höra lite hur ni andra gjort/gör..
När man är bortbjuden till någon och har tänkt stanna till kvällen låter ni era små somna där och sen åker ni hem med dom (utan att väcka?) eller anpassar ni er efter barnet och åker hem så att hon/han får somna hemma i sin egen säng??
Som det ser ut nu (och som vi alltid gjort) så åker alltid någon av mig eller min sambo hem med dottern innan 7 slaget. Då får hon alltså somna gott i sin egna säng. En av oss stannar då kvar på festen/kalaset eller vad det nu vi är på.
Vi har ju sovit borta några gånger men då sover hon i resesängen (jättebra sover hon då) Men då sover vi ju själv kvar där så vi inte behöver väcka henne för att åka hem.
Vi har 1 gång gjort som så att vi stannade kvar på ett kalas, hon somnade gott vid 7 i vagnen inomhus, men senare framåt 23 snåret så skulle vi åka hem, vi tog de lugnt o försiktigt så hon inte skulle vakna men det gjorde hon ändå och blev flyförbannad och ställde många frågor!
Ja kände mig som en jättedålig mamma som släpat med mig min bebis ut på nöjen för min egen skull! Allt hon ville var ju att få sova, och när hon blev väckt ur sin skönhetssömn blev hon rosenrasande.
Hon somnade iaf senare igen när vi åkte bilen på väg hem.. När vi kom fram så vaknade hon ytterligare en gång. När jag skulle lägga ned henne i sängen (hon var redan då lite upprörd, de gick inte att få henne på bättre humör) så blev hon som tokig! Har aldrig hört henne så nånsin!
Hon somnade efter 50 minuters evigt ramsande! Och så lång tid hade de aldrig nånsin tagit förut!
De var nära att ja gick o plockade upp henne för att jag inte klarade av att höra hennes gråt. För de var just det -gråt. Inte att hon var arg (för då hade de varit en helt annan sak) men hon var uppriktigt ledsen..
Efter det har vi aldrig mer testat att låta henne somna borta för att sedan åka hem.
Det känns alltid så tråkigt när man är bortbjuden men att alltid någon av oss måste avbryta för att åka hem med henne.
Visst jag gör såklart allt för min lilla skatt men vi anpassar ju alltid oss efter henne och känner att någon gång kanske hon kan anpassa sig efter oss