, men jag gissar att det blir svårt för någon få en helhetsbild av just våra nätter, där. hoppas att detta är ok??vi behöver hjälp!! jag hoppas hoppas så att någon av er proffs orkar läsa och framförallt orkar/hinner svara, för jag känner mig så otroligt osäker inför natten som kommer. jag tar en resume. frågorna/problemet kommer längre ned.
svante har sovit dåligt sen han var fem månader. vi har hoppats på att det ska bli bättre, men det har det såklart inte blivit. jag blev för någon månad sedan tipsad om SHN och lånade (den gamla) boken på bibblan. jag läste och läste och läste och blev övertygad om att detta var rätt för oss. vi planerade noga in 1½ vecka som skulle kunna vara relativt lugn och där pappan skulle kunna vara ledig om dagarna den första veckan. vi var/är alltså hur peppade som helst! detta ska funka!
natt ett gick otroligt smidigt. svante protesterade vilt vid läggningen, men eftersom man då "fick" buffa och solfjädra hur mycket som helst fick jag honom ändå lugn efter 30 min. han somnade pang på och jag blev så paff att jag nästan kom av mig med ramsan. sa den x4, men undrade om han verkligen ens hört den eftersom han somnat så snabbt??
sen sov han ända fram till två (med gnyenden och små uppvak emellan, men då somnade han om själv), då det först gick att lugna honom med buffande och ramsa, men en kvart senare blev det ett gråtkalas utan dess like. ramsan tog inte alls, men jag fick ju buffa, så det gjorde jag och när han nästan somnat gick jag ut med ramsan.
det var i stort sett hela natten. på morgonen vaknade han 45 minuter för tidigt, men var glad och pratade, så det blev väl någon ramsa, men sedan lät jag honom hållas.
dagen tog pappan hand om. han sov i vagnen och var inte helt nöjd (antagligen för att han saknade nappen som vi tagit bort på kvällen). han vagnade vagnen lite och dagramsade och sedan sov han under promenaden. helt ok.
natt två kom och svante buffades några gånger. jag borde gått ut tidigare än jag gjorde, men jag kom iallafall ut efter 10 minuter och jag kände att jag fick säga ramsan så att han lyssnade den här gången + bekräftelse.
den här natten kom det stora gråtkalaset efter tre timmar och det var omöjligt att få honom tyst! jag sprang ut och in med buffande (så kort jag kunde) och ramsa flera gånger, utan att den tog överhuvudtaget. det slutade med att jag buffade honom ett bra tag för att alls få honom lugn. till slut lugnade han sig och jag smet ut precis innan han somnade. och ramsade som jag skulle.
han vaknade sen upp och lät lite ibland, men somnade om själv. vid fyra vaknade han ordentligt och jag lyckades faktiskt få honom lugn och omsomnad med enbart ramsor.
sen sov han till 06.21, men den här morgonen var det verkligen inget glatt joller. han var jätteledsen/sur och jag föröskte tillämpa det jag läst om den tiden ... att man ska ramsa snabbt sen låta barnet vara. till slut började jag diska, sen sätta på musik (helt fel, eftersom det verkligen inte är vad vi kommer att göra senare, men jag var ju tvungen att göra något). till slut fick vi lyssna in minsta lilla paus och gå in, glatt.
de första två nätterna gick alltså ganska bra. lite för bra, kände jag. första natten kände jag att jag nästan aldrig fick någon riktig chans att sätta ramsan. jättefint att han sov så bra, men hur ska ramsan kunna bli ett beting om den aldrig sägs, så att han hör, iallafall? hade väntat mig betydligt fler uppvak med ramsa som medel i slutet.
så blev det pappa davids tur att ta över natt tre. han är väl påläst och kände sig peppad.
det började inte bra alls. svante blev sååå ledsen över att läggas i sängen. nu hade vi ju läst att buffningen enbart skulle användas vid kriiiiis, så han försökte vara väldigt sparsam med den och mest bara ramsa. svante skrek och skrek och skrek och david ramsade och ramsade och ramsade (med inlyssningspauser). läggningen tog sammanlagt en timma
sen sov han bra (med många hostningar och små gnyenden dock, men inga uppvak) fram till tre. då hörde jag från min madrass i tv-rummet hur han lugnades och tystades bra med ramsan. david hade dock en annan uppfattning.
