Tänk vad fantastiska vi är, tar oss igenom en lång graviditet och allt vad det innebär för att jobba oss fram till förlossningen och får det vi har längtat efter så länge - vår underbara lilla egoklump. Men sen då, vad händer sen?
Ingen har förberett oss på vad det innebär att komma hem med en liten person, som vi nu skall ansvara för, ta hand om, älska ovillkorligt och underbart, men framförallt kanske aldrig få sova. För jag blir förbannad över att de hela tiden pratade om dessa Baby Blues som är vanligt under de första veckorna - vet ni vad det kallas - SÖMNBRIST! Har ni inte tidigare varit så trötta så ni börjar gråta, inget känns roligt, man vill bara sova - men varför kallades det inte Baby Blues då?! Näe vad sömnbrist gör med oss människor är otrevligt och förlamande när man sitter där med sin underbara lilla varelse men bara vill sova, men kan inte veta när. Det är det som är tortyr - att inte veta när och om man får sova - hur länge orkar någon det?
Därför vill jag slå ett slag för oss mammor och pappor, som kämpar mot allt vad präktighet och ordentliga flicksyndrom heter, när vårt självförtroende sviktar och vi känner oss som värdelösa som inte vet hur vi skall göra, varför sover de inte? Vad har jag gjort för fel? Varför verkar hon inte må bra?
Men varför är det vi som gjort något FEL, varför är det alltid denna evinnerliga felsökning hos oss själva - kanske borde bli mer såhär "jaha nu är det på det här sättet - ingens fel, men kan vi göra något som får oss alla att må bra?"
Vi är så snabba på att klanka ner på varandra, något som gör mig så arg, för har vi inte tillräckligt med krav på oss utan att vi behöver skälla på varandra. För de som gör de har bara så dåligt självförtroende själva så de måste klanka ner på andra för att känna att det duger till som föräldrar.
Innan jag började kuren, för tre dagar sen
, så skrev jag små post-its med affirmationer - glada tillrop till mig själv - skrev även upp ramsan på hennes dörr så jag kunde se den mitt i natten om jag var vimmelkantig. Dessa glada tillrop påminner mig om varför jag vill att min dotter ska sova, varför vi gör det här när hon skriker så mammas hjärta går sönder. Men oh så snabbt det gick över att hon skrek, och mamma och pappa fattar ingenting. Var det den lilla energi och tid vi behövde lägga ner för att det skulle bli så bra. Allt för att vi peppade varandra och intalade varandra att det kommer att funka. Vi vet vad som är bäst för vår dotter och genom detta kan hon fokusera på att skänka oss oändlig glädje och skratt och en och en annan illaluktande fis (har vi märkt sen hon äter mycket mer )Mamma och pappa blev vi när hon föddes - föräldrar blev vi inatt.
ps. om det är någon som behöver pepp personligen så har jag massor över
Har läst lite om det här! Vi har på tv:n som vanligt och rör oss fritt i lägenheten men gör inga "extra" ljud.