vid 05.30 vaknar han för morgonen. han vägrar somna om och david ramsar. först precis som man ska i vargtimman, dvs inte störa för mycket, men svante bara gråter och gråter. till slut fick david gå in och buffa lite, men eftersom han inte får vara där länge blev det ingen effekt.
det var ett evigt gråtande och ibland ramsande fram till 06.50, då vi inte stod ut längre. det fanns verkligen ingen bra paus att gå in och göra morgon på, så vi fick ta minsta lilla andhämtning.
idag har vår vanligtvis väldigt glada kille varit väldigt tyst och dyster. vi känner inte igen honom riktigt. han hade verkligen rosor på kinderna i morse, men de kom från att han skrapat tåriga kinder mot madrassen.
så. det ser kanske inte så katastrofalt ut på "papper", men i verkligheten kändes det helt hemskt. att först läsa om tredje natten att "Denna tredje natt ska påminnelseramsan fungera ensam (följd, efter nogsamt avlyssnande, av bekräftelseramsan). Du eller pappa ska inte behöva gå in alls. Nu ska "dialogen" märkas. Reaktionerna, protesterna blir kortare eller uteblir helt. Barnet frågar - får svar - och nöjer sig. " och sedan uppleva inget av det stämmer, känns nästan som ett hån. och vad gör man när det inte alls är sådär? vad "får" man göra? vad har vi gjort fel?
vi upplever att ramsan inte alls tar. att han inte alls blir lugnad av den. det har hänt några få gånger att det funkat, men nu är det nästan så att vi undrar om kanske var tillfällen då han ändå hade somnat om.
kan man börja om? vi vill verkligen inte fastna i buffningsträsket (verkligen inte!), men ska man ändå börja göra det igen, så att han blir lugn och kan få in ramsan igen?
missförstå mig rätt, men nu känns det som att vi trots allt kör fem-minuters-metoden. visst, vi visar att vi är där utanför och står vakt, men om inte ramsan betyder något för honom spelar det ju ingen roll. han är helt förkrossad (visserligen ibland mest arg, men väldigt ofta ledsen) och verkar känna sig extremt övergiven där inne. när vi kom in på morgonen nu var det flera stora fläckar av tårar på madrassen.
det känns inte ok att han skriker och gråter i 1,5 timma. är det det??
vi vill ju verkligen att det ska funka. vi vill göra rätt. vi är peppade (iallafall jag, david är rätt uppgiven efter natten), men det känns som att vi fått en törn på vägen. vi förstår att det är en process och att allt inte kan vara bra redan natt tre, men det borde gå framåt och i boken låter det verkligen som att det inte finns några andra alternativ än att han ska vara jättenöjd den här natten. om man gjort rätt. vilket vi alltså undrar om vi gör. och om inte, vad kan vi göra?
framförallt undrar jag alltså vad jag (ja, jag får ta denna natt, eftersom jag nog är den som är mest övertygad i nuläget) kan göra inatt? hur ska jag bete mig om han vaknar och skriker och inte lyssnar på ramsan? jag vill inte förutsätta att det blir så, men vill veta vad jag ska göra om det händer.
puh. någon som orkat läsa? någon som orkar svara? om inte på allt, så kanske på något. jag känner mig väldigt villrådig. dock fortfarande helt övertygad om att detta är det rätta för oss, så jag tänker inte ge upp!
tack för att ni finns, allihop! SHN i sig och detta forum är fantastiskt och jag är framförallt så himla glad över mina medkurare som är världsbäst på att stötta och peppa!
(kom jag precis på 
) Ronja vaknar själv strax innan morgon, men är alltid glad. Snackar lite och väntar till mamma kommer. så antingen kommer han senare vakna men vara nöjd tills ni kommer, eller så kommer ni få väcka honom